Välkommen – Homo Urbanus!

Häromdagen föddes en nya mänsklig ras när Homo Urbanus, den urbaniserade människan, såg dagens ljus. Vad det handlar om är att det, enligt beräkningar som gjorts av FN:s bostadsorganisation UNHABITAT, nu bor fler människor i städer än på landsbygd på vår planet.
Totalt lever en miljard människor idag i de enorma slumområden som växer kring världens städer. Och de blir bara fler – antalet beräknas fördubblas under den närmaste tretton åren. Vår bild av livet i dessa slumområden stämmer bara delvis. Det är sant att det saknas vatten, avlopp och att barnadödligheten är hög. Det är också sant att världens slumområden är farliga, ofta kontrollerade av ligor och narkotikahandlare. Men världens slumstäder innebär också möjligheter. Trots problemen är tillgången till skola, hälsovård och annat ofta ändå bättre än på landsbygden. Att flytta till städernas slumområden är därför ofta ett medveten och logiskt beslut som många tar.
Inte heller är slummen så kaosartad som vi tror. Tvärtom råder här tydliga regler. Ta till exempel det jättelika slumområdet Nelson Mandela utanför staden Cartagena i Colombia som jag besökt vid några tillfällen.Det hela började 1993 när en grupp familjer invaderade området som då låg i stadens utkant.Det första ockupanterna gjorde var att dela upp marken mellan sig. De mätte upp tomtytor och avsatte områden för gemensamma ytor, t ex för skolor, affärer och kliniker. Sen börjar kampen för att få dit el, vatten och busslinjer alltmedan nya familjer anlände. Man ville ha ett namn på sitt område som speglade hopp och framtidstro. Och vad passade då bättre än Nelson Mandela.
Sedan dess har mycket hänt. Idag finns där ordentliga, murade affärer och hus med parabolantenner i Nelson Mandela, men också enkla skjul utan vatten och el. Men fortfarande har man inte något officiellt ägande till marken.
Problemet med att inte vara legaliserade delar de med hundratusentals sluminvånare runt om i Latinamerika och resten av världen. Ofta kan människor bo mer än tio år på en plats utan att få rätt till marken. Och utan rättigheter är det svårt att få kommunen att dra fram vatten, el och avlopp till området. Studier som UNHABITAT gjort visar också att antalet brutala vräkningar, eller snarare rivningar, av illegala bosättningar ökar. Ofta går det till så att markägaren kommer dit tillsammans med polis och bulldozers. Folk får en liten stund på sig att plocka med sig det de kan, sen jämnas området med marken och det lilla som de fattigaste av de fattiga lyckas samla på sig är utraderat. Trots det ger människor inte upp, nästa dag är de tillbaka, boende i tillfälliga hus av plast och kartong.

Kaliningrads miljöproblem

Diskussionen om det svenska stödet till reningen av Kaliningrads avloppsvatten efter gårdagens reportage i Kalla Fakta visar återigen hur svårt det är att arbete i och med Ryssland. Flera tidningar hakar idag på, bland annat Expressen och SvD. Totalt handlar det om 20 miljoner svenska skattekronor som framför allt gått till konsultstudier. Det är mycket pengar, inget snack om saken, men samtidigt vet alla som arbetar med Ryssland att det tar tid (och kostar pengar) om man ska få något att hända (och inte ens då är det säkert att något verklingen händer)
Jag var i Kaliningrad för sex-sju år sedan, ungefär när arbetet med ett nytt reningsverk inleddes, och ända sedan dess har det varit tydligt at det saknas en politisk vilja för att göra något.
Kaliningrad har visserligen fått en ny guvernör som sägs ha Putins öra, men inte heller det tycks hjälpa. Eller också är det så att Putin än tydligare än tidigare använder Kaliningrad som bricka i spelet med EU. Kaliningradborna behöver passera genom EU för att nå Ryssland och det har varit mycket diskussioner mellan EU och Ryssland om vilka visumkrav som krävs för Kaliningradborna.
En slutsats åtminstone jag drar är att svenskt och internationellt stöd visserligen är viktigt, men att det krävs ett starkt engagemang från den ryska sidan om något ska hände. Ett sådant engagemang fanns i S:t Petersburg i samband med byggandet av det nya reningsverket där. Chefen för stadens VA-bolag Vodokanal Felix Karmazinov har varit – och är fortfarande - starkt personligt engagerad i arbetet med att minska utsläppen. 2005 fick han priset The Baltic Sea Water Award som delas ut i Stockholm.
Vad Kaliningrad – och hela Östersjön – behöver är fler personer som Felix Karmazinov.

Genombrott för Rättvisemärkt!

Från illasmakande Tanzania-kaffe till läcker butiksreklam. Frågan är om inte Rättvisemärkt nu fått sitt verkliga genombrott hos en bredare allmänhet.
De senaste veckorna har Rättvisemärkts kampanj synts på reklamskyltar runt om på stan, liksom tydligt både utanför och inne på olika affärer (både Ica och Konsum). Häromdagen gick också en bilaga i flera dagstidningar, vilket också uppmärksammas av livsmedelsbranschen. Det stora lyftet för rättvisemärkt kom efter att man bytte logotyp, från en typisk ”vänstersymbol” till dagens närmast sensuella svart-blå-gröna symbol. Idag är rättvisemärkt på väg att ta steget från något kufiskt, förbehållet vänstermänniskor som handlar i små alternativa bodar, till att bli en del av vårt vanliga produktsortiment – ett självklart val för många konsumenter. Ett tecken på detta var när SvD för någon veckan sedan skrev om både Krav- och Rättvisemärkta viner.
Allt det här visar att det går att producera och marknadsföra rättvisemärkta produkter som både är goda och tilltalande för konsumenten. Det går helt enkelt att njuta och samtidigt göra en insats för en bättre värld.
Bra jobbat Alice Bah och alla ni andra på Rättvisemärkt!

Afrika i afrikanska medier

Det pratas och skrivs mycket om den globala mediekoncentrationen och att kontinenter som Afrika i alltför hög grad skildras från ett västerländskt perspektiv. Mycket av detta är sant, men det är lätt att glömma bort att det faktiskt skett och sker en förändring till det bättre. Den nya tekniken skapar förutsättningar för en mycket mer jämlik nyhetsförmedligen. Nu senast har utmärkta Association of the Panafrican Press inlett et projekt med web-casting för afrikanska journalister. Därigenom kan journalister i t.ex. Uganda ta del av nyheter och presskonferenser i t.ex. Senegal utan att nyheterna behöver behöver ta omvägen via London eller Paris.
Läs mer nedan:

APPA-WEBCAST LAUNCHING
The President of the Association of the Panafrican Press (APPA in french), Mr. Louis KEUMAYOU, announced on Wednesday in Paris (France) the launching of a new free service intended for african journalists and called “APPA-WEBCAST”.
“APPA-WEBCAST is a service which allows the African journalists with a computer and an internet connection to take part virtually in the media cover of an event taking place in another part of the world. This new service managed by the Association of the Panafrican Press uses VOIP (Voice Over Internet Protocol) technology and simply requires the remote loading of a free software. ”, the President of APPA’s special adviser, Nicolas POMPIGNE-MOGNARD said that a technical help would be ensured by APPA.
The Association of the Panafrican Press takes part regularly in the media cover of international events. Acting as a news service journalist, the representative of APPA then carries out interviews and photographs. This information is then disseminated “free of right”, without copyright, on the whole APPA’S network. The 2.600 subscribers to APPA’S general mailing list , can then reproduce this information free, in their own media and thus take part, where ever they are, to the media cover of the event.
From now on, when a press conference is held in the presence of APPA-WEBCAST, the journalists using this service will receive an advertisement inviting them to connect themselves to an audio wire and take part virtually, on line, to this press event, without any other cost than their usual internet connection.
This technology makes it possible for dozens of journalists to be simultaneously connected.
“This new free service, which will be added to the general mailing list of APPA and to the mailing list of economic information “APPA-ECO”, is exclusively reserved to journalists”, added Nicolas POMPIGNE-MOGNARD, specifying that APPA-WEBCAST service will be operational during the Annual Assembly of the African Bank of Development which will be held in Shanghai (China) the 16 and 17 May 2007.

For the President of APPA, Louis KEUMAYOU, “this new service will consolidate the engagement of the Association of the Panafrican Press in favour of the communication for development. APPA-WEBCAST will make it possible for APPA to contribute more efficiently to the communication strategy of the various actors of the development of the African continent. The institutions, organizations, associations and personalities can rely on APPA-WEBCAST to allow the African journalists who cannot leave the continent to take part in the media cover of their event”.

26 % of the foreign media recorded in France near the Reception Center of the Foreign Press (CAPE) have an african origin. These media are gathered in Panafrican Press Association (APPA). The Panafrican Press Association, which is member of the Board of Direction of the Reception Center of the Foreign Press, manages a file of more than 5000 contacts, particularly a mailing list with 2 500 subscribers, among which a large part of african media from French, English and Portuguese speaking countries. And also journalists from western countries based media with an african section.

Ska vi ge bistånd till Ryssland?

Den fråga som mer än någon annan diskuterades under Sidas Europadag, både under den frågestund som följde på biståndsminister Gunilla Carlsson presentation, och senare i den följande debatten, var den snabba utfasningen av biståndet till Ryssland. Dock är det nog få som vet att Ryssland idag faktiskt är en av de största mottagarna av svenskt biståndet efter Afrikas fattigaste länder.
Flera av dem som debatterade saken, bland annat organisationen Convictus som arbetar med missbrukare, och FOJO som bedriver fortbildning för journalister i Ryssland berättade att den snabba neddragningen får omedelbara konsekvenser för deras verksamhet eftersom utbildningsprogram måste stoppas mitt under pågående samarbete. Att göra som regeringen föreslår är djupt oetiskt, ansåg Annelie Ewers på FOJO.
De flesta är nog överens om att vi inte ska ge ”vanligt” bistånd, t.ex. i form av investeringar i infrastruktur, till ett så rikt land som Ryssland. Men är det rimligt att avbryta t.ex. arbete för hiv-positiva eller tbc-sjuka med hänvisning till att den ryska staten kan klara av detta? Och än mer känsligt blir det förstås om/när det är stöd till utbildning av journalister som riskerar att avbrytas. Alla vet ju vilken syn Putin har när det gäller fri och oberoende media. Mordet på journalisten Anna Politkovskaja är ju också långtifrån utrett. Läs t.ex. följande artikel ur Aftonbladet.
Gunilla Carlsson är knappast någon Putinvän, hade hon varit det skulle hon knappast jublande ha berättat att Putin fick stryk i ett lokalval i Sibirien (och med tillägget ”Fast det ska jag väl inte säga egentligen?”)
Det lär i alla händelser bli politisk strid om Rysslandsbiståndets framtid, åtminstone de mer behjärtansvärda delarna. För detta flaggade Kenth Härstedt, ny socialdemkratisk talesman när det gäller bistånd.
Det problematiska för moderaterna när det gäller Ryssland är Carl Bildts nära koppling till landets mäktiga affärsintressen. Allt regeringen föreslår som ens andas neddragning av stöd till demokratikrafter i Ryssland kommer av många att tas som intäkt för att Carl Bildt vill skydda sina gamla vänner.

Gunlla Carlsson tänker nytt

Idag på förmiddagen lyssnade jag på Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson som talade på Sidas Europadag. Som jag skrev igår så är förändringarna när det gäller östbiståndet det mest intressanta i budgeten när det gäller biståndet.

Gunilla Carlsson är moderat, en politisk inriktning hon delar med få inom bistånds- och utvecklingssamarbetet. Samtidigt är hon engagerad, rolig – och kunnig. Just därför är det intressant att höra henne prata.

Här är några huvudpunkter ur det hon sa:
• Samarbetsavtalen med Moldavien och Vitryssland fortsätter som tidigare. Moldavien är ett viktigt land i EU:s grannlandspolitik och i Vitryssland pågår en kamp för demokrati som behöver vårt stöd, framför allt genom att vi stärker det civila samhället.
• Biståndet till Ryssland avvecklas. Det är inte rimligt att ge stöd till ett land som är så rikt som Ryssland. Däremot ska stödet till dem som arbetar för mänskliga rättigheter i Ryssland fortsätta.
• Närmandet till EU blir en viktig drivkraft i det nya samarbetet med öst. Moldavien och på sikt Vitryssland ska dras mot EU. Men innebär det att pengarna kommer att gå via EU? Vi får vänta och se. Dock signalerade Gunilla Carlsson att det kanske faktiskt gått för mycket pengar till Vitryssland.
• Den nya inriktningen omfattar inte länderna i Centralasien. Här fortsätter biståndet som tidigare och Gunilla Carlsson vill gärna se fler svenskar som engagerar sig där.
• I Västra Balkan förblir inriktningen i stort densamma som nu men med större möjligheter till EU-samverkan.
• Sverige måste dra nytta av hela vår kompetensbas. Biståndet måste samverka med anda politikområden, Det krävs mer fantasi, människor som sitter fast i gammalt givarmönster måste tänka om.

Jag frågade henne om hur hon ser på Ukraina där jag arbetat mycket det senaste året och svaret var att Ukraina fortfarande är högt prioriterat. Hon markerade också mycket tydligt att vi måste våga tänka nytt - Trial and error ! Vi får inte vara så rädda för att misslyckas så att vi inte vågar försöka, svarade hon och gav själv mikrokrediter som ett exempel. Långtifrån alla krediter lyckas, men de som går bra kan ge mycket god avkastning. Så måste vi också se på biståndet. Det som krävs är inte dyra jordbruksprogram, utan personalintensiva insatser där vi tar var på den svenska resursbasen. Det finns en stark efterfrågan på svensk kompetens och den ska vi utnyttja, var hennes slutsats.

Det är roligt att lyssna på Gunilla Carlsson. Hon pratar mycket om att tänka nytt och våga vända på perspektiven. Här tror jag att hon har mycket att tillföra biståndsbranschen som, om vi ska vara ärliga, består av människor som i alltför hög grad tänker på samma sätt, formade i samma organisationer och samma miljöer. Moderaterna för utan tvekan in något nytt i biståndet. Långtifrån alla kommer att gilla det de gör – men chanserna är goda att Gunilla Carlsson får igång en debatt som i alltför hög grad saknats.

Tyst om biståndet i vårbudgeten

Regeringens vårproposition har presenterats. Läs artikeln i SvD. Som vanligt är det ganska tyst om biståndet. Bistånd - eller internationella utvecklingssamarbete som det mer högtidligt brukar kallas - är sällan en stor sak i media. Några organisationer, som Forum Syd och Action Aid har ändå reagerat mot att regeringen drar ned biståndet med 700 miljoner för att istället satsa pengarna på ökad flyktingmottagning. Detta är helt enligt de internationella regler som gäller och påverkar alltså in det så kallade enprocentsmålet.
Som så ofta när biståndet diskuteras blir det dock för det mesta en fråga om pengar, inte om innehåll. Mer intressant är därför regeringens förslag på ett nytt politikområde, reformsarbete i Östeuropa. Vi får dock vänta tills i höst innan vi får veta hur mycket pengar det handlar om - och vad de ska användas till.
Den stora frågan för biståndet är istället den minskning av antalet samarbetsländer som regeringen aviserat och som kan innebära att samarbetet med flera länder avskaffas. Ett förslag väntas senare i vår.

Nedan, hela texten om reformsarbetet i öst:

Nytt politikområde
Regeringens bedömning: Ett nytt politikområde,
Reformsamarbete i Östeuropa, införs från och
med 2008.


Skälen för regeringens bedömning: De senaste
årens reformer och utveckling i Östeuropa,
inklusive Västra Balkan, har bl.a. inneburit
minskande fattigdom. Samtidigt har EU-
närmandet, med undantag för länderna i
Centralasien som saknar medlemsperspektiv,
fått en central betydelse för ländernas
utvecklings- och reformpolitik. Utvecklings-
och reformpolitiken i samtliga östeuropeiska
länder styrs i dag av deras EU-handlingsplaner
respektive EU-partnerskap. Detsamma gäller för
Turkiet. EU-närmandet är i flera länder kraftigt
pådrivande för reformprocessen och har dess-
utom en påtaglig stabiliseringseffekt på Västra
Balkan.
Regeringen ser det som väsentligt att EU:s
utvidgning fortsätter och är beredd att tydligt
stödja samarbetsländernas egna ansträngningar
att närma sig EU. Regeringen ser EU-närmandet
som ett kraftfullt instrument för fattigdoms-
bekämpning. Det framstår därför som logiskt att
fokus i samarbetet med länder i Östeuropa
inklusive Västra Balkan, Turkiet och Södra
Kaukasien är närmande till EU. Stödet bör även i
fortsättningen bidra till att nå målet för Sveriges
politik för global utveckling (PGU), att bidra till
en rättvis och hållbar global utveckling.
Det nu pågående svenska reformstödet är
redan i dag i många stycken inriktat mot att
stödja samarbetsländernas EU-närmande.
Regeringen bedömer därför inte att införandet
av ett nytt politikområde där tyngdpunkten
ligger på närmande till EU medför några större
förändringar av de svenska landprogrammen.
Det innebär också att det svenska stödet
tydligare ligger i linje med samarbetsländernas
egna prioriteringar och EU:s stöd till dessa
länder. Verksamheten inom det nya politik-
området utgörs av insatser som definieras som
bistånd av OECD/DAC. Regeringen avser att
återkomma i budgetpropositionen för 2008 med
ett förslag till utformning av det nya
politikområdet.

Skandalen på Världsbanken

Världsbankens chef Wolfowitz tänker stanna på sin post, trots den stora kritik han fått sedan han gett sin flickvän en lön som är högre än USA:s utrikesministers skriver SvD idag. Det finns de som ser Världsbanken som ondskan inkarnerad. Så enkelt är det förstås inte. Världsbanken gör också bra saker, men med Wolfowitz (som också var en av hökarna bakom Irak-kriget) som chef har Världsbanken än mer än tidigare kommit att förknippas med arrogans och västerländsk överhöghet. Fast kanske kan Wolfowitz-skandalen tvinga fram en nödvändig reformering av Världsbanken, nu när organisationens rykte så definitivt riskerar att köras i sank.

En ödmjuk amerikansk president...

Ser "The Day after tomorrow" från 2004. Det är en på många sätt trivial och träigt spelad film, men den känns ändå än mer aktuell idag än när den kom. Särskilt sedan en fd presidentkandidat, Al Gore, aktivt engagerat sig i klimatfrågan med filmen ”En obekväm sanning”. Det jag särskilt fäster mig vid i filmen är ändå inte de spektakulära bilderna av ett nefryst Manhattan, utan slutscenen, när de amerikanske presidenten i filmen ber om ursäkt för att han hade fel, säger att vi måste lära oss leva utan att förbruka resurserna och samtidigt tackar människor i världens fattiga länder för att de tar emot alla de amerikanska flyktingarna.
Tänk den dag vi kan få höra en riktig amerikansk president säga samma sak.

Söndag i Bamako

Det är söndag och jag lyssnar på Dimanche À Bamako med Amadou och Mariam , producerad av Manu Chau. Bamako är huvudstaden i Mali, ett av Västafrikas fattigas länder men med en otroligt stark, levande kultur. Här, långt in i öknen, ligger legendariska Timbuktu och den fascinerande sandstaden Djenne.
Jag besökte Mali för några år sedan och det är ett av de länder jag gärna skulle vilja åka tillbaka till. En anledning till det är förstås den fantastiska musiken. Det kan inte finnas något land i världen som producerar så mycket bra musik med en så låg BNP per capita.
Ändå är det något ett mysterium hur så många otroligt bra artister kan komma från ett så fattigt land. Ta grannländerna Niger eller Burkina Faso som exempel. Visst, det finns musik där, men inget som kommer i närheten av Mali fantastiska stjärnor.
Till artister som Ali Farka Touré (nyligen avliden), Salif Keita, Oumou Sangaré, Kar-Kar Traoré och touaregerna Tinariwen (som Robert Plant varit med om att lansera) sällar sig nu Bassekou Kouyate & Ngoni Ba med skivan ”Segu Blue”, utförligt presenterad i senaste numret av tidningen Songlines . Jag har svårt att ta på vad det är som gör denna Mali blues så särskilt, men det är något i klangen, något i sinnesstämningen. Den som fångat detta bäst är förmodligen den belgiske författaren Lieve Joris i boken ”Mali Blues”. Fast om jag ska vara ärlig så inte tyckte jag att Bamako var en särskilt speciell stad. Märkligt nog. Men kanske var det för att alla de stora musikerna befann sig på festivaler världen över.
I alla händelser så hittar du en bra förteckning över Malis samtliga (?) stora musiker genom att klicka här.