Östersjön i september, en dag då solen kommer fram. Horisonten är fridfullt tom, alla seglare är sedan länge borta. Vi hoppar från klippan ned i det kalla havet.Så annorlunda mot sommaren! Det är häftigt att man kan vara, befinna sig så totalt isolerad från allting. Vi är nära, ändå otroligt långt borta. Här finns inga artificiella ljus, inga artificiella ljud. Allting är havet, vinden, vi själva. Inte en pump, inte en fläkt. Elen från vår solplanel räcker för att ladda mobilen och eftersom Apple (och tillbehörsleverantörerna) av någon outgrundlig anledning inte tagit fram någon tolvvoltsladdare för de senast årens bärbara modeller får även datorn vila.
