En egyptisk Estonia

Det är med blandade känslor jag dyker på vraket Salem Express, en egyptisk motsvarighet till vårt Estonia. Det var strax efter midnatt den 15e december 1991 som Salem Express, byggt 1966 gick under. Hon var på väg från Jeddah i Saudiarabien till Safaga i Egypten. Ombord fanns hundratals personer på väg hem från pilgrimsfärd till Mecka. fartyget var överlastat både med människor och bilar, det blåste storm och kaptenen skulle ta en genväg. Salem Express körde med full fart in i korallrevet. Bogvisiret slogs upp och Skeppet sjönk på mindre än tio minuter, inte enda en enda livbåt hann sättas ut. Officiellt dog 470 personer, men det kan ha varit fler, enligt en del uppgifter var det så många som tusen personer ombord. Totalt överlevde 180 personer.
Det är en stilla morgon och vraket syns från ytan (djupet varierar från 12 till 30 meter).
Flera i vår besättning har på olika sätt anknytning till vraket. Jag undrar hur det känns för dem när vi gör oss i ordning, skrattar, skämtar och sedan hoppar i vattnet för att 40-50 minuter senare komma upp, plocka fram våra kameror och titta på bilder och diskutera vilka som är de bästa. Hur skulle vi reagera om en grupp egyptier kom och dök på Estonia, om de tog bilder av varandra med bogvisiret i bakgrunden och sedan la upp det på sina bloggar?
Nu råder det inget dykförbud på Salem Express, inga hemligheter, ingen ryktesspridning. Vraket är utmärkt på alla kartor och ett av många ”måsten” i Röda havet. Det är vackert att simma runt där nere, men kan vi som självmant ger oss ned under vattnet förstå något av den panik som drabbade de hundratals personer som blev fast inne i sina hytter och trånga gångar? De flesta dykare rör ingenting, men det finns de som öppnar och plockar med sig saker ur de resväskor som alltjämt finns kvar där nere.
Kanske river dykarna på Salem Express trots allt upp färre sår bland anhöriga än alla de politiska turer som kantat Estonia och som gör att en så stark misstro finns kvar mot hur myndigheterna hanterade frågan.
Jag har dykt i 25 minuter och närmar mig hälften av mitt luftförråd. På botten nedanför vraket ligger livbåtarna kvar. Jag tänker på Mikael Wiehes sång om Titanics undergång. Var det så det kändes för människorna ombord på Salem Express?