Minor längs vägen!

Vägen slingrar sig fram genom det gröna landskapet. Där borta i fjärran ligger grannländerna Uganda och Kongo Kinshasa. Efter ett tag dyker stora klippblock, kullar och berg upp på vår högra sida. Så kommer den första skylten: ”Varning minor! Avlägsna dig inte från vägen!” Bara några meter från vägkanten står käppar nedstuckna i marken. På en del ställen bildar de fyrkanter runt ett område. Röda käppar betyder att det just där finns minor, vita att minorna har avlägsnats.
Ingenmansland. Här gick gränsen mellan de områden som kontrollerades av den sudanesiska regeringsarmén och de som kontrollerades av den sydsudanesiska befrielsearmén (SPLA). Nu är kriget över. Men minorna ligger kvar.

En bit längre bort möter vi Mary Opani. Hon har tung skyddsväst och ett plexiglasvisir neddraget över ansiktet. Mary arbetar för Norsk folkehjelp, den organisation som jobbat längst med minsanering i södra Sudan.
– Jag började arbeta för tre och ett halvt år sedan. I början var det otäckt, men nu har jag vant mig. Det känns tryggt, vi har en bra utbildning och vet vad vi gör. Under de här åren har vi inte haft en enda olycka, fortsätter Mary som ofta får svara på frågor från folk om hur säkerheten är och vilka stigar som man kan gå på.
Vi kör vidare.

Förväntansfullt

Fredag morgon i tältlägret vid Nilens strand. Som förväntansfulla skolbarn på väg på utflykt står står de utländska experterna färdiga utanför sin tältstad, redo att bli upphämtade av en armada av vita Landcrusiers. En efter en dundrar bilarna iväg, ut på dagens räddningsuppdrag. Den flera meter höga antennen monterad längst fram på motorhuvuen påminner om ett noshöringshorn. Nu åker vi!

Bratwurst och surkål vid Nilens strand

Planet landar i Juba, huvudstad i södra Sudan. En liten flygplats (förstås). En liten sal, några bord i mitten. Först står vi i kö för att vår våra besökshandlingar stämplade. Alla utlänningar skriver upp namn, passnummer och vilket land de kommer ifrån på ett A4-blad, onekligen ett lika informellt som praktiskt system.
Så kommer traktorn körande med släpkärran och våra väskor. Det går snabbt att lasta av och efter en snabbkoll är vi ute ur byggnaden. Det finns inte en enda asfalterad väg, utan allt är gropigt och backigt. känslan av nybyggaranda. Och så massor med vita landcruisers. FN har ett helt område med en stor parkeringsplats fylld av stora, vita bilar. Och överallt på vägarna möter vi fyrhjulsdrivna fordon från andra organisationer.
Fortsätter till African Expeditions, AFEX camp, kliver in genom ett tältdörr och möts av en effektiv kvinna i ett luftkonditionerat kontor. ”Ska du checka in?” ”Varför har vi inte fått något bokningsformulär ifyllt?” säger hon strängt.
Men det går bra och jag får mitt tält, kostnaden är 100 dollar natten eller mer (jag vågar inte fråga). En bit bort serveras lunch i ett annat tält. På menyn står bland annat bratwurst med surkål. Där finns också kallskurna rätter men de aktar jag mig för. Det känns så där lagom absurt att bo på en biståndscamp i ett land som inte finns, titta ut över Nilen och äta bratwurst med surkål för hundra femtio kronor portionen.
Det är väl egentligen inte någons fel att det blivit så här. Det finns inga vanliga hus att hyra och eftersom biståndsarbetarna måste ha någonsans att bo så finns det företag som specialiserat sig på att sätta upp just denna typ av säkra läger.
Men märkligt är det.

(biståndscamping i Sudan)

Bortanför de vackra bergen

”Ser du bergen där borta? De ligger i Sudan men där brukar Herrens befrielsearmé hålla sig gömda undan den ugandiska armén”.
Jag tittar ut över landskapet och ser de vackra, gröna bergen avteckna sig mot himlen, långt där borta där horisonten bryts. Det ser så inbjudande och trevligt ut, men verkligheten är förstås en annan. Den besynnerliga gerillagruppen Herrens Befrielsearmé har gjort sig känd för bestialiska övergrepp mot civila. Bland annat så beräknas 38 000 barn ha kidnappats av ”befrielsearmén”, antingen för att tvingas ut i kriget som soldater eller för att bli sexslavar.
Norra Uganda har alltid känts så otroligt långt borta, men nu när man är här i Juba, är det alldeles i närheten. Det är så geografin verkar, man reser och plötsligt är man nära platser, spännande, farliga, otillgängliga, som verkat så otroligt långt borta. Geografin får en mening.
Om studien: The report, "Abduction: the Lord's Resistance Army and Forced Conscription in Northern Uganda," was compiled by researchers from the University of California Berkeley's Human Rights Centre and Tulane University's Centre for International Development. These estimated figures for LRA abductions are much higher than previous estimates, and the whereabouts of most of the people involved remains unknown.

Afrika, vanliga Afrika

En öl på uteserverigen i skymningen, afrikanska familjer med barnvagn, affärsmän i kostym och slips, några par som samtalar stilla. "Men det där är ju inte Afrika, de svälter ju inte!"
Okej, alla lever inte så här, men samtidigt - Stureplan är inte heller hela Sverige. icke desto mindre är Stureplan en del av vår verklighet, på samma sätt som uteserveringen i Nairobi är en del av den afrikanska verkligheten.
Varför ska vi förneka andra det vi själva vill ha?

Självkritiskt av Jan Eliasson

I DN intervjuas Jan Eliasson om korruptionen i FN-systemet med anledning av Maciej Zarembas artikelserie.
- Tyvärr är det ingen tvekan om att det som framkommer i DN:s artiklar kastar en mörk skugga över FN:s arbete. Jag har även i mitt personliga umgänge hört kommentarer om detta, säger Eliasson till DN.
Det är bra att Jan Eliasson är så öppen och kritisk. För bara den som är öppen och ärklig kring de oegentliger som förekommer inom FN kan också på ett trovärdigt sätt försvarar idén med FN.

Myten om hur dåligt allt är i Afrika

"Man vet väl hur det är i Afrika - och att flyga med ett afrikanskt flygbolag - man kan ju bara tänka sig hur det ser ut - för att inte tala om maten!"
någonstans bidrar vi alla till att sprida fördomarna om Afrika. Därför var det med en sån tillfredsställelse som jag igår klev ombord på Kenya Airways plan i Amsterdam med destination Nairobi. För den som är 1,89 lång är benutrymmet inte ovesäntligt och på Kenya Airways var det klart bättre i ekonomiklass än hos både SAS och Lufthansa, för att inte tala om KLM eller Air France. Sen följde en trevlig, avspänd service där de som jobbade hade tid att snacka med folk trots att planet var helt fullt. Allt var hakuna matata - inga problem helt enkelt! Säkert skulle en och annan snålande SAS-direktör ha nytta av att lära något från det flybolag som kallar sig "The Pride of Africa".

Latinskt kärleksdrama fångar Nairobi

På väg in till Nairobi från Kenyattaflygplatsen efter en natt planet. Bilköerna är oändliga och jag slumrar till. Men så hör jag något annorlunda på radion och hajar till: det är dags för såpoperan El Amor Grandioso - den stora kärleken om Pedro, Maria och de andra latinosarna. Men här i Nairobi är det lyssnarna själva som gör sin latinska såpopera. En efter en ringer de in till programmet, läser upp sin text och steg för steg utvecklas den dramatiska historien om Maria och hennes kärlek. Så på karaktäristisk östafrikansk engelska får vi höra hur det latinska kärleksäventyret steg för steg utvecklar sig. Här sitter de, i en helt annan del av världen, och skapar berättelsen om hur det ska gå där borta i Mexiko, Colombia eller var nu Maria och Pedro kan tänkas bo.
Globaliseringen är fascinerande

Ett land som inte finns

Sitter på Arlanda, på väg till Juba, huvudstad i Södra Sudan, ett land som formellt inte finns men som definitvt finns i verkligheten. Förrött av år av krig, visserligen, men nu under uppbyggnad. Det ska faktiskt bli riktigt spännande att tillbringa Misommarafton i Juba, långt från grodor, sill och nubbar.

Lysande artiklar av Zaremba

Jag skulle vilja hävda att Maciej Zarembas texter om Kosovo i DN den senaste veckan är det bästa som skrivit som svenskt bistånd på mycket länge. Det är välskrivet, initierat, bitskt och roligt. Dessutom kan man avundas honom för att han haft så mycket tid, något som är få skribenter förunnat (eller också har vi oss själva att skylla, att vi inte tar oss den tid som krävs).
Det är också mycket föredömligt av DN att de i den sista (?) artikeln låter FN:s Kosovo-guvernör Joachim Rücker bemöta Zarembas artiklar. Guvernören anser inte helt oväntat att kritiken är svepande och tendensiöst. Och sanningen är att vi som inte själva är i Kosovo har svårt att bedöma vem av dem som har rätt. Säkert har Zaremba rätt i det mesta av det han skriver – men är det samma sak som att man kan dra slutsatsen att FN är en helt korrupt organisation i Kosovo?
Zarembas artiklar visar på den svårighet som ofta finns när biståndet ska bevakas journalistiskt. Ska man tiga ihjäl problem eller tvärtom lyfta fram dem med risk för att fler röster börjar ropa om att bistånd är slöseri? För egen del tror jag att det är viktigt att de som tror på det svenska biståndet, eller utvecklingssamarbetet, själva också ska vara de första att lyfta fram skandaler problem. Gör man det får man trovärdighet och då kan man utan att skämmas fortsätta att argumentera för att Sverige ska ge bra bistånd – men att vi inte accepterar fusk och korruption.