Tyck synd om de stackars barnen i Afrika

Det vill UNICEF att vi ska göra. Deras kampanj som nu rullar på stan är ett klassist exempel på hur man samlar in pengar genom att få oss att tycka synd om de stackar fattiga afrikanerna. För den som arbetar med att ge en nyanserad bild av hur världen ser ut känns UNICEFs kampanj onekligen som ett steg tillbaka, en återgång till en förlegad och stereotyp Afrikabild (”lilla vän, tänk på de fattiga barnen i Afrika och ät upp din mat!")
Då är kontrasten glädjande stor mot Plans sätt att kommunicera. Plan Sverige firar 10-årsjubileum och faddergalan som sändes i lördags (1/12) fortsätter att locka nya faddrar.
Till skillnad från UNICEF vill Plan lyfta fram barn och ungdomar som deltagare och aktörer, som personer som inte bara är offer och väntar på våra allmosor, utan som människor som själva arbetar för förändring och utveckling. Via Faddergalans webb kan man t ex göra ett virtuellt besök i en Afrikansk by som visserligen är fattig, men där barnen inte finns till för att vi ska tycka synd om dem. Att Plans sätt att kommunicera fungerar visas inte minst av hur bra det går för Plan här i Sverige. Så gratulerar till 10-årsjubileet!

Alltför mycket annat ...

Den senaste tiden har det varit alltför mycket annat och jag har tyvärr inte hunnit med att skriva, trots att det händer väldigt mycket spännande när det gäller bistånd, globalisering och internationell politik. Vill åtminstone tipsa om en ypperlig artikel som min kollega Petter Bolme nyligen skrev på DN Kultur om Hornsleth Village Project, där den danske konstnären Kristian von Hornsleth ger en gris mot att byborna tar hans namn. Artikeln följer upp DNs Stefan Johnssons artikel om projektet.
Läs artikeln i DN.

OmVärlden blir kvar

Biståndstidningen OmVärlden får trots allt finnas kvar, åtminstone ett år till och om än med reducerad budget. Detta enligt vad redaktionen själva berättat.

Sidas tidning OmVärlden läggs ned?

Enligt ryktet ska Sidas tidning OmVärlden läggas ned. Bloggen Tredje statsmakten har intervjuat Sidas tf infochef som säger:
– Våra anslag har minskat med 40 procent. Det får effekter - det är oundvikligt. Vi tittar över ALL informationsverksamhet på Sida, för att se om de stämmer överens med de nya mål vi fått och om de leder till de effekter som vi önskar, säger Christine von Sydow, tillförordnad informationschef på Sida.
Om detta stämmer så är det djupt beklagligt. I tider som dessa när biståndet ifrågasätts så behövs det mer än någonsin en tidning som granskar biståndet inifrån och på ett initierat sätt.

Lockande om Indien

Kom för en stund sedan från releaseparty för Per Anderssons och Håkan Elofssons bok "Indien elefanten som började dansa". Har ännu inte hunnit börja läsa, men lockas av tilltalet. Per skriver bra och som Håkan Eloffson själv konstaterade när han presenterade boken så ska "den fotograf som kommer hem från Indien utan bra bilder nog fundera på att byta yrke". Dock, ingen risk för att Håkan behöver göra detta. Omslagsbilden är läcker och oväntad.

Birgitta Ohlssons hyckleri om biståndet

I dagens Expressen höjs upprörda röster om att biståndsarbetare får gratisresor till semesterparadis. Man kan förstås alltid diskutera om den som bor i Mali, ett visserligen fredligt, men extremt fattigt land där sanden viner halva året och havet ligger flera länder bort, borde kompenseras med att få en betald semesteresa en gång om året. För egen del tycker jag det är rätt rimligt. Samma sak för den som bor i Honduras. Där är det visserligen närmare till havet, men snart finns det inte en enda plats i landet man röra sig själv, utan omfattande säkerhet, eftersom våldet är så omfattande.
Däremot är det hyckleri av fp-politikern Birgitta Ohlsson att hävda att hon inte vet något. Hon har suttit i Sidas styrelse och bör självklart veta att denna typ av regler gäller på Sida, liksom på UD eller för den delen på Ericsson och andra stora svensak företag.
Självklart ska biståndet granskas, men på den här nivån blir det bara löjligt, ungefär som när kvällstidningarna upprördes över att finansministern lät planet landa i Katrineholm där han faktiskt bor. Låt finansministern ta flyget hem - och biståndsfolket få en andhämtning då och då - bara de sköter sina jobb!

En andra chans för de oreangea?

Om man får tro de just nu aktuella siffrorna från Ukraina, som baserar sig på sammanräkning av knappt häflten av rösterna (från i natt),så har har faktiskt Yulia Timoschenkas block slagit premiärmininster Janukovytjs Regionernas parti med 34 mot 29 procent. Att Timoscenka kom starkt på slutet var klart, men det fannns inga undersökningar som tydde på att hon faktiskt skulle kunna få fler röster än Yanukovich. Lägger man sen till presidentens parti som fått dryg 16 procent så räcker det till en orange majoritet. Med tanke på att så många av dem som var engagerade i den orangea revolutionen vänt politiken ryggen (på valdagen fikade jag med flera personer somm inte ens tänkte gå och rösta, så besvikna var de) så är det förvånande att det trots allt gått så bra. För egen del måste jag ändå säga att det är med blandade känslor som jag idag hurrar för en politiker som ser Margret Thatcher som sin stora hjälte, men liksom Kyiv post konstaterade i en ledare nyligen så är ändå Yulia Timoschenka det minst dåliga alternativet. Bara nu hon och presidenten förmår hålla sams den här gången. Sist gick det ju inte så bra men kanske är det nu andra gången gillt.Läs mer om valet i SvD. En bra tabellsammanställning finns hos Ukrainska Pravda.

En politisk ursäkt värd namnet

Ibland blir det lite fel när ord ska översättas. Eller vad sägs om följande utdrag från ett tal som oppositionsledaren Yulia Tymosheno höll där hon bad om ursäkt för allt det som (andra?)politiker tidigare gjort.


Tymoshenko apologized for activity of all previous authorities and prayed for Ukraine
2029, 28 September 2007
"Today in the face of the Lord I would like to repent of all the authorities, of all politicians for mockery above people, for blood which was spilled, for all consequences, which power brought people and from which they suffer”, - said Tymoshenko. "And I think that if today politicians can acknowledge their sins and their guilt, if they can crumble the sins, then Ukraine is able to rise spiritually indeed ", - she added. Tymoshenko marked also, that "all aggression, cruelty of authorities, which dominated in Ukraine, led to that today most of people feel unhappy".

...men här bär ingen rött.

Vad som händer i Burma har ingen genomslag här i Ukraina, tyvärr, och jag ser inga människor som i solidaritet med demokratikrörelsen klätt sig i rött. Kanske är demokratin i Ukraina för ung för att man också ska kunna förstå att man själva kan bidra till demokratin i andra länder. Däremot står en ensam demonstrant ständigt tvärs vid parken tvärsöver gatan från den kinesiska ambassaden. I händerna håller bilder och plakat om fängslade och torterade människor. För det mesta är det en kvinna, men någon gång också en man. Det krävs mod att vara först.

Valspurt i Ukraina

I morgon är det dags, då går Ukraina på nytt till parlamentsval. Men någon vidare fart på valkampanjen är det inte. Igår kväll höll premärministern Yanukovych Regionernas parti (som framför allt har sina bas bland den rysktalande befolkningen i östra Ukraina) sin avslutning på Maydan, det stora storget här i hjärtat av Kyiv. Men trots att jag under tre dagar sett den enorma scenen växa fram var det inget större tryck bland supportrarna. Om de ens var supportarar vill säga: de flesta som arbetar för Yanukovych gör det för betalning. I de blågula plasttälten som står uppsatta över hela stan sitter folk och hänger. Visst delar man ut valmaterial, men ingenstans ser jag den typ av intensiv diskussion som brukar ske vid de svenska valstugorna. Nej, någon känsla av att detta skulle vara ett viktigt val finns inte: runtomkring scenen på Madayn pågick livet som vanligt. Vädret här i Kyiv är nästan sommarvarmt och uteserveringarna var fulla. Valet står inte högt i kurs, verkar det som.
Fast flaggorna är snygga, det måste man medge.
Vad kommer då att hända efter valet i morgon? Risken är stor att det inte händer mycket alls och att det kan dröja flera månader innan Ukraina på nytt får en regering som kan fungera. Det troliga är att Yanukovychs Regionernas parti kommer först, men nu börjar hans rival, den karismatiske Yulia Tymoshenko, att hämta in försprånget. Och när Tymoshenko äntligen slöt fred med presidentens parti så ser det ut som om de två krafter som bar upp den orangea revolutionen 2004 på nytt enats. Så kanske blir det trots allt en orange regering efter helgen. Det som avgör är förmodligen hur många av småpartierna som kommer över treprocentsspärren. Ju fler som kommer in, desto större chans för Yanukovych att sitta kvar vid makten så därför riktar Yulia Tymoshenko nu i slutspurten in sin kraft för att avskräcka folk från att rösta på småpartierna. Sent på söndag kväll vet vi om hennes taktik lyckats.

Avslutade fredagskvällen på ett vid det laget tomt Maydan i sällskap med Alex Voronov, politisk redaktör på Eskilstunakuriren. Alex har delvis ukrainsk bakgrund och följer utvecklingen i Ukraina noga. Det här skrev han i dagens tidning.
En annan bra artikel hittar du i nätupplaga av Kyiv Post.

Kyiv - ett enda stort tältläger

Ukrainarna måste älska att tälta, åtminstone utanför offentliga byggnader. Ingen annanstans i världen har jag mött så många protesterande i uppbyggda tältlägare som här. Och det märkliga är att bara finns där, utan att någon verkar bry sig, vecka ut och vecka in. Tälten är av olika slag, en del stora militärtält, andra pyttesmå, men påfallande ofta är de just camouflagefärgade och det är inte utan att min misstänker att de "lånats" från något gammal mob-förråd.
Det började förstås i samband med den orangea revolutionen 2004 då demokratiaktivisterna tältade på Maydan, Kyivs svar på Plattan. Sedan dess har alla andra protestgrupper tagit efter och tälten är många, gärna i kombination med meningslös musik på enormt hög volym (så var det till exempel hela vintern i parken mitt emot regeringskansliet, de anställda var nog glada för att de har rejält ljuddämpade rutor).
Det första tältlägret möter jag bara en liten bit från min lägenhet, utanför parlamentet. Där är tälten stora och gräsmattan kommer nog aldrig mer att återhämta sig. Så längre ned för gatan mitt mot regeringskansliet, där är de också stora. Nere på Kyiv motsvarighet till Hamngatan är tälten däremot små och snyggt arrangerade. De står framför en regeringsbyggnad som jag inte ens kan identifiera, men någonting måste det väl vara eftersom folk ändå tältar. Ett ministerium besöker jag där det inte finns någon tältstad alla - ministry of Housing! Om folk bara visste (jag vet) vad som pågår där inne så skulle de omedelbart samla ihop sina pinaler och bygga ännu en ny tältstad.

Snart är det val i Ukraina

Onsdag morgon i ett regnigt och dimmigt Kyiv, Ukrainas huvudstad. Bor högst upp på vinden i ett hus, inte så lite Pariskänsla faktiskt. Någonstans därborta sticker betongfula hotel Salut upp över takåsarna. Bokstäverna "Casino" syns bara halvt om halvt.
På tv avlöser partiernas valreklam varandra. Det är parlamentsval på söndag och nu går vi in i slutspurten. Taktiken i inslagen är snarlik: ett inslag där ledaren/kandidaten talar till dig, väljaren, och sedan ett andra, där man vildsint angriper motståndaren.
Medan nuvarande premiärministern Viktor Yanukovych omger sig med leende stålverksarbetare som under den gamla goda Sovjettiden (hans väljarbas är framför allt de östra, ryskspråkiga delarna) har hans rival Yulia Tymoshenko anslagit en moderlig, hemvävd ton, helt klädd i vitt och med håret uppsatt som om hon bodde på Skansen. Om prognosmakarna får rätt så kommer det att bli mycket jämt mellan blocket och valet kommer inte att lösa upp de politiska knutarna.
Ukraina är ett av de länder till vilka det svenska biståndet ska koncentreras enligt regeringens förslag. När man på vägen in från flygplatsen ser reklamskyltarna för Porsche, Lexus och förstås alla nya mobilmodeller är det inte utan att man funderar på om det är rimligt att pengar satsats här, i ett land som trots allt är välmående, där bilparken är en av de modernaste i Europa (hur många vet föresten ens att Ukraina är en del av Europa?)
Samtidigt är det kanske just därför vi ska stödja Ukraina. Inte för att de behöver våra pengar för att köpa fler Lexus eller fler Nokia N-telefoner, utan för att de behöver nya tankar och idéer för att omforma landet och se till så att de stora resurser som finns fördelas på ett för alla mer rättvist sätt. Korruptionen måste minska, rättssäkerheten öka, fack och arbetsgivare måste inse att det är dags att kliva upp ur skyttegravarna och gemensamt ta ansvar för landet.
Det tar inte mer än två timmar att flyga hit från Stockholm. Ukraina är nära, ändå långt borta. För även om vi kör samma bilar, talar i samma mobiler och bor i lika dyra lägenheter så är tankegapet mellan "oss" och "dem" fortfarande avgrundsdjupt.

Hur snabbt går utvecklingen i Burma?

I torsdags deltog Kim Maung Win från den burmesiska exilradionstationen Democratic Voice of Burma (som sänder från Oslo!) i ett seminarium om det svenska mediebiståndet som jag dokumenterade. Kim Maung Win visade bilder från den senaste tidens demonstrationer och fick frågan vad som nu kan tänkas hända i Burma. "Utvecklingen kan gå fort, mycket fort" svarade han och när man föjer nyheterna är det inte omöjilgt att han får rätt. Demonstrationerna som leds av buddhistiska munkar, fortsätter och ökar intensitet. Frågan är om militärjuntan kommer att slå till som de gjort så många gånger tidigare eller om Burma äntligen kan börja sin mödosamma väg mot demokrati. Låt oss hoppas på det sistnämnda.

... och i december spelar Lila Downs

Har tidigare skrivit om mexikansk-amerikanska Lila Downs och hennes sorgsna texter om förlorad kärlek med historier om Tijuana-gangsters och hur man blandar sitt kaffe med mezcal i vackra Oaxaca-provinsen. 1-2 december spelar hon på Södra Teatern i Stockholm, då är jag i alla fall hemma i Sverige!

Med Manu Chao i lurarna

De senaste veckorna har jag levt med Manu Chao och hans nya skiva Radiolina i lurarna, i högtalarna, i bakgrunden. Från att till känt mig lite skeptisk har jag nu helt kapitulerat. På Radiolina fortsätter han att göra global musik i ordets verkliga betydelse. Radiolina är fortfarande kortvågsradion, den som söker sig ut, snappar upp, lyssnar och tolkar. På Manu Chaos egen hemsida möts man av ett "Hola Mundo!" "Hej Världen!" och det är precis så hans musik är. Allvarligt innehåll, ändå glädjande och lättsamt. ingen kan som Manu Chao göra lättsamma rim av svåra ord. "Hypocricy" är fortfarande ett favoritord och det rimmar alldeles utmärkt med "calamity". Annars är det tyngre, mer gitarrer än tidigare som på "Rainin in Paradize". Och på hemsidan kan man ratta sin egen kortvågsradio, ut över jordklotet. Själv har jag mest av allt fastnat för låten "Me llaman calle". Tyvärr är jag inte hemma när Manu Chao spelar, befinner mig i Uganda men det får väl ses som laga förfall.

Östersjön i september

Östersjön i september, en dag då solen kommer fram. Horisonten är fridfullt tom, alla seglare är sedan länge borta. Vi hoppar från klippan ned i det kalla havet.
Så annorlunda mot sommaren! Det är häftigt att man kan vara, befinna sig så totalt isolerad från allting. Vi är nära, ändå otroligt långt borta. Här finns inga artificiella ljus, inga artificiella ljud. Allting är havet, vinden, vi själva. Inte en pump, inte en fläkt. Elen från vår solplanel räcker för att ladda mobilen och eftersom Apple (och tillbehörsleverantörerna) av någon outgrundlig anledning inte tagit fram någon tolvvoltsladdare för de senast årens bärbara modeller får även datorn vila.

Nu kommer filmen om Harald Edelstam

För många av oss är 11e september i första hand datumet för militärkuppen i Chile 1973, en händelse som påverkade hela världen på samma sätt som den 11e september 2001. Själv var jag elva år 1973, men jag minns tydligt bilden av generalerna från TV och jag lärde känna många av dem som kom till Sverige efter kuppen.
Märkligt nog har lite skrivits och gjorts kring den svenske ambassadören Harald Edelstam som var en hjälte närmast i samma klass som Raoul Wallenberg (utan att därmed också jämföra vem som räddade flest personer). Nu kommer i alla fall filmen om Harald Edelstam, Svarta Nejlikan, med premiär den 14e september. Läs mer om Svarta Nejlikan.

Ukraina inför valet

I morgon onsdag blir det Globa bar lunchspecial om Ukraina. Kampen mellan presidenten och premiärministern har i hög utsträckning förlamat den politiska utvecklingen i Ukraina under 2007. Den 30 september är det dags för nyval till det ukrainska parlamentet. Vad händer efter valet och hur påverkas det svenska samarbetet av utvecklingen? Läs mer om seminariet och projektet Ukraine Public Dialogue på Global Reportings hemsida.

Biståndsgranskning lockade många

Vår Globala bar på temat "Vem granskar biståndet?" lockade många. Nu ligger ett referat uppe. Läs mer på Global Reportings hemsida.

Chee Soon Juan fängslad på nytt

Chee Soon Juan, ledare för Singapore Democratic Party, har återigen fängslats, den här gången för 'olagligt förök att lämna Singapore'. Det olagliga bestod i att han skulle åka till Göteborg och delta på Bokmässan. Jag träffade Chee Soon Juan i december förra året och har flera gånger skrivit om hur regimen i Singapore behandlar oliktänkande.
Folkpartiets biståndsorganisation SILC har nyligen givit uten bok av Chee Soon Juan. Läs mer på SILCs hemsida och i den artikel jag skrev för Palmecentret som också arbetar för ett demokratiskt Singapore.

Omdebatterat bistånd

Det händer mycket i biståndsvärlden just nu. Regeringen har presenterat sitt förslag på landkoncentration och debatten är i full gång om vilka konsekvenser detta får för enskilda länder.
Den 17 september presenterar Timbro boken "Det svenska biståndsberoendet
Om intressen och värderingar i den svenska biståndsindustrin" skriver av Pär Krause. I puffen för boken skriver Pär Krause att 10 000 svenskar jobbar är beroende av biståndet för sin försörjning. Själv tippade jag på 4 000 när Pär Krause ringde och frågade mig. En av de 4 000 eller om de nu är 10 000 är för övrigt Pär Krause själv. Ryktet säger att boken är en del av en stor kampanj mot det svenska biståndet. Vi får se hur det är med den saken, det ska i alla fall bli spännande att läsa boken.

Biståndet: 70 länder blev 33

Den förväntade neddragningen av antalet biståndsländer blev ungefär som - förväntat. Detta kan man utläsa av biståndsminister Gunilla Carlssons artikel på dagens DN debatt. Nicaragua och Laos försvann, som jag gissade för några dagar sedan och även Honduras och Vietnam försvinner. För oss som länge arbetet med Centralamerika kan det förstås kännas tråkigt att de två viktigaste samarbetsländerna försvinner. Samtidigt måste man vara realistisk: varken Nicaragua eller Honduras har lyckats särskilt bra när det gäller att ta till vara egna resursre. Tvärtom är det två länder där de styrande och mäktiga helt cyniskt ser på medan våld och fattigdom breder ut sig. Lite tveksam kan man vara till om Etiopien verkligen ska var kvar, ett land som nyligen var i krig med sin granne Eritrea och där övergreppen mot de mänskliga rättigheterna är synnerligen brutala. På vilket sätt skulle Etiopien vara en bättre mottagare än Laos?

Nedan Gunilla Carlssons beskrivning av den nya landindelningen:
Landfokuseringen innebär att det bilaterala utvecklingssamarbetet fokuseras till drygt 30 regelrätta samarbetsländer. De har indelats i tre kategorier för att tydliggöra skälen för Sveriges engagemang.

·Länder med vilka Sverige ska bedriva långsiktigt utvecklingssamarbete. Det är 12 länder i Afrika, Asien och Latinamerika som vi har samarbetat länge med och där Sverige har ett tydligt mervärde: Burkina Faso, Etiopien, Kenya, Mali, Moçambique, Rwanda, Tanzania, Uganda, Zambia, Bangladesh, Kambodja och Bolivia. I dessa länder ska vi fördjupa samarbetet, spela en roll i deras kamp mot fattigdomen och stödja uppbyggnaden av demokratiska institutioner.

·Länder/områden i konflikt- och postkonfliktsituation med vilka Sverige ska bedriva utvecklingssamarbete. Det handlar om 12 länder i Afrika, Asien, Mellanöstern och Latinamerika: Burundi, DR Kongo, Liberia, Sierra Leone, Somalia, Sudan, Afghanistan, Östtimor, Irak, Västbanken-Gaza, Colombia och Guatemala. Här krävs särskilda och flexibla insatser för att bidra till fattigdomsbekämpning, fredsprocesser och återuppbyggnad.

·Länder/områden i Östeuropa med vilka Sverige ska bedriva reformsamarbete. Vi fördjupar samarbetet med 9 länder i syfte att underlätta EU-integrationen och därmed stärka fattigdomsbekämpningen och reformansträngningarna i vårt närområde. Det är Albanien, Bosnien-Hercegovina, Georgien, Kosovo, Makedonien, Moldavien, Serbien, Turkiet och Ukraina.

Vilka biståndsländer ska bort?

Det är nedräkning för regeringens förslag om vårt kommande bistånd. 70 länder idag, men hur många ska bort? Och vilka? De flesta antar att 30-40 länder kommer att vara kvar. I gårdagens Aktuellt diskuterades frågan.
Själv har jag länge tippat att Nicaragua skulle försvinna. Att den gamle sandinistledaren Daniel Ortega gjort comeback som president och allierat sig med den katolska kyrkan för att förbjuda aborter har knappast gjort några av hans gamla vänner i Sverige glada och Moderaterna har ju ändå aldrig gillat honom. Gissar också att Laos försvinner, ett visserligen oförargligt land, men ändå en kommunistisk enpartistat där framstegen är få. Vietnam är mer osäkert, visserligen kommunistiskt och rött skynke för Folkpartiet, men samtidigt älskat av många på Sida och allt viktigare för svenskt näringsliv.
Vad många misstänker är förstås att Moderaterna använder landkoncentrationen som ett sätt kunna dra ned biståndet i sin helhet. Man koncenterar pengarna till ett antal länder som ändå inte kan ta emot mer och kan därmed visa att det inte behövs så mycket pengar. För problemet är förstås de flaskhalsar som uppstår när man samtidigt drar ned biståndsadministrationen. Hur ska t.ex. Moçambique som redan är extremt biståndsberoende kunna absorbera mer pengar - och är det ens önskvärt? Lösningen kan istället bli att skicka alla överblivna pengar via EU – det vore väl härligt!
Fortsättning följer.

Vem granskar biståndet?

Idag har vi Global bar på detta tema och jag kommer att leda debatten. De som deltar är Maciej Zaremba, kulturjournalist på DN och författare till den uppmärksammade artikelserien om Kosovobiståndet, Jöran Hök, chefredaktör för Sidas tidning OmVärlden, Katarina Wallentin, tidigare frilansjournalist och pressekreterare, nu webbredaktör på Action aid.
Biståndsbranschen omsätter många miljarder och sysselsätter tusentals människor. I många fattiga länder är biståndet den enskilt viktigaste näringen. Men vem granskar biståndet? Lever ”biståndsjournalisterna” i symbios med sina uppdragsgivare, rädda för att stöta sig med de mäktiga i branschen? Och vad kan svenska myndigheter och organisationer göra för att uppmuntra granskning och grävande?
Det är ingen tvekan om att ämnet lockar. Intresset för baren har varit så stort att vi tvingats tacka nej till många som vill komma. Mer förvånande är kanske att så få diskuterat just detta. Dock finns det flera riktigt bra artiklar i ämnet i senaste numret av tidningen Scoop som ges ut av grävande journalister.
Läs mer om Global bar.

Sommarläsning som håller länge

Vanity Fairs specialnummer om Afrika med Bono som gästredaktör kom i juli och verkar ha gått många spårlöst förbi, tyvärr för som vanligt när det gäller Vanity Fair är greppen stora och påkostade. Så har man t.ex. låtit Annie Liebovitz plåta 20 olika omslagsvarianter. Om du inte hittar tidningen i kiosken, läs mer här

På semester

Nu försvinner jag ut på Ålands hav. De närmaste veckorna ska jag ägna åt hav, sol, fiske och läsande. Beroende på hur internetuppkopplingen fungerar så ska jag försöka skriva någon gång då och då de närmaste veckorna.
Om inte så återkommer jag längre fram, världen finns ju kvar!

Dags för muslimska kvinnor att inta mediescenen

Det är förtjänstfullt att Per Gudmundson i SvD lyfter fram Christopher Hitchens utmärkta artikel från Slate om de arga muslimska männen. Se också bilderna på Snappedshot.
Mot bilden av den arga muslimska mannen skulle jag villa ställa den eftertänksamma, men bestämda muslimska kvinnan. Hon finns faktiskt. Jag minns när jag för ett drygt år sedan träffade henne och hennes med systrar. Det var i Kairo-förstaden Tamouh och vi pratade förstås om Muhammedteckningarna.
De flesta av kvinnorna var traditionellt klädda, men diskussionen var intensiv och jag kunde inte låta bli att slås av den frispråkighet och tydliga egna vilja som finns. Schablonbilden av muslimska kvinnor som undertryckta och tystade stämde inte alls!
De danska Mohammedteckningarna skapade starka reaktioner också i Egypten och i Tamouh kände sig många sårade av det som hänt. Samtidigt var de jag talade med väl medvetna om vilket slags samhälle de själva levde i: I Egypten finns ingen motsvarighet till den fria pressen i de nordiska länderna. Allt som sägs på tv och står i tidningarna kontrolleras ytterst av staten. Om man levt hela sitt liv under ett sådant system är det svårt att förstå hur det skulle kunna var annorlunda någon annan stans, särskilt om man själv är lågutbildad och aldrig rest utanför det egna landet.
– Vi som är aktiva och engagerade i vårt samhälle förstår skillnaden mellan media och vanliga människor i Danmark, men den är inte lätt att förklara sammanhanget för dem som knappt kan läsa och skriva, konstaterade en av kvinnorna och fortsatte:
– Du som journalist har ett särskilt ansvar. Genom att berätta att vi Egypten inte bara är de där hotfulla personerna ni ser på tv, så kan du bidra till att folk förstår mer om hur människor här egentligen tänker och lever. Vi behöver också få veta mer om hur det är, på riktigt, i era länder.
Precis så borde kanske några av de journalister som skildrar Mellanöstern också tänka. Det är dags att lämna den arge unge mannen ifred och istället prata med de eftertänksamma kvinnorna.

Hemma från Sudan

Landar i ett regnigt Stocholm ett knappt dygn efter att jag åkte från Juba i södra Sudan. Den sista av de drygt tusen bilder jag tog under dagarna i Sudan var på den fantastiske chauffören Magnus. Under alla dessa år av krig hade han envetet fortsatt att köra på de omöjligaste av vägar, först femton år för den katolska kyrkan och deras missionärer, sedan för lite olika organisationer innan Plan hittade honom. Så här ser han ut - och så här ser en av Jubas huvudgator ut! hoppas vi ses igen.

Etthundraen länder

Jag brukar säga att jag rest i ett drygt hundratal länder. Många, som Nicaragua och El Salvador, har jag ofta besökt och jobbat i. Till andra har bara blivit någon enstaka resa. Men hur många är det exakt? Igår, innan den omöjliga kampen med att få myggnätet ordentligt på plats (jag förlorade, myggen kom in)) bestämde jag mig föra att räkna samman vad jag tror är den kompletta listan (antagligen saknas några). Etthundraen länder blev det med Georgien som det hundrade. Det finns ungefär tvåhundra länder i världen så än återstår många om jag ska hinna till alla innan jag dör. Här är listan:

1. Argentina
2. Chile
3. Brasilien
4. Bolivia
5. Uruguay
6. Paraguay
7. Peru
8. Colombia
9. Ecuador
10. Venezuela
11. Panama
12. Costa Rica
13. Nicaragua
14. El Salvador
15. Honduras
16. Belize
17. Guatemala
18. Mexiko
19. USA
20. Kanada
21. Marocko
22. Libyen
23. Egypten
24. Israel
25. Sudan
26. Etiopien
27. Burkina Faso
28. Mali
29. Ghana
30. Uganda
31. Kenya
32. Tanzania
33. Zambia
34. Sydafrika
35. Botswana
36. Moçambique
37. Zimbabwe
38. Namibia
39. Ukraina
40. Georgien
41. Estland
42. Lettland
43. Litauen
44. Polen
45. Ryssland
46. Bulgarien
47. Tjeckien
48. Ungern
49. Bosnien
50. Slovenien
51. Kroatien
52. Albanien
53. Serbien (fd Jugoslavien)
54. Grekland
55. Turkiet
56. Italien
57. Monaco
58. Spanien
59. Lichtenstein
60. Vatikanstaten
61. San Marino
62. Schweiz
63. Österrike
64. Frankrike
65. Portugal
66. Nederländerna
67. Belgien
68. Luxemburg
69. Tyskland
70. Danmark
71. Irland
72. Storbritannien
73. Norge
74. Finland
75. Island
76. Sverige
77. S:t Vincent
78. S:t Lucia
79. Barbados
80. Grenada
81. S:t Kitts
82. Antigua
83. Trinidad & Tobago
84. Nya Zeeland
85. Australien
86. Fidji
87. Bangladesh
88. Indien
89. Vietnam
90. Laos
91. Kambodja
92. Thailand
93. Filippinerna
94. Sydkorea
95. Japan
96. Hongkong
97. Kina
98. Singapore
99. Indonesien
100. Malaysia
101. Taiwan

Engagemang och passion trots enorm fattigdom

Åter i Juba efter en lång och dammig dag ute på den sudanesiska landsbygden. Det här är definitivt ett av de fattigaste länder jag besökt, men samtidigt ett land där människor blickar framåt. De vill så mycket.
Många är också otåliga över varför biståndet är så långsamt. De ställer frågor, kräver svar och ifrågasätter. Det blev en del spännande diskussioner när de vi träffade ställde biståndsgivarna till svars och krävde besked om vad som skulle hända. Här finns med andra ord ingen underdånighet mot givarna, trots att världssamfundet fräser runt i sina vita Landcruisers.
Men det är som sagt otroligt fattigt. Hittills har jag inte sett en enda fungerande skola. Tvärtom så sker praktiskt taget all undervisning under träd eller på andra tillfällliga ställen. Det ser romantiskt och vackert ut, men lika kul är det inte för de som ska försöka lära sig något. Ändå kämpar barnen på!
I morgon åker jag hemåt, via Nairobi. Totalt har jag över tusen bilder i datorn och anteckningsboken fylld av intervjucitat och anteckningar från möten. Som det med Agunta Bazul som precis börjat odla ris för att sälja. Hon är 55 år gammal, har fött elva barn varav sex överlevt (diarré, malaria och andra enkla sjukdomar tog de övriga). Hennes man har nyligen blivit blind, så nu är det hon som står för försörjningen. Ändå strålar hon av glädje och engagemang när hon säger:
– Det bästa med det nya Sudan är utbildning. Att våra barn inte som förr bara ska gå där utan att de nu ska få lära sig massor, på riktigt!

Att Darfur ligger i samma Sudan är svårt att tänka sig, men så är det. Men kanske kommer människor där också att kunna stråla den dag de blivit kvitt den terrorregim som styr norra Sudan och huvudstaden Khartoum.

Namn lätta att minnas

Som alla som gjort intervjuer i andra, ”konstiga” länder, så är en av de svåraste sakerna att få namnen på de man intervjuer korrekt stavade (se bara hur ofta internationella nyhetsmagasin misslyckas med att stava svenska namn). Men här i södra Sudan är det inga problem. Vår chaufför heter Magnus, en av fältarbetarna Tobias och killen i den lilla affären där jag handlade igår heter Mattias. Kvinnornas namn är bara lite svårare: Edit, Mary och Leonora är bara några av dem jag träffat de senaste dagarna. För denna bibliska namnflora har vi missionärerna (däribland säkert en hel del svenska) att ”tacka” – alla är nämligen inte lika begeistrade över det förflutna.
– Vi har blivit koloniserade tre gånger. Först av engelsmännen, sen av kyrkan och nu av araberna från norr, konstaterar Robert lakoniskt.
Men märkligt nog kan jag känna att man faktiskt kommer ännu närmare människor som man har namnen gemensamt med. Det här är första gången som en kolsvart Magnus, tillika expert på att framföra en Landcruiser på de mest omöjliga av vägar, rattar mig runt i ett land som jag aldrig tidigare besökt.Jag kommer garanterat att minnas honom.
(... och det här är Mattias).

Smutsiga barn med flugor runt ögonen

Hur skildrar man fattigdom utan att utelämna människor och bara bygga på de fördomsfulla bilder som finns? Jag funderar på saken när jag går runt i ett av de informella lägren i södra Sudans huvudstad Juba där flera tusen internflyktingar slagit sig ned. En del har bott här i mer än tio år, andra kom alldeles nyligen. Ingen har rinnande vatten, ingen har en, nästan ingen har ens tillgång till ett vanligt utedass (ska du skita så får du sätta dig någonstans på marken vid ditt hus och hoppas att grannarna inte ser dig. Och sen? Ja…).
Jag promenerar mellan husen i sällskap med Steven som bor här och Angelo som arbetar för organisationen Plan. Att se små smutsiga barn med ansikten fulla av snor och svarta flugor som envetet håller sig kvar är jobbigt – och nyttigt för mig som kommer utifrån. Det är lätt, kan jag tycka, att bli cynisk när man sett så mycket fattigdom och elände. Cynismen är ett sätt att skärma av och kanske också ett sätt att klara sig själv igenom det svåra.
Jag vill ändå ha ett tydligt fokus för det jag gör. Rätt eller fel så är jag inte är här för att lyfta fram den afrikanska misär som alla ändå sätt så många gånger på tv och i tidningar. Istället söker jag människor som tänker och reflekterar, jag vill veta vad de tycker och tänker om sitt land, om det nya Sudan, och vad de själva gör för att bidra till att landet byggs upp?
Därför tar jag inga bilder på de smutsiga barnen. Istället pratar jag med Martin som försöker förklara för sina grannar hur viktigt det är med hygien och hälsa och med hans fru Margret som med hjälp av en enkel, koleldad ugn bakar bröd som hon sedan säljer på marknaden.

Och så fascineras jag av varför det plötsligt, mitt i all smutsen och röran, står ett par skinande vita sneakers på en sten. Jag skulle vilja hitta ägaren, fråga honom (de är i killstorlek) hur han bär sig åt för att hålla sina skor så otroligt rena och vad han tänker när han tar på sig dem och går härifrån. Men ägaren syns inte till och även idag är tiden en bristvara: det är så mycket mer jag måste se, så många fler att träffa och prata med.
När jag sen en bit längre bort, vid vattenpumpen, möter ett gäng kaxiga små tjejer och killar är det inget svårt val att ta fram kameran. De är säkert lika fattiga som barnen med flugor i ansiktet. Men hos ungarna vid pumpen finns det något annat, där finns en kraft och nyfikenhet. Och den vill jag förmedla.

Minor längs vägen!

Vägen slingrar sig fram genom det gröna landskapet. Där borta i fjärran ligger grannländerna Uganda och Kongo Kinshasa. Efter ett tag dyker stora klippblock, kullar och berg upp på vår högra sida. Så kommer den första skylten: ”Varning minor! Avlägsna dig inte från vägen!” Bara några meter från vägkanten står käppar nedstuckna i marken. På en del ställen bildar de fyrkanter runt ett område. Röda käppar betyder att det just där finns minor, vita att minorna har avlägsnats.
Ingenmansland. Här gick gränsen mellan de områden som kontrollerades av den sudanesiska regeringsarmén och de som kontrollerades av den sydsudanesiska befrielsearmén (SPLA). Nu är kriget över. Men minorna ligger kvar.

En bit längre bort möter vi Mary Opani. Hon har tung skyddsväst och ett plexiglasvisir neddraget över ansiktet. Mary arbetar för Norsk folkehjelp, den organisation som jobbat längst med minsanering i södra Sudan.
– Jag började arbeta för tre och ett halvt år sedan. I början var det otäckt, men nu har jag vant mig. Det känns tryggt, vi har en bra utbildning och vet vad vi gör. Under de här åren har vi inte haft en enda olycka, fortsätter Mary som ofta får svara på frågor från folk om hur säkerheten är och vilka stigar som man kan gå på.
Vi kör vidare.

Förväntansfullt

Fredag morgon i tältlägret vid Nilens strand. Som förväntansfulla skolbarn på väg på utflykt står står de utländska experterna färdiga utanför sin tältstad, redo att bli upphämtade av en armada av vita Landcrusiers. En efter en dundrar bilarna iväg, ut på dagens räddningsuppdrag. Den flera meter höga antennen monterad längst fram på motorhuvuen påminner om ett noshöringshorn. Nu åker vi!

Bratwurst och surkål vid Nilens strand

Planet landar i Juba, huvudstad i södra Sudan. En liten flygplats (förstås). En liten sal, några bord i mitten. Först står vi i kö för att vår våra besökshandlingar stämplade. Alla utlänningar skriver upp namn, passnummer och vilket land de kommer ifrån på ett A4-blad, onekligen ett lika informellt som praktiskt system.
Så kommer traktorn körande med släpkärran och våra väskor. Det går snabbt att lasta av och efter en snabbkoll är vi ute ur byggnaden. Det finns inte en enda asfalterad väg, utan allt är gropigt och backigt. känslan av nybyggaranda. Och så massor med vita landcruisers. FN har ett helt område med en stor parkeringsplats fylld av stora, vita bilar. Och överallt på vägarna möter vi fyrhjulsdrivna fordon från andra organisationer.
Fortsätter till African Expeditions, AFEX camp, kliver in genom ett tältdörr och möts av en effektiv kvinna i ett luftkonditionerat kontor. ”Ska du checka in?” ”Varför har vi inte fått något bokningsformulär ifyllt?” säger hon strängt.
Men det går bra och jag får mitt tält, kostnaden är 100 dollar natten eller mer (jag vågar inte fråga). En bit bort serveras lunch i ett annat tält. På menyn står bland annat bratwurst med surkål. Där finns också kallskurna rätter men de aktar jag mig för. Det känns så där lagom absurt att bo på en biståndscamp i ett land som inte finns, titta ut över Nilen och äta bratwurst med surkål för hundra femtio kronor portionen.
Det är väl egentligen inte någons fel att det blivit så här. Det finns inga vanliga hus att hyra och eftersom biståndsarbetarna måste ha någonsans att bo så finns det företag som specialiserat sig på att sätta upp just denna typ av säkra läger.
Men märkligt är det.

(biståndscamping i Sudan)

Bortanför de vackra bergen

”Ser du bergen där borta? De ligger i Sudan men där brukar Herrens befrielsearmé hålla sig gömda undan den ugandiska armén”.
Jag tittar ut över landskapet och ser de vackra, gröna bergen avteckna sig mot himlen, långt där borta där horisonten bryts. Det ser så inbjudande och trevligt ut, men verkligheten är förstås en annan. Den besynnerliga gerillagruppen Herrens Befrielsearmé har gjort sig känd för bestialiska övergrepp mot civila. Bland annat så beräknas 38 000 barn ha kidnappats av ”befrielsearmén”, antingen för att tvingas ut i kriget som soldater eller för att bli sexslavar.
Norra Uganda har alltid känts så otroligt långt borta, men nu när man är här i Juba, är det alldeles i närheten. Det är så geografin verkar, man reser och plötsligt är man nära platser, spännande, farliga, otillgängliga, som verkat så otroligt långt borta. Geografin får en mening.
Om studien: The report, "Abduction: the Lord's Resistance Army and Forced Conscription in Northern Uganda," was compiled by researchers from the University of California Berkeley's Human Rights Centre and Tulane University's Centre for International Development. These estimated figures for LRA abductions are much higher than previous estimates, and the whereabouts of most of the people involved remains unknown.

Afrika, vanliga Afrika

En öl på uteserverigen i skymningen, afrikanska familjer med barnvagn, affärsmän i kostym och slips, några par som samtalar stilla. "Men det där är ju inte Afrika, de svälter ju inte!"
Okej, alla lever inte så här, men samtidigt - Stureplan är inte heller hela Sverige. icke desto mindre är Stureplan en del av vår verklighet, på samma sätt som uteserveringen i Nairobi är en del av den afrikanska verkligheten.
Varför ska vi förneka andra det vi själva vill ha?

Självkritiskt av Jan Eliasson

I DN intervjuas Jan Eliasson om korruptionen i FN-systemet med anledning av Maciej Zarembas artikelserie.
- Tyvärr är det ingen tvekan om att det som framkommer i DN:s artiklar kastar en mörk skugga över FN:s arbete. Jag har även i mitt personliga umgänge hört kommentarer om detta, säger Eliasson till DN.
Det är bra att Jan Eliasson är så öppen och kritisk. För bara den som är öppen och ärklig kring de oegentliger som förekommer inom FN kan också på ett trovärdigt sätt försvarar idén med FN.

Myten om hur dåligt allt är i Afrika

"Man vet väl hur det är i Afrika - och att flyga med ett afrikanskt flygbolag - man kan ju bara tänka sig hur det ser ut - för att inte tala om maten!"
någonstans bidrar vi alla till att sprida fördomarna om Afrika. Därför var det med en sån tillfredsställelse som jag igår klev ombord på Kenya Airways plan i Amsterdam med destination Nairobi. För den som är 1,89 lång är benutrymmet inte ovesäntligt och på Kenya Airways var det klart bättre i ekonomiklass än hos både SAS och Lufthansa, för att inte tala om KLM eller Air France. Sen följde en trevlig, avspänd service där de som jobbade hade tid att snacka med folk trots att planet var helt fullt. Allt var hakuna matata - inga problem helt enkelt! Säkert skulle en och annan snålande SAS-direktör ha nytta av att lära något från det flybolag som kallar sig "The Pride of Africa".

Latinskt kärleksdrama fångar Nairobi

På väg in till Nairobi från Kenyattaflygplatsen efter en natt planet. Bilköerna är oändliga och jag slumrar till. Men så hör jag något annorlunda på radion och hajar till: det är dags för såpoperan El Amor Grandioso - den stora kärleken om Pedro, Maria och de andra latinosarna. Men här i Nairobi är det lyssnarna själva som gör sin latinska såpopera. En efter en ringer de in till programmet, läser upp sin text och steg för steg utvecklas den dramatiska historien om Maria och hennes kärlek. Så på karaktäristisk östafrikansk engelska får vi höra hur det latinska kärleksäventyret steg för steg utvecklar sig. Här sitter de, i en helt annan del av världen, och skapar berättelsen om hur det ska gå där borta i Mexiko, Colombia eller var nu Maria och Pedro kan tänkas bo.
Globaliseringen är fascinerande

Ett land som inte finns

Sitter på Arlanda, på väg till Juba, huvudstad i Södra Sudan, ett land som formellt inte finns men som definitvt finns i verkligheten. Förrött av år av krig, visserligen, men nu under uppbyggnad. Det ska faktiskt bli riktigt spännande att tillbringa Misommarafton i Juba, långt från grodor, sill och nubbar.

Lysande artiklar av Zaremba

Jag skulle vilja hävda att Maciej Zarembas texter om Kosovo i DN den senaste veckan är det bästa som skrivit som svenskt bistånd på mycket länge. Det är välskrivet, initierat, bitskt och roligt. Dessutom kan man avundas honom för att han haft så mycket tid, något som är få skribenter förunnat (eller också har vi oss själva att skylla, att vi inte tar oss den tid som krävs).
Det är också mycket föredömligt av DN att de i den sista (?) artikeln låter FN:s Kosovo-guvernör Joachim Rücker bemöta Zarembas artiklar. Guvernören anser inte helt oväntat att kritiken är svepande och tendensiöst. Och sanningen är att vi som inte själva är i Kosovo har svårt att bedöma vem av dem som har rätt. Säkert har Zaremba rätt i det mesta av det han skriver – men är det samma sak som att man kan dra slutsatsen att FN är en helt korrupt organisation i Kosovo?
Zarembas artiklar visar på den svårighet som ofta finns när biståndet ska bevakas journalistiskt. Ska man tiga ihjäl problem eller tvärtom lyfta fram dem med risk för att fler röster börjar ropa om att bistånd är slöseri? För egen del tror jag att det är viktigt att de som tror på det svenska biståndet, eller utvecklingssamarbetet, själva också ska vara de första att lyfta fram skandaler problem. Gör man det får man trovärdighet och då kan man utan att skämmas fortsätta att argumentera för att Sverige ska ge bra bistånd – men att vi inte accepterar fusk och korruption.

Hänförd av Stockholm

Ett på natten, promenerar hem genom ett sommarvarmt Stockholm. Ställer datorn på balkongbordet för att skriva några rader. Blå natthimmel, mörkt förutom det upplysta kyrktornet med sina urtavlor. Enstaka nattvandrare längs Bergsgatan, avlägset trafikljud.
För några dagar sedan befann jag mig på samma balkong, då i sällskap med några personer från Venezuela. Deras entusiasm för Sverige och Stockholm visste inga gränser. Samma sak med de indier som några dagar senare deltog på en internationell workshop om hiv och aids som jag var med och organiserade.
Och visst, det är lätt att glömma bort vad vi själva har att erbjuda världen när vi ständigt befinner oss sig mitt i jakten på den ultimata, globala upplevelsen. För ibland finns den just här hemma hos oss.
Om en dryg vecka ska jag till Juba i södra Sudan. Det ska bli spännande och oerhört intressant. Men just nu är jag mest av allt hänförd av Stockholm.

Skördefest på Södermalm

Lätt lomhörd och med rytmen av indisk skördemusik fortfarande kvar i benen är jag på väg hemåt. Det är ganska glest på Kägelbanan när den indiska bangra-artisten Sukshinder Shinda spelar, men det går inte att ta miste på entusiasmen hos en del av de som är där. Äldre indiska män som står nästan helt still, unga indier som dansar i grupp, och alldeles vanliga svenskar. Sukshinder Shinda lär vara en av dem som introducerade bangra, som egentligen är skördemusik från delstaten Punjabi i norra Indien, i ett bredare sammanhang. Bangra blandat med pop. bangra med med rap har sedan dess erövrat världen.
Visst, Indien är stort, ändå är det lite fascinerande att vi står där en svensk sommarkväll och dansar till skördemusik från en indisk delstat som knappast någon har hört talas om.
Skulle man kunna tänka sig en grupp indier som lika hänfört dansade till svenska polskor på en klubb i Delhi? Ja, varför inte. Den globala musikkulturen behöver inte alltid ta vägen via USA.

Folkmusik, sprutnarkomaner och glada vietnameser

De senaste dagarna har jag (och flera andra) arbetat intensivt med en internationell konferens inom samarbetet mellan EU och Asien (ASEM-samarbetet) om hiv och aids.
Vietnameser, mongoler, kineser och indier har besökt svenska högstadieskolor, träffat gay-aktivister och sexualupplysare, allt i den svenska öppenhetens tecken. På måndag kväll stod vi där allesammans på UD:s vackra balkong alltmedan folkmusiken spelade i bakgrunden
Det blev ett bra och spännande möte där också Sverige fick sin beskärda del av kritiken. ”Hur kommer det sig att ni som är så öppna och fria från fördomar när det gäller sex har en så förlegad stöd när det gäller utbytesprogram för sprutnarkomaner?” Undrade de internationella gästerna.
Och visst ligger det en hel del i den kritiken. När det gäller sex så har vi en realistisk syn: tonåringar har sex, man kan inte förbjuda dem. Tvärtom så bör man upplysa dem så mycket som möjligt och se till så att det finns kondomer. Men när det gäller sprutnarkomaner då tänker vi tvärtom, vi stoppar huvudet i sanden och säger att eftersom det är förbjudet med knark så ska inte heller de som knarkar ha tillgång till rena sprutor, något som förhindrar spridningen av hiv.
Svensk dubbelmoral när den är som bäst helt enkelt.

PS. organisationen Convictus gör ett viktigt arbete bland hiv-positiva missbrukare i Sverige, Estland och snart också i Ukraina. Läs mer på deras hemsida.

Svar om korruption

Jag var en av flera undertecknare av en debattartikel om korruption i biståndet som publicerades i Dagens Industri den 12/5. Nu har Sida svarat på artikeln. Läs svaret här.

Kommer 20 miljoner att dö i onödan?

Just nu deltar jag i redaktionen för en konferens om sambandet mellan tobak och fattigdom som Plan och Non Smoking generation anlitar. Margareta Haglund som arbetar på Folkhälsoinstitutet berättar just nu hur tobaksindustrin riktar in sig på att nå barn och kvinnor i världens fattiga länder. Var tredje cigarett som röks i världen röks i Kina som har 350 miljoner rökare 30 porcent av världens cigaretter produceras också i Kina. Idag rökar 4 procent av Kinas kvinnor. Om den siffrarn blir 8 procent vilket inte är otroligt så innebär det att 40 miljoner kinesiska kvinnor kommer att röka. Om hälften av dem dör, vilket inte är otroligt, så innebär det att 20 miljoner kinesiska kvinnor kommer att dö i onödan.
Det är en skrämmande siffra.

Teletubbies-faran är över

Nu kan vi alla dra en suck av lättnad, teletubbies är inte farliga för polska barn. Den konservative, katolske polske barnombudsmannen Sowinska sade i måndags (SvD) (DN) att hon fruktade att Tinky Winky, en av seriens färgglada och knubbiga figurer, inspirerar till homosexualitet. Men efter att ha rådfrågat experter har hon tänkt om:
- En ledande sexologs bedömning, att programmet inte har någon negativ psykisk inverkan på barn, är fullständigt övertygande.
Om det inte vore för allt det det obehagliga som ligger bakom ett sånt uttalande så skulle man kunna skratta åt denna absurda barnombudsman. För i Polen råder synen att de mänskliga rättigheter bara gäller för vissa kategorier medborgare, andra är det fritt fram att förfölja.
I förrgår intervjuade jag Europaparlamentents kommissionär för mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg, som tidigare bl a varit generalsekreterare för Amnesty International. Thomas Hammarberg talar klarspråk också när det gäller de homosexuellas rättigheter. Läs en utmärkt text med rubriken “Homophobic policies are slow to disappear” på Kommissionärens hemsida.
Thomas Hammarbergs slutsats är att:
• The legislation in several European countries needs to be reformed in order to ensure that LGBT people have the same rights as others;

• There should be a stronger reaction against officials who take decisions against the law, for instance by banning peaceful demonstrations, or who use their positions to spread prejudices against people because of their sexual orientation;

• History education should be reviewed with the purpose of ensuring that the Nazi crimes against LGBT persons as well as other aspects of their victimisation be objectively taught;

• Schools should give objective information about homosexuality and encourage respect for diversity and minority rights;

• Authorities should treat organisations advocating for rights of LGBT persons with the same respect as they are expected to pay to other nongovernmental organisations;

• Hate crimes against LGBT persons should also be seen as serious crimes;

• Courts as well as ombudsmen and other independent national human rights institutions need to address discrimination based on sexual orientation as a priority.

Lula tar fighten mot påven

Brasiliens president Lula da Silva vågar ta upp kampen med den katolska kyrkan när det gäller synen på abort och preventivmedel. Medan den tidigare revolutionären Daniel Ortega i Nicaragua i allians med den katolska kyrkan införde förbud mot aborter så har Lula precis antagit en plan som innebär subventionering av p-piller. ”Programmet kommer att ge de fattiga samma rätt som de rika har att bestämma hur många bar de vill ha”, sa Lula bland annat enligt en artikel på BBC:s hemsida.
Brasilien är sedan tidigare bäst i Latinamerika med att bekämpa hiv/aids, men även här är rätten till abort starkt begränsad. Nu öppnar Lulas regering för en förändring även när det gäller aborträtten.
Äntligen en latinamerikansk president som vågar stå upp mot påven!

Älska för Afrika!

I höstas besökte jag och mina kollegor på Global Reporting Zambia. Reslutatet blev bland annat boken ..."Meanwhile back in Zambia..." som jag var en av redaktörerna för.
En av de organisationer som vi hade ett nära samarbete med under besöket var Youth Vision som gör ett mycket bra arbete bland ungdomar i Zambia. Nu har RFSU tagit fram kondomen Love Support till stöd för Youth Vision. Idag är hälften av de som nyligen smittats av hiv i Zambia mellan 15 och 24 år, och medellivslängden är bara 37 år.
För varje paket Love Support som säljs går fem kronor oavkortat till Youth Vision. Dessutom har du som köper kondomen chansen att vinna en studieresa och träffa Youth Vision på plats i Zambia.
Love Support har en webbplats där du kan läsa mer om kampanjen. Det finns även en nystartad blogg där Youth Vision skriver direkt från Zambia.
Så gör en insats, älska för Afrika!

Artificiella städer

1983 eller kanske var det något år tidigare eller senare, besökte jag den egyptiska staden Hurghada för första gången. Vi kom med buss från Kairo och med Lonely Planet i packningen. Vid torget steg vi av, där skulle Captain Muhammeds folk komma fram och erbjuda oss rum. Men fler än vi hade läst guideboken med stort ”G” så det var självklart att alla som hade erbjudande om boende också kom från Captain Muhammed.
Men rum fick vi och vi betalade som jag minns ungefär fem kronor per person och natt. Betydligt dyrare var de solstolar vi hyrde på Sheratons strand, det då enda riktigt stora hotellet (numera står det öde, det drabbades av en terrorattack).
Då var Hurghada först och främst en liten by för backpackers med små enkla ställen. Idag kan hotellen – och utflyktsbåtarna – räknas i hundratal.
Jag undrar vad de som bott där hela tiden tänker på den transformering som Hurghada har genomgått till att numera vara ett turistcentrum med tusentals hotellsängar och där inga andra egyptier än de som arbetar i turistindustrin får vistas.
Man skulle därmed med fog säga Hurghada är en artificiell plats, skapad med enda syfte: att rikare västerlänningar, österlänningar och egyptier ska få en plats vid havet, med stränder, hav och dykning.
Detta till trots är Hurghada ett ställe minst lika kaosartat som vilket tredjevärlden stad som helst, må vara att de flesta egyptiska städer i samma storlek inte har butiker som säljer t-shirts från Quicksliver för sjuhundra spänn. Det är fult, skräpigt, dammigt och inte så lite högljutt. Men om man undviker förskräckliga Hard Rock Café och istället äter skaldjur på den lokala fiskrestaurangen El Mina kan man få sig en riktigt trevlig kväll.

En egyptisk Estonia

Det är med blandade känslor jag dyker på vraket Salem Express, en egyptisk motsvarighet till vårt Estonia. Det var strax efter midnatt den 15e december 1991 som Salem Express, byggt 1966 gick under. Hon var på väg från Jeddah i Saudiarabien till Safaga i Egypten. Ombord fanns hundratals personer på väg hem från pilgrimsfärd till Mecka. fartyget var överlastat både med människor och bilar, det blåste storm och kaptenen skulle ta en genväg. Salem Express körde med full fart in i korallrevet. Bogvisiret slogs upp och Skeppet sjönk på mindre än tio minuter, inte enda en enda livbåt hann sättas ut. Officiellt dog 470 personer, men det kan ha varit fler, enligt en del uppgifter var det så många som tusen personer ombord. Totalt överlevde 180 personer.
Det är en stilla morgon och vraket syns från ytan (djupet varierar från 12 till 30 meter).
Flera i vår besättning har på olika sätt anknytning till vraket. Jag undrar hur det känns för dem när vi gör oss i ordning, skrattar, skämtar och sedan hoppar i vattnet för att 40-50 minuter senare komma upp, plocka fram våra kameror och titta på bilder och diskutera vilka som är de bästa. Hur skulle vi reagera om en grupp egyptier kom och dök på Estonia, om de tog bilder av varandra med bogvisiret i bakgrunden och sedan la upp det på sina bloggar?
Nu råder det inget dykförbud på Salem Express, inga hemligheter, ingen ryktesspridning. Vraket är utmärkt på alla kartor och ett av många ”måsten” i Röda havet. Det är vackert att simma runt där nere, men kan vi som självmant ger oss ned under vattnet förstå något av den panik som drabbade de hundratals personer som blev fast inne i sina hytter och trånga gångar? De flesta dykare rör ingenting, men det finns de som öppnar och plockar med sig saker ur de resväskor som alltjämt finns kvar där nere.
Kanske river dykarna på Salem Express trots allt upp färre sår bland anhöriga än alla de politiska turer som kantat Estonia och som gör att en så stark misstro finns kvar mot hur myndigheterna hanterade frågan.
Jag har dykt i 25 minuter och närmar mig hälften av mitt luftförråd. På botten nedanför vraket ligger livbåtarna kvar. Jag tänker på Mikael Wiehes sång om Titanics undergång. Var det så det kändes för människorna ombord på Salem Express?

Vad händer efter Wolfowitz?

Wolfowitz avgick alltså till slut, men det verkar inte som om resten av världen lyckas bryta traditionen av att det är USA som utser Världsbankens chef. Fortsättning följer.

... och så kom åtta delfiner simmande.

På dagens andra dyk, strax efter två på eftermiddagen, vi simmade runt ett hörn i korallrevet och plötsligt var de bara där - åtta delfiner. Arvid hade kameran och sinnesnärvaro nog att ta bilderna.



Någon minut senare var de borta. Mäktigt.

Trevligt i Odessa

Hoppas Carl Bildt hade det trevligt i Odessa som han besökte under onsdagen och hoppas att han fick tid för att gå ned för Potemkintrappan som jag skrev om häromdagen. Ukraina är ett viktigt land i Europa som vi behöver utveckla våra kontakter med och då är det bra med en engagerad utrikesminister.

Dit inga SMS når

SvD skriver idag om mindfulness på Idagsidan, om att vara i nuet och fokusera på nuet. Själv känner jag bara till ett ställe där dit varken SMS eller mail når fram och det är under vattnet. Få saker kräver sån koncentration nuet och samtidigt avslappning som att dyka: det går inte att stressa, det gå rinte att vara någon annanstans. Om ett par timmar åker jag och Arvid som är 14 år till Röda havet för en veckas dykning, så lång bort från så mycket annat som det bara är möjligt (så även om jag just nu är rejält stressad för att få alla jobb och allt praktiskt klart i tid så vet jag att det går över). Dykning är dessutom något som passar utmärkt att göra vuxna och barn/ungdomar tillsammans. Läs mer in en artikel jag nyligen om att dyka tillsammans med sina barn för SvD resor.

Ha en skön helg - och stäng av datorn och telefonen, åtminstone för en liten stund.

Wolfowitz alltjämt kvar

Ännu inget besked från Världsbankens styrelse om Paul Wolfowitz sitter kvar. Beslut skulle ha kommit den 16 och sedan den 17e maj, men ännu inte besked alltså. Enligt ABC news tänker Wolfowitz stanna kvar så länge det bara går.

Från Svarta till Röda havet

För två dagar sedan var jag vid Svarta Havet.
Om två dagar är jag vid Röda havet.
Hav, det är något jag gillar.

Korruption i biståndet

När myndigheter, organisationer och andra använder skattemedel och pengar som människor samlat in här i Sverige för att genomföra biståndinsatser ute i världen är en viktigt att vi kan lita på att pengarna hamnar rätt. Helt säkra kan vi aldrig vara och ibland är det rätt att också våga riskera pengar i svåra situationer, till exempel i krig och konflikter. Men just därför är det oerhört viktigt att Sida arbetar hårt för att motverka och förhindra korruption. Av den anledningen deltog jag som en av undertecknarna i en debattartikel om korruption i biståndet som publicerades i Dagens Industri i lördags, den 12/5. Läs artikeln här. Läs också vad tidningen Omvärlden skriver när det gäller konkurrensen i upphandlingen av konsulttjänster inom biståndet.

Mer schlagerpolitik

Det mest intressanta ur schlagerpolitiskt hänseende var kanske, som en bekant och kollega till mig påpekade, att Turkiet gav sina tolv poäng till Armenien. Var det ett sätt att börja betala av på skulden efter den Armeniska förintelsen 1915-22 då närmare 1,5 miljoner armenier beräknas ha mördats av turkarna? Om bara diverse högljudda svenskar lugnar ned sig lite så kanske Eurovision Song Contest kan bli ett riktigt fredsprojekt.

Svenskt schlagergnäll

Skriver detta i Odessa, Ukraina. Trots att Ukraina kom tvåa med ett bidrag som varit rejält kontroversiellt, också här (skulle det få Ukraina att framstå som ett löjligt land undrade folk?) så kunde jag inte upptäcka samma enorma intresse för schlagerspektaklet i Ukraina som det brukar vara i Sverige, trots snacket om att östländerna skulle satsa så mycket mer. Folk kom insläntrande på barerna och som en eftergift åt dem som ville höra musiken hade man satt på tv-apparaternas ljud, men det var också allt.
Många i Sverige surar och klagar på östdominansen vilket framgår av många artiklar idag, bland annat i DN.
Intressant att notera är att det, förutom att grannar röstar på varandra (Danmark på Sverige, Lettland på Litauen) så röstar riktiga fiender på varandra. Kontroversen kring statyn i Tallinn hindrade inte Estland från att ge ryssarna full pott och trots Balkankriget så fick Serbien Bosniens tolvpoängare. Och så har vi fallet med Georgien som uppenbarligen gillade ärkefienden Armenien mer än något annat (måste maila Beka i Tbilisi och fråga om detta, han är inte bara ”expert” på Armenien, utan även psykolog).
Kanske är det verkligen så att musik kan överbygga klyftor. Så jag upprepar vad jag tidigare skrivit. Låt EU ta över Eurovision Song Contest. Tänk vilken gemenskap vi skulle kunna bygga med ukrainska löstuttar, svenska pärlplattor och franska, ja vaddå?

(film)världens mest berömda trappa!

Alla som sett Eisensteins legendariska film Pansarkryssaren Potemkin minns scenen med folkmassan som blev beskjuten och barnvagnen som knuffades till och sedan studsande ner för den långa trappan mot havet (scenen har sedan kärleskfullt kopierats i många sammanhang, bland annat i De Omutbara). Det är här i Odessa den finns, bara 500 meter från anrika om än lite nedgångna Hotel Londonskaya där jag bor. Nu fylls trappan av turister som fotograferar varandra med hamnen i bakgrunden, eller varför inte med en (inhyrd) ringlande orm om halsen. Däremot verkar inte filmen finnas till försäljning.
Vem var då Potemkin? Jo, han var faktiskt rysk fältmarsklak och älskare till Katarina den stora, den ryska kejsare som beordrade grundläggandet av Odessa.

Gryning över Odessa

Klockan är halv fem på morgonen och jag äter vitlöksstekta grodlår på en dygnet-runt-öppen irländsk pub i hjärtat av Odessa, denna mytomspunna stad vid den ukrainska svarta havskusten. Vid bordet bredvid sitter fem överviktiga gangsters och diskuterar affärer, ”Deras ryska är bedrövlig!” utbrister mitt bordssällskap. Odessa är en värld i sig, en lättjefull, till synes obekymrad kosmopolitisk hamnstad – så olik Ukraina i övrigt. Jag har inte läst Forsyths roman Täcknamn Odessa men jag skulle gärna lägg vantarna på Isaac Babels "Odessa Tales" om gangstern Beny Krik och livet i Odessa kring förra sekelskiftet. För Isaac Babel gick det för så så många andra författare under den Sovjettiden. Han föll offer för en annan gangster, Stalin, arresterades 1939 och försvann i Gulag.
Det är försommargryning, fåglarna kvittrar, luften fräsch och solen på väg upp bakom Pushkin-statyn. I sällskap av en skabbig hund går vi på arkitekturvandring bland palats och statyer alltmedan sopbilarna rensar upp efter nattens äventyr. Jag förstår Mark Twain som 1869 skrev att han inte på länge känt sig som hemma som när han anlände till Odessa. Det gör jag också.

Tobaksindustrins drömkund

Av världens samlade rökare lever (och dör) redan 85 procent världens utvecklingsländer, men också i före detta Sovjetunionen. Att döma av luften på de flesta barer i Ukrainas huvudstad Kiev så finns en stor andel av dem här. När jag kliver in i den mörka källarloken är det som att mötas av en vägg av rök. "Vi går någonannanstans", tänker jag, men det finns inget "annanstans", överallt är det så här. Det går inte att värja sig. I Ukraina har den globala tobaksindustrin lyckats över förväntan: att röka är modernt, ungdomligt och trendigt.

Jag äter middag med ordföranden i Journalistförbundet som på allvar hävdar att ett eventuellt rökförbud på krogen kommer att följas av ett förbud mot alkoholhaltiga drycker – och sen av förbud mot sex! Tänker för mig själv hur han förvaltar sitt journalistiska uppdrag med den synen. Dagen innan, 9e maj, det datum då andra världskriget tog slut ser jag en talande gravsten. Där har folk inte bara lagt blommor, utan också några cigarretter. Här har tobaksindustrin hittat sina drömkunder, konsumtionen fortsätter även sedan lungcancern sagt sitt.
Slutrökt? verkar inte så.

Globala matvanor

Äter belgiskt, moules frites, på en krog i Kiev, Ukraina. Musslorna smakar precis lika gott som i Bryssel eller Paris, även om portionerna är lite mindre. Globaliseringen har sina goda sidor.

Veteranernas dag i Kiev

Ett stilla regn strilar över Ukrainas huvudstad Kiev, folk rör sig långsamt längs gatorna, musiken spelar, många har blommor i händerna. Det är den nionde maj, ett datum som inte betyder mycket för oss i Sverige, men för människor i stora delar av före detta Sovjetunionen är detta en minst lika viktig dag som första maj eller nationaldagen. Den nionde maj 1945 var den dag då andra världskriget tog slut och detta är veteranernas dag.

För varje år blir de förstås färre och färre, men idag är det påfallande med vilken respekt de behandlas där de stapplar fram, stödda på barn och barnbarn och med ordnar och medaljer klirrande på bröstet.





De flesta flaggor är blå och gula – Ukrainas färger är de samma som våra, men här och var syns också röda med hammaren och skäran.
För den som är ung och nyss blivit av med det sovjetiska oket är detta på många sätt en problematisk dag att fira och flera av dem jag känner här ser detta framför allt som en skön, extra ledighet. Och det behöver de nog, för snart är det val på nytt i Ukrailna. Preliminärt datum är den 24e juni, vi får väl se hur det går.

Läs mer om Kosovodagen

Här kan du läsa ett referat jag skrev från Sidas kosovodag

Wolfowitz dagar är räknade...

Den rapport som nu lagts fram visar att Världsbankens chef Paul Wolfowitz brutit bankens egna regler. Frågan är nu inte om, utan hur många dagar till han sitter kvar. Av tradition har USA alltid utsett chefen för Världsbanken (som egentligen är en fond) medan de europeiska staterna utsett chefen för Internationella Valutafonden IMF (som egentligen är en bank). Nu är det möjligt att denna tradition kommer att brytas, skriver New York Times idag. Fortsättning följer.

Välgörenhet ordet för dagen

Jag noterade att många av de ungdomar som igår stod och samlade in pengar för Operation Dagsverket till Albanien hade skrivit "välgörenhet" på sina skyltar. Kanske är det så att välgörenhet inte längre är ett fult ord. Men vad hände med solidariteten?

Givande samtal om Kosovo

Efter en lång dag med många intressanta diskussioner om Kosovo, allt i en väldigt trevligt atmosfär (även om åsikterna gick starkt isär) är det dags att packa för Ukraina dit jag åker i morgon bitti. Ett längre referat från Kosovodagen som Global Reportling arrangerade på uppdrag av Sida kommer snart. Lyssna redan nu på Ekots inslag.

En stor milkshake i Nevadaöknen

Resor föder minnen. Året är 1969, jag är sex år gammal och reser under närmare två månader runt i USA tillsammans med mina föräldrar. Det är höga hus i Chicago och New York, John Deeres traktorfabrik i Quad Cities, hippiekollektiv i San Francisco och plastfigurer som smälter i värmen på Pontiacens hatthylla när vi stannar till någonstans i Nevada-öknen för att gå ur och svalka oss. Antagligen var det milkshake jag drack, jag kommer tydligt ihåg smaken. Mina föräldrars kaffe var amerikanskt blaskigt, förstärkt med eget medhaft Nescafé praktiskt förpackat i filmburkar (det här var före Starbuck’s tid).
Reseminnen är starka och från just den här, min första stora resa, är de särkskilt intensiva. Kanske beror det på att jag tog egna bilder med min Kodak Instamatic som sedan blev till ett stort album tillsammans med biljetter, menyer och annat jag samlade på mig.
När jag sedan efter sommaren började skolan var det ingen som trodde att jag varit i USA. Det var helt enkelt för stort, för ouppnåeligt vid den tiden och jag fick faktiskt ta med mig flygbiljetten till skolan för att bevisa att det verkligen var sant!
Att vara på stranden är härligt, men när dagarna vid havet blir många flyter de ihop utan att det riktigt går att förklara vad vi gjorde. Då blir det istället de udda upplevelserna som sticker ut. Som att komma fram till Niagarafallet mitt i natten, precis när de släcker belysningen och därefter bara höra ljudet av fallet. Eller att åka upp i Empire State building och inse att allt är ett enda molnhav – Manhattan är helt osynligt där under oss!

Förmodligen är det med resor som med andra saker i sin barndom. Det man själv upplevt som stort och viktigt vill man gärna att ens egna barn ska få ta del av. Så, när Fredrika (som nu är sexton är) var i samma ålder som jag var 1969, gjorde vi den amerikanska resan på nytt. Pontiacen var visserligen utbytt mot en cab, men vi åkte The Loop i Chicago, och Fredrika mötte den amerikanska mellanvästerns prärielandskap som jag själv gjort, många år tidigare. Nu blir det kanske dags för nästa barn att göra samma resa. När jag tänker tanken känner jag doften av de amerikanska villaträdgårdarnas nyklippt majgräs, trafikens gungande rytm på den till synes oändliga motorvägen och – förstås – smaken av en milkshake som inte blandats på McDonald’s.
I min tanke är resväskan resan packad och bilen fulltankad. Lovisa har fyllt åtta och hon kommer också att älska Mississippiflodens gyttjiga vatten!

Fredrik Malm har fel

I DN kräver Fredrik Malm att mötet mellan Bildt och Irans utrikesminister Manouchehr Mottaki ska ställas in. Han har förstås helt fel. Om det är något världen behöver så är det mer samtal och dialog, oavsett om de vi samtalar med sitter i Washington, Teheran, Pyongjang eller Jerusalem. Därför handlar det inte, som Fredrik Malm skriver, om "några speciella lojaliteter gentemot Iran, varken på det politiska eller ekonomiska området" utan om hur vi gemensamt kan bidra till ökad stabilitet. Inte ens Fredrik Malm vill nog att Iran ska bli ett andra Irak.

”Men ni lever ju!”

En bekant berättade idag hur hon åkt med en taxi i Egypten där bromsarna plötsligt slutat fungera och hur bilen i ett moln av rök plöjt nedför en backe, mot en hop människor. Den unga chauffören var lamslagen, men själv hade hon sinnesnärvaro nog att dra i handbromsen trots att hon i det ögonblicket var övertygad om att hon skulle dö.
De lyckades få stopp på bilen och en stor folkmassa samlades snabbt. Skulle de polisanmäla den unga chauffören som kanske inte ens hade ett giltigt körkort? En av de tillskyndade var advokat och han förklarade hur illa det skulle gå för killen. Det enda min bekant säkert visste var att ingen annan skulle behöva riskera att åka i den där bilen förrän bromsarna verkligen fixat. Men vad skulle hon göra mer?
Det folk verkligen sa på platsen var att ”Ni borde vara glada, ni lever ju!”. Det är det där sistnämnda jag vill ta fasta på när jag skriver det här. När något händer är det för oss självklart att utkräva ansvar: skyldiga ska ställas till svars, försäkringsersättningar ska utbetalas, begångna fel ska gottgöras. Men för de allra flesta människor på jorden finns inga sådana möjligheter. De har inga marginaler, inga försäkringar att falla tillbaka på. Stjäl någon den dragkärra som du använder för att transportera varor från marknaden med har du ingenting alls var. Blir någon i din familj sjuk så måste du sälja familjens enda ko för att betala medicin och sjukvård. Resultatet blir en total katastrof. Du och resten av din familj sjunker ner i en total misär som det blir omöjligt att ta sig ur.
De flesta människor på jorden saknar dessutom den rättssäkerhet som vi förväntar oss ska finnas här (även om inte är perfekt här, hot mot vittnet blir t ex allt vanligare i Sverige). Den som är fattig vet att han eller hon aldrig kan få rätt mot den som är rikare. Rättsväsendet går inte att lita på, alltså är det inte ens någon idé att försöka vända sig till polis eller domstol.
Om ens verklighet är den jag beskriver ovan är det både logiskt och självklart att man ser det positiva i utfallet av en olycka som den med taxin. Det allt annat överskuggande var ju att passagerarna klarade sig. Bilen är inte försäkrad, ägaren går det förmodligen inte att komma åt. Alltså är det faktum att man klarade sig det enda som verkligen betyder något.
Ibland tror jag att det är nyttigt att vi som bor i de rika länderna tänker i banor som dessa. Inte för att vi ska strunta i de skydd vi har, men för att vi ibland ska fokusera på det som trots allt är det viktigaste i ett akut läge: att vi klarade oss, att det gick bra.
– Vi lever ju!