Nattlig resa

Klockan är två på natten och snart kommer bilen som ska hämta mig. Natten ljud är andra, och det är något särskilt med att resa nattentid. Det nattliga uppbrottet sker i tysthet, ändå målmedvetet, som om vi vill vara tysta för att inte väcka den som ännu ligger kvar i sängens värme där vi nyss låg själva. Det vilar en visshet över den nattlige resenären, en känsla av uppbrott som nu bekräftas av gatlyktorna och stadens asfaltshud.
Jag går för sista gången nedför de ojämna trappstegen, förbi hissen (som för det mesta parkerad på nedre botten) där man lägger i ett mynt för att åka upp. Så iväg, ut i nattens trafikrytm, längs den långa avenyn, en gammal Bowie-låt på radion vars titel och album jag inte kan identifiera, men som jag hört så många gånger förut. Nu tunnas staden ut, till vänster George W Bush Street (vinkar han adjö till mig?), till höger - mot flygplatsen. Tjugo minuter senare, framme. Som en farkost, en flytande glasbubbla i den svarta rymden, dyker terminalen upp. Det var bara några månader sedan den invigdes och fortfarande känns det som om den precis packats upp ur sin kartong. Jag är framme, men ändå inte.

Gör jag någon nytta?

Det grå vädret fortsätter här i Tbilisi också på fredagen, de nybyggda, redan från början betonggrå höghusen på sina leriga sluttningar, ligger som inlindade i våta filtar. Det är sällan som jag är utomlands och längtar till det svenska vädret – men den här veckan gör jag det!
För det mesta innebär utlandsresor att jag är ute i fält, på reportage, träffar människor i byar och städer runt om i landet. Ofta är det intensivt, många intervjuer och samtal från tidig morgon till kväll. Den här resan är annorlunda; jag är rådgivare kring kommunikationsfrågor i ett biståndsprojekt. Syftet är att minska fattigdomen genom att förbättra situationen för landets fattiga bönder, men när man sitter hela dagarna på ett (eller flera olika) kontor är det lätt att fundera på om jag (och övriga här) verkligen gör någon nytta. Bidrar vi till utvecklingen, eller kostar vi bara pengar?
Att vara rådgivare istället för genomförare är svårt. Syftet med mitt arbete är att ge stöd i analys- planering och idéarbete, men det är georgierna själva som måste genomföra det vi diskuterar. Det är de som måste avgöra om det jag föreslår verkligen är bra, och även om det är bra, är det möjligt med tanke på den politiska och sociala verkligheten? Det är lätt att bli stressad och irriterad när saker inte följer min takt, det är lätt att börja raljera över folk som inte kommer i tid, över småsaker som aldrig blir gjorda. Och då är det lätt att gå i fällan – att det blir vi, de som kommer utifrån, som ska ordna utvecklingen åt dem som lever här och som inte förstår sitt eget bästa.
Fast å andra sidan – vem har någonsin påstått att utveckling skulle vara en enkel sak?

Är det inte farligt där?

”Låter spännande med Georgien, trodde att det var litet stökigt där?”
Frågan kommer i ett mail från en vän som sitter på andra sidan jordklotet, i El Salvador, ett litet land i Centralamerika som i många decennier präglades av inbördeskrig. Nu är det mestadels lugnt, bara ”vanlig” brottslighet som att någon kan rusa fram till en vid trafikljuset sätta en pistol mot ens huvud och sedan försvinna iväg med bilen där barnen fortfarande sitter i baksätet.
Nej, så är det inte i Georgiens huvudstad Tbilisi där jag själv befinner mig. Visserligen har Georgien drabbats av två inbördeskrig och i både öst och väst finns mindre regioner som (med stöd av Rysland) i praktiken brutit sig ur landet. Men här är det lugnt och när jag går hem sent på kvällen längs regniga, dåligt upplysta gator känner jag inte någon rädsla alls.
Ändå hänger bilden av farlighet envist kvar vid de före detta östländerna. Ta de baltiska staterna som exempel: Trots att Estland, Lettland och Litauen är medlemmar i EU så finns det många svenskar som inte skulle våga åka dit på bilsemester.
Och en värre blir det med riktigt konstiga ”östländer”.
”Albanien, ska du dit?” sa folk och tittade undrande på mig. Det här var för några månader sedan. Hade jag sagt Sydafrika eller Vietnam hade ingen höjt på ögonbrynen. Men Albanien, alla vet ju vad det är för land. Eller vet vi? I kilometer räknat är det inte långt från Sverige till Albanien, Albanien är närmare än både Kanarieöarna och den grekiska övärlden, för att inte tala om Thailand. Ändå är det som om Albanien låg i en annan värld.
På näthinnan finns bilderna från ungdomarna som i desperation kapade fartyg och gav sig iväg till Italien, av pyramidspelen som sänkte landet och den det totala ursinnet när människorna bokstavligen slog sönder resterna av det kommunistiska systemet. Problemet är bara att allt det där inträffade för tio år sedan eller mer.
Genom den mentala murar vi bygger upp och underhåller bidrar vi själva till att öka avståndet mellan länder och människor. Omvänt, så bryter vi ned avstånd när vi känner trygghet och tillit. Men vem vågar lita på Albanien?
Visst, Albanien har sin maffia, trafficking är ett problem, kosovalbanska invandrarungdomar stökar runt i sydsvenska städer. Men faktum är att det nattetid är minst lika säkert, om inte säkrare, i huvudstaden Tirana, som i Paris, Rom – eller Landskrona.

Som hemma

Det är nästan så att jag börjar känna mig som hemma. I Stockholm är det rekordvår, varmaste mars sedan hur länge som helst, men här i subtropiska Tbilisi faller ett snöblandat regn som under en svensk novemberdag. Vid det här laget börjar jag hitta i mina georgiska kvarter. Från huvudgatan går jag nedåt mot floden, förbi en stor bank, några ylande hundar längs en lerig gata utan asfaltsbeläggning. Någonstans där gatljusen tar slut ligger mitt höghus, hissen som drivs med lokala 25-öringar, trappstegen som alla är olika höga (ta ingenting för givet, särskilt inte i mörker!) och andra våningen där ljuset helt saknas (hittar så bra i mörkret att jag inte behöver tända mobilens inbygda lampa. Har alltid undrat vad den där lampan skulle vara bra för, men i CIS-länderna är den perfekt!) Och så är jag uppe på mitt våningsplan. Sandsäckarna som låg utanför dörren (grannen bygger om) har flyttats och prydligt täckts över, jag är hemma på nytt.

Man skulle av beskrivningen kunna tro att detta är en både fattig och farlig del av stan, men ingenting kan vara mer felaktigt. Längs den leriga gatan utan asfalt trängs WV Tourareg med Landrovers och allehanda andra dyrbara bilar. Det må se trashight ut från utsidan, men i själva verket är detta nybyggarland. Och likadant är det i många anda storstäder i fd kommunistländer. Pengarna finns där och även om inte alla får del av dem så känns det att man är på väg - någostans. Samma känsla infann sig i Albaniens huvudstad Tirana för två månader sedan; överallt byggdes det, överallt syntes de nya, dyra bilarna.
(På bilden: automaten som driver hissen)

Alfabetet

"Vi vet namnet på den där armeniern som snodde vårt alfabete, men han dog innan vi fick fast honom."

Har ni hört den senaste Armenien-historien?

Om det är något jag lärt mig mycket om de här dagarna i Georgien så är det hur armenierna är. Faktum är att jag fått en hel lista på karaktärsdrag: de är slöa, ogina, korkade, elaka, deras kvinnor är fula, deras cognac smakar illa och de har små snoppar!
Armenien och Georgien är grannländer, ungefär lika små (Georgien har fem miljoner invånare) och de är båda kristna (Armenien och därefter Georgien är de två först kristna länderna i världen) och ligger i en region, omgivna av större makter som Turkiet, Ryssland och Iran. De borde alltså ha allt att vinna på att samarbeta, kan man tycka, men så verkar det inte vara. Snarare verkar de vara som två terriers som står i varsitt hörn och skäller.
Kanske är jag nu väl hård. Det är möjligt att Armenier-historierna inte mer illasinnande än våra Norge-historier (som jag dessutom tycker mig märka att vi slutat med sedan Norge fick sin olja), det är svårt att veta när man inte kan språket utan bara får en översättning. Men om historieberättarna nu vill få mig att tycka illa om Armenien så blir resultatet det motsatta: Om det är något jag känner starkt så är det att jag snarast måste besöka Armenien!
Vad jag ska göra där? Lyssna på deras Georgien-historier förstås.

En färd längs George W Bush Street

Planet landar sent, kring fyra på morgonen, men det är full fart på Tbilisis internationella flygplats. Av någon märklig anledning kommer och går så gott som alla plan vid den här absurda tiden på dygnet (undrar vem som bestämt att just Georgien ska ha dessa mardrömslika tider).
Att din fiendes fiende blir din vän är något man tagit fasta på i Georgien. Ryssland är den stora fienden och Tbilisi är den (gissar jag) ända stad i världen som har en George W Bush Street. Den börjar där staden slutar och leder sedan bort mot flygplatsen. Det finns till och med en bild på den store ledaren som illustration till gatunamnet!
Den här gången bor jag inte på hotell utan i en lånad lägenhet. Bilen stannar på en lerig bakgata. Trapphus i sprucken betong, en hiss som man lägger i en "25-öring" för att den ska röra sig uppåt. Väl inne öppnar jag till en stor, gammal lägenhet med möbler som påminner om svenskt femtiotal. Kanske var det så här lyxen såg ut under Sovjettiden. Det är i alla händelser betydligt roligare än ett slätstruket, internationellt hotell.

På väg igen!

Söndag kväll, sitter på Arlanda, om en liten stund går planet till Riga och sedan vidare till Tbilisi i Georgien där jag landar tre i natt, lokal tid.
Det finns de som tröttnar på resandet, som efter tio-femton år av ständiga resor till konstiga länder känner att det är nog. För egen del känner jag tvärtom - det finns nästan inget mer spännande än att komma till en ny plats, landa i ett nytt land som man vet otroligt lite om, hur många böcker, artiklar eller rapporter man läst på vägen. Nu har jag varit i Georgien en gång tidigare, så även om det första besöket bara vara kort och snabbt så känns det ändå som att träffa en, åtminstone halvgammal, bekant på nytt.

Den där nyfikenheten, viljan att ständigt upptäcka och lära sig mer om andra människor och länder, fanns så otroligt starkt hos den polske journalisten och författaren Ryszard Kapuscinski som nyligen avled. Jag träffade honom några gånger, bland annat gjorde jag en åtta timmar (fördelat på två dagar) lång intervju med honom för min bok "Journalistens guide till tredje världen" som kom för säkert femton år sedan. Resa med Herodotos blev hans sista bok på svenska och hans bok om det sönderfallande Sovjetunionen, Imperiet, är fantastisk i sin berättarglädje. Ångrar lite att jag inte har med den i packningen den här gången.