Säg nej till inredningshysterin!

Öppnar morgontidningen och ut väller annonserna för designade, stylade lägenheter och hus till skyhöga priser i Stockholm. Utomhus, i containrar och utslängda på gatan, ligger massakrerade köks- och badrumsinredningar. Ingenting som inte är nytt eller väldigt gammalt och utvalt duger. Allt ska bort, ersättas av det nya och trendiga, som efter tio år kommer att kännas så hopplöst föråldrat (typiskt 2007!) att man återigen kommer att vilja kasta ut det. Och så fortsätter det, in, ut, släng! Bygg om.
Varför är det så hemskt att ha ett kök som inte är superdesignat? Särskilt när studier undersökningar visar att vi lagar allt mindre med mat. Köken blir snyggare, kokböckerna fler – men det vi äter består av hämtsushi och hämtpizza.
I dessa tider där vi talar allt mer om klimathotet, rättvisemärkta produkter och miljöbilar finns det all anledning att rikta ögonen också mot vår hysteriska konsumtion av designprodukter. Över en miljard människor saknar tillräcklig tillgång till rent dricksvatten och 2,6 miljarder människor saknar justa toaletter skrev nyligen UNDP i en rapport. Ändå fortsätter vi att handla toaborstar designade av Philippe Starck!
Vi måste besinna oss. Kanske behöver vi fundera på vad det är vi flyr från genom att ge oss in i denna hysteriska designkonsumtion. Så - tänk dig för en gång extra innan du kastar ut 70-talsköket ur den nyinköpta bostadsrätten.


Ett vanligt hem i ett vanligt land (Colombia), långt från Designtorget, R.O.O.M och Svenskt Tenn

Mer om Svalbard

Läs mer om Svalbard och klimatfrågan på Världsnaturfondens (WWF) utmärkta klimatblogg

När smälter isen runt Svalbard?

I diskussionen om växthuseffekten och den globala uppvärmningen pratas det mycket om vad som kommer att hända när ismassorna i Arktis börjar smälta och hur det ska gå för isbjörnarna på Svalbard.
Jag var på Svalbard förra året tillsammans med mina två stora barn, Fredrika och Arvid, och jag rekommenderar alla att åka dit. Inte för att chansen är så stor att se isbjörnar, utan för att det verkligen är fascinerande att komma så långt norrut, se spåren efter André och andra upptäcksresande och uppleva en fascinerande natur. Longyearbyn, det enda riktiga samhället på Svalbard har dessutom ett rejält nattliv (trots att det snart är ljust dygnet runt).
Läs mer om Svalbard i en artikel jag nyligen skrev för Aftonbladet.

Följande betraktelse om nattlivet på Svalbard fick inte plats i artikeln så den kommer här:

”Tyvärr, det är fullt”
Klockan är nio på kvällen och vi har precis klivit in genom dörren till Kroa, en av fem restauranger i Longeryearbyn när vi möts av beskedet:
”Tyvärr, det är fullt, alla bord är upptagna, hela kvällen”.
Nattlivet är intensivt i Svalbards enda samhälle. Till detta bidrar inte minst de många studenterna som bor här. Tack vare skattefriheten blir mat och dryck bara obetydligt dyrare än i Sverige.
Vi fortstsätter till puben på SAS-hotellet och lyckas få ett bord. Pizzan är god och väl värd sina 90 norska kronor (betydligt billigare än i Oslo) och vi ser flera som kommer för att plocka upp beställd hämtpizza.
Framåt ett stänger puben och de andra ställena i byn. Vid det laget går taxibilarna i skytteltrafik upp till Huset, ett gigantiskt hus som ligger alldeles för sig själv nästan två kilometer från byns centrum. Här finns Svalbards bästa vinkällare med 20 000 flaskor på en vinlista lång som halvvägs till Nordpolen och här håller puben öppen till fyra på morgonen då det sommmartid förstås är lika ljus som när som helst i övrigt under dygnets 24 timmar.



Ha en trevlig helg!

Rörmokare och revisorer räddar världen!

Hans Rosling, professor vid karolinska institutet och huvudpersonen bakom det unika dataprogrammet Gapmindersom Google nyligen köpt är fortfarande lika träffsäker och sprudlande entusiastisk i sitt arbete för att få oss att förstå att världen faktiskt förändras till det bättre. Jag har sett honom prata vid fera tillfällen och idag hörde jag honom i UR-programmet Bildningsbyrån i en serie om Hållbar utveckling. Tyvärr verkar det inte gå att lyssna på programmet på nätet (eller också har UR ett för mig alltför krångligt system för att man ska kunna hitta filerna) men en sak tycker jag var särskilt träffande. Det var när Hans Rosling konstaterade att det fanns två kategorier människor som kunde göra mer än andra för att rädda världen - rörmokare och revisorer!
Varför då undrar man förstås. Och Hans Rosling är inte heller sen att förklara vad han menar: Två miljarder människor lever idag utan rent vatten, i en situation där dricksvatten blandas med avlop, där du bokstavligt talat dricker din grannes skit. Det vi i Sverige fixade i mitten av 1800-talet är fortfarande en dröm för miljontals människor världen över.
Och revisorerna då? Ja, de behövs för att hålla korruptionen stången. Alla som jobbat utomlands i världens fattigare länder vet att korruptionen är ett av de absolut största problemen.
För er som inte provat Gapminder så är det ett program som i grafisk form beskriver världens utveckling på ett sätt som ingen tidigare gjort. För världen har faktiskt blivit bättre!

Google Earth mot folkmord

Kritiken mot Google Earth har bland annat handlat om att det bara är över de rika, kapitalstarka delarna av världen som sattelitbilderna blir riktigt detaljerade. Därmed skulle Google Earth bara bli ytterligare ett sätt att öka den digitala klyftan mellan världens fattiga och rika länder. Men idag skriver SvD om hur Google Earth tillsammans med förintelsemuseet i Washington tagit fram speciella sattelitbilder där man kan se spåren av folkmorden i Darfur. Google och andra internetjättar har tidigare kritiserats för att de går den kinesiska regimens ärenden när det gäller att undanhålla befolkningen i Kina information från nätet, men här visar man tydligt att samma digitala kraft kan användas på andra sätt, till skydd för att stärka folkrätten. Det är bara att hoppas att samarbetet kring Darfur inte blir ett engångsfall. Google Earth borde aktivit bidra till att följa upp miljökatastrofer och övergrepp i många fler länder än Sudan. Läs artikeln i SvD

Var det rätt att ta bilden?

Den här bilden tog jag i Costa Ricas huvudstad San José för några månader sedan. Klockan var strax före lunch, Jag gick fram till den sovande pojken och tog bilden utan att säga något. Knäppte, gick sen min väg. Jag vet ingenting om honom, annat än att han är en av många barn som sover på gatan, i San José liksom i hundratals andra städer världen över.
Många bilder av människor i utvecklingsländer är av just det här slaget, bilder som visar människorna i landet som offer för något. Frågan är om det är rätt av oss att ta dem. Å ena sidan kan man hävda att en bild av det här slaget kan göra människor upprörda. Kanske får den fler att bidra med pengar till olika insamlingsändamål. Då kan man hävda att den tjänar ett gott syfte, eftersom den gjort folk upprörda och engagerade. Men den kan också ha en negativ effekt: kanske bidrar den bara till att vi tar avstånd från pojken och andra i samma situation, att vi tänker att det är ju ändå ingen idé att hjälpa till.
När jag tog bilden tänkte jag flera saker samtidigt. Jag skämdes för att jag stod där och knäppte utan att ge mig till känna. Samtidigt förstod jag direkt att det här var en bild som jag kan ha nytta av, t.ex. i någon kampanj där man ska beskriva utsatta barn eller barns situation.
Vad kunde jag ha gjort istället? Till exempel så kunde jag ha väckt pojken, pratat med honom, fått hela hans berättelse (men inte bilden) och som tack bjudit honom på mat eller gett honom pengar. Men det hade i så fall förutsatt att jag verkligen haft tid för att stanna och prata med honom.
Vad tycker du - var det rätt att ta bilden eller inte?

Bistånd i dagens SvD

SvD:s Idag-sida inleder idag en serie om bistånd, vårt engagemang och önskan om att hjälpa till. I den första artikeln intervjuas Andreas Zetterlund, 31 som utifrån sin kristna tro engagerat sig för Sudan.

Det ska bli intressant att följa de kommande artiklarna. Det märks tydligt att många unga idag vill engera sig internationellt och jobba med bistånd i olika sammanhang. Denna trend gäller också företagsledare. Ett exempel är Percy Barnevik som engagerat sig i ett biståndsprojekt i Indien. I hans fall ställer man sig dock frågan om engagemanget snarare är form av avledningsmanöver för att vi ska glömma bort hans roll i Skandia, ABB m fl bolag.

En fråga som jag hoppas att Idag-serien tar tag i den svåra balansgången mellan att bedriva välgörenhet och att hjälpa människor att förändra sina egna liv. Den är långifrån enkel - men behöver diskuteras.


Läs artikeln i SvD

Bombay Dream

Jag skrev igår om mitt första besök Mumbai och håller mig kvar i denna fascinerande stad som jag besökt flera gånger sen dess. ”The wars of the twenty-first century will be fought over parking places” skriver Suketu Mehta i boken ”Maximum City. Bombay lost and found” som jag just nu läser alltmedan det vackra vårvädret övergått till strilande regn.
Suketu Mehtas bok är en blandning av självbiografi och monografi över Bombay (numera Mumbai som hinduiska nationalister lyckats få staden officiellt omdöpt till) en av dessa globala megastäder som både skrämmer och fascinerar. Det är en fascinerande bok om en fascinerande stad som med rätta nominerades till Pulitzerpriset år 2005.
I Bombay (efter portugisiskans Bom Bahia, den vackra bukten) lever idag ungefär tjugo miljoner människor. I de centrala delarna är befolkningstätheten den högsta i hela världen (men i Indien som helhet är den lägre än i länder som t.ex. Belgien) Att andas Bombay-luften är som att röka två och ett halvt paket cigaretter om dagen, vattnet är smutsigt, maten tveksam. ”This fucking city”, utbrister Suketu Mehta efter att själv ha försökt bosätta sig där på nytt efter många år i New York.
Ändå är Bombay/Mumbai en plats som fascinerar och som jag gärna återvänder till. Det är något av Rio de Janeiro över staden. Bombay/Mumba är både business och kultur, börs och filmindustri, dröm och mardröm. Liksom i Rio är det få förunnat att bo vid oceanens kant. Till hjärtat av Bombay tar man pendeltåget från förorten. Smutsiga, slitna tåg som år ut och år in rullat fram och tillbaka från norr där människor bor, till söder där de arbetar. I den svettiga, vanvettiga hettan trängs alla ihop.
Vid anrika Victoria Station i hjärtat av staden kliver passagerarna av i tiotusental, skakar sina klibbiga skjortor, rättar till slipsarna och fortsätter till kontoren. Där utanför är gatorna sedan länge igenkorkade av taxibilar och bussar i tusental. Allt står stilla, även luften.
Det bor snart fler människor i Bombay/Mumbai än i hela Australien. Och Megastäderna blir fler Det finns idag ett femtiotal (eller fler) städer med större befolkning än Sveriges. Vem har t.ex. hört talas om Chittagong? Själv har jag ännu inte varit där - men tanke på att åka dit fascinerar mig.

Globaliseringens godbitar (2)

Det var första dagen i den indiska jättestaden Mumbai (Bombay) och lite omtumlad satt jag på en bänk i reception och sökte hämta mig efter alla intryck. Då hör jag alldeles bakom mig musik av omisskännligt slag. Jag vänder mig och visst – där i mitt i den indiska verkligheten – har de uppenbarat sig, en äkta mexikansk mariachiorkester med sina parodiskt stora hattar! Senare på kvällen har den entusiastiska hotellpersonalen svårt att förstå varför jag inte vill prova den mexikanska restaurangen med äkta mexikansk kock och råvaror speciellt influgna? Och vad skulle jag svara på det? Mexikansk mat var väl ingenting, i Mexiko hade jag varit så många gånger tidigare. Indien däremot, det här var ju dessutom mitt första besök i landet
Ofta är det precis så. När vi reser söker vi det genuina, det exotiska. Vi vill inte att andra ska vara lika påverkade, lika globala som vi själva är – och vill vara. Men varför skulle globaliseringens godbitar bara vara till för oss? Om vi svenskar vill ha indisk mat, varför skulle då inte indier villa ha mexikansk, italienska kaffebarer och gud hjälpe –prefabricerade inrökta irländska pubar?
Numera finns det faktiskt även en hel kedja av fusk-italienska espressocaféer i Mumbai. Kaffet är precis så gott som man har rätt att förvänta sig – i Mumbai, lika väl som i Seattle eller Stockholm.