Det är söndag och jag lyssnar på Dimanche À Bamako med Amadou och Mariam , producerad av Manu Chau. Bamako är huvudstaden i Mali, ett av Västafrikas fattigas länder men med en otroligt stark, levande kultur. Här, långt in i öknen, ligger legendariska Timbuktu och den fascinerande sandstaden Djenne.
Jag besökte Mali för några år sedan och det är ett av de länder jag gärna skulle vilja åka tillbaka till. En anledning till det är förstås den fantastiska musiken. Det kan inte finnas något land i världen som producerar så mycket bra musik med en så låg BNP per capita.
Ändå är det något ett mysterium hur så många otroligt bra artister kan komma från ett så fattigt land. Ta grannländerna Niger eller Burkina Faso som exempel. Visst, det finns musik där, men inget som kommer i närheten av Mali fantastiska stjärnor.
Till artister som Ali Farka Touré (nyligen avliden), Salif Keita, Oumou Sangaré, Kar-Kar Traoré och touaregerna Tinariwen (som Robert Plant varit med om att lansera) sällar sig nu Bassekou Kouyate & Ngoni Ba med skivan ”Segu Blue”, utförligt presenterad i senaste numret av tidningen Songlines . Jag har svårt att ta på vad det är som gör denna Mali blues så särskilt, men det är något i klangen, något i sinnesstämningen. Den som fångat detta bäst är förmodligen den belgiske författaren Lieve Joris i boken ”Mali Blues”. Fast om jag ska vara ärlig så inte tyckte jag att Bamako var en särskilt speciell stad. Märkligt nog. Men kanske var det för att alla de stora musikerna befann sig på festivaler världen över.
I alla händelser så hittar du en bra förteckning över Malis samtliga (?) stora musiker genom att klicka här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar