Är det inte farligt där?

”Låter spännande med Georgien, trodde att det var litet stökigt där?”
Frågan kommer i ett mail från en vän som sitter på andra sidan jordklotet, i El Salvador, ett litet land i Centralamerika som i många decennier präglades av inbördeskrig. Nu är det mestadels lugnt, bara ”vanlig” brottslighet som att någon kan rusa fram till en vid trafikljuset sätta en pistol mot ens huvud och sedan försvinna iväg med bilen där barnen fortfarande sitter i baksätet.
Nej, så är det inte i Georgiens huvudstad Tbilisi där jag själv befinner mig. Visserligen har Georgien drabbats av två inbördeskrig och i både öst och väst finns mindre regioner som (med stöd av Rysland) i praktiken brutit sig ur landet. Men här är det lugnt och när jag går hem sent på kvällen längs regniga, dåligt upplysta gator känner jag inte någon rädsla alls.
Ändå hänger bilden av farlighet envist kvar vid de före detta östländerna. Ta de baltiska staterna som exempel: Trots att Estland, Lettland och Litauen är medlemmar i EU så finns det många svenskar som inte skulle våga åka dit på bilsemester.
Och en värre blir det med riktigt konstiga ”östländer”.
”Albanien, ska du dit?” sa folk och tittade undrande på mig. Det här var för några månader sedan. Hade jag sagt Sydafrika eller Vietnam hade ingen höjt på ögonbrynen. Men Albanien, alla vet ju vad det är för land. Eller vet vi? I kilometer räknat är det inte långt från Sverige till Albanien, Albanien är närmare än både Kanarieöarna och den grekiska övärlden, för att inte tala om Thailand. Ändå är det som om Albanien låg i en annan värld.
På näthinnan finns bilderna från ungdomarna som i desperation kapade fartyg och gav sig iväg till Italien, av pyramidspelen som sänkte landet och den det totala ursinnet när människorna bokstavligen slog sönder resterna av det kommunistiska systemet. Problemet är bara att allt det där inträffade för tio år sedan eller mer.
Genom den mentala murar vi bygger upp och underhåller bidrar vi själva till att öka avståndet mellan länder och människor. Omvänt, så bryter vi ned avstånd när vi känner trygghet och tillit. Men vem vågar lita på Albanien?
Visst, Albanien har sin maffia, trafficking är ett problem, kosovalbanska invandrarungdomar stökar runt i sydsvenska städer. Men faktum är att det nattetid är minst lika säkert, om inte säkrare, i huvudstaden Tirana, som i Paris, Rom – eller Landskrona.