Älskade Kuba, hatade Kuba

Få - om ens något land - framkallar så starka känslor som Kuba. Alla som uttalar sig är antingen passionerat för - eller passionerat mot. När det gäller Kuba finns bara två lägen. Antingen är Kuba paradiset, landet som gjort det inga andra latinamerikanska länder förmått, nämligen att slå tillbaka en amerikansk invasion och skapat ett utbildnings- eller sjukvårdssystem som är något av det bästa världen har ett erbjuda. Eller också är Kuba ett enda stort fängelse där inga avvikande röster tolereras och där förtrycket är större än någon annanstans.

Det märkliga är att alla som uttalar sig om Kuba är så tvärsäkra. Ibland får man också den känslan av att ju mindre man vet om Kuba, desto lättare är det att ha en säker åsikt om hur det står till på den karibiska ön.

I höstas hade vi en Global bar (http://www.globalreporting.net/foretaget/globalbar) på temat Kuba - Världens bästa varumärke? Tanken med diskussionen var att se vad det är på Kuba som framkallar så starka känslor, hur kuba så framgånsrikt lyckats bygga sitt varumärke och hur det kommer sig att människor som politiskt står klart till höger inte har några problem med att fira semester på Varaderos gnistrande stränder (http://www.globalreporting.net/globalbar/kuba.php)

Ta en annan totalitär stat som jämförelse - Singapore. När det gäller denna asiatiska östat hör vi sällan några hårda fördömanden, varken från Bildt eller någon annan. Men att vara oppositionell i Singapore är inte mycket enklare än på Kuba. "Det här var femte gången som jag fängslades för att ha talat på offentlig plats utan tillstånd", konstaterade Chee Soon Juan, Ledaren för oppositionspartiet Singapores demokratiska parti (SDP) när ja trädde honom i december förra året. han hade precis släppts från fri och satt tillsammans med sina barn i soffan i den oansenliga partilokalen. "Men jag har nya rättegångar att vänta så det lär nog bli fler fängelsestraff, konstaterade han luttrat." (läs hela artikeln här, http://www.palmecenter.se/RegionerOchLander/Asien/Ovriga/Artiklar/070123CheeSoon.aspx)

Så visst är det rätt att diskutera och ifrågasätta det som händer på Kuba, men vi får inte glömma bort andra totalitära stater.

Vem sjunger för EU?

Det har gått femtio år sedan EU startade, men entusiasmen är som bekant inte den högsta, åtminstone inte här i Sverige. EU-flaggan, symboler för EU- projekt och annat med EU-koppling vill vi helst slippa.

Där är kontrasten stor mot länder i före detta Sovjet som inget hellre vill än att bl medlemmar. Jag var härom veckan i Georgien (åker dit igen i morgon) och där, liksom i många andra fd kommunisländer, används EU-flaggan som en slags kvalitetssymbol. Det går utmärkt att sälja snabbmat, språkkurser, eller bilreparationer under EU:s stjärnbanér.

Men det finns en sak som skulle kunna sälja EU och Europa-tanken bättre än något annat: Eurovision Song Contest. Euforin över detta absurda spektakel är lika stor i Tblisi som i Stockholm. Så om Margon Wallström verkligen ville få snurr på sitt (vårt?) EU så borde hon göra schlagerspektaklet till en huvudangelägenhet för unionens medlemmar. Låt Bryssel ta över sångtävlingen, ersätt tråkiga politiker vackra sångare och vi skulle alla sitta där på lördagskvällen med telefonen högsta hugg för att ringa in våra röster på det ena eller andra fördraget.

Se Susana Baca!

idag lördag spelar Susana Baca på Nalen, en konsert jag gärna skulle ha gått på, men är tyvärr upptagen. Susana kommer från Peru i Latinmerika, men spelar en drömsk afro-latinsk musik. Hennes tidigare skivor är underbara, den senaste har David Byrne producerat. Susana Baca är ett spännande exempel på hur kulturer möts och bryts.

lyssna på:
http://www.youtube.com/watch?v=Jk_WY36pf-s

Köp biljett på:

http://www1.ticnet.se/EventList?eventSubGroupId=STH15827.364635

Alltid en början

Varför startar jag den här bloggen?
Det ska villigt erkännas att jag var tveksam till att börja – behövdes det verkligen fler bloggar? Vem skulle egentligen ha tid att läsa ytterligare en blogg?

När jag tittade runt upptäckte jag många bloggar som kommenterade politik, som skrev om resor och andra som skrev för eller emot globaliseringen. Däremot hittar jag få som skriver om hur det är att äta grillat kött i en by på den georgiska landsbygden eller att ha vänner som man inser att folk försöker döda eftersom de (vännerna) vet för mycket om vad som hände några barn som fördes bort och mördades i ett land, långt långt borta.

Min ambition är att försöka lyfta fram och skriva om sånt som är spännande, oväntat och annorlunda. Mycket är tungt och jobbigt, ändå finns det så mycket glädje och engagemang, avsett om man hamnar i Ouagadouguo, Kyiv eller Tegucigalpa. Vänta bara!