Resor föder minnen. Året är 1969, jag är sex år gammal och reser under närmare två månader runt i USA tillsammans med mina föräldrar. Det är höga hus i Chicago och New York, John Deeres traktorfabrik i Quad Cities, hippiekollektiv i San Francisco och plastfigurer som smälter i värmen på Pontiacens hatthylla när vi stannar till någonstans i Nevada-öknen för att gå ur och svalka oss. Antagligen var det milkshake jag drack, jag kommer tydligt ihåg smaken. Mina föräldrars kaffe var amerikanskt blaskigt, förstärkt med eget medhaft Nescafé praktiskt förpackat i filmburkar (det här var före Starbuck’s tid).
Reseminnen är starka och från just den här, min första stora resa, är de särkskilt intensiva. Kanske beror det på att jag tog egna bilder med min Kodak Instamatic som sedan blev till ett stort album tillsammans med biljetter, menyer och annat jag samlade på mig.
När jag sedan efter sommaren började skolan var det ingen som trodde att jag varit i USA. Det var helt enkelt för stort, för ouppnåeligt vid den tiden och jag fick faktiskt ta med mig flygbiljetten till skolan för att bevisa att det verkligen var sant!
Att vara på stranden är härligt, men när dagarna vid havet blir många flyter de ihop utan att det riktigt går att förklara vad vi gjorde. Då blir det istället de udda upplevelserna som sticker ut. Som att komma fram till Niagarafallet mitt i natten, precis när de släcker belysningen och därefter bara höra ljudet av fallet. Eller att åka upp i Empire State building och inse att allt är ett enda molnhav – Manhattan är helt osynligt där under oss!
Förmodligen är det med resor som med andra saker i sin barndom. Det man själv upplevt som stort och viktigt vill man gärna att ens egna barn ska få ta del av. Så, när Fredrika (som nu är sexton är) var i samma ålder som jag var 1969, gjorde vi den amerikanska resan på nytt. Pontiacen var visserligen utbytt mot en cab, men vi åkte The Loop i Chicago, och Fredrika mötte den amerikanska mellanvästerns prärielandskap som jag själv gjort, många år tidigare. Nu blir det kanske dags för nästa barn att göra samma resa. När jag tänker tanken känner jag doften av de amerikanska villaträdgårdarnas nyklippt majgräs, trafikens gungande rytm på den till synes oändliga motorvägen och – förstås – smaken av en milkshake som inte blandats på McDonald’s.
I min tanke är resväskan resan packad och bilen fulltankad. Lovisa har fyllt åtta och hon kommer också att älska Mississippiflodens gyttjiga vatten!
Klockan är halv fem på morgonen och jag äter vitlöksstekta grodlår på en dygnet-runt-öppen irländsk pub i hjärtat av Odessa, denna mytomspunna stad vid den ukrainska svarta havskusten. Vid bordet bredvid sitter fem överviktiga gangsters och diskuterar affärer, ”Deras ryska är bedrövlig!” utbrister mitt bordssällskap. Odessa är en värld i sig, en lättjefull, till synes obekymrad kosmopolitisk hamnstad – så olik Ukraina i övrigt. Jag har inte läst Forsyths roman Täcknamn Odessa men jag skulle gärna lägg vantarna på Isaac Babels "Odessa Tales" om gangstern Beny Krik och livet i Odessa kring förra sekelskiftet. För Isaac Babel gick det för så så många andra författare under den Sovjettiden. Han föll offer för en annan gangster, Stalin, arresterades 1939 och försvann i Gulag.
