Dags för muslimska kvinnor att inta mediescenen

Det är förtjänstfullt att Per Gudmundson i SvD lyfter fram Christopher Hitchens utmärkta artikel från Slate om de arga muslimska männen. Se också bilderna på Snappedshot.
Mot bilden av den arga muslimska mannen skulle jag villa ställa den eftertänksamma, men bestämda muslimska kvinnan. Hon finns faktiskt. Jag minns när jag för ett drygt år sedan träffade henne och hennes med systrar. Det var i Kairo-förstaden Tamouh och vi pratade förstås om Muhammedteckningarna.
De flesta av kvinnorna var traditionellt klädda, men diskussionen var intensiv och jag kunde inte låta bli att slås av den frispråkighet och tydliga egna vilja som finns. Schablonbilden av muslimska kvinnor som undertryckta och tystade stämde inte alls!
De danska Mohammedteckningarna skapade starka reaktioner också i Egypten och i Tamouh kände sig många sårade av det som hänt. Samtidigt var de jag talade med väl medvetna om vilket slags samhälle de själva levde i: I Egypten finns ingen motsvarighet till den fria pressen i de nordiska länderna. Allt som sägs på tv och står i tidningarna kontrolleras ytterst av staten. Om man levt hela sitt liv under ett sådant system är det svårt att förstå hur det skulle kunna var annorlunda någon annan stans, särskilt om man själv är lågutbildad och aldrig rest utanför det egna landet.
– Vi som är aktiva och engagerade i vårt samhälle förstår skillnaden mellan media och vanliga människor i Danmark, men den är inte lätt att förklara sammanhanget för dem som knappt kan läsa och skriva, konstaterade en av kvinnorna och fortsatte:
– Du som journalist har ett särskilt ansvar. Genom att berätta att vi Egypten inte bara är de där hotfulla personerna ni ser på tv, så kan du bidra till att folk förstår mer om hur människor här egentligen tänker och lever. Vi behöver också få veta mer om hur det är, på riktigt, i era länder.
Precis så borde kanske några av de journalister som skildrar Mellanöstern också tänka. Det är dags att lämna den arge unge mannen ifred och istället prata med de eftertänksamma kvinnorna.

Hemma från Sudan

Landar i ett regnigt Stocholm ett knappt dygn efter att jag åkte från Juba i södra Sudan. Den sista av de drygt tusen bilder jag tog under dagarna i Sudan var på den fantastiske chauffören Magnus. Under alla dessa år av krig hade han envetet fortsatt att köra på de omöjligaste av vägar, först femton år för den katolska kyrkan och deras missionärer, sedan för lite olika organisationer innan Plan hittade honom. Så här ser han ut - och så här ser en av Jubas huvudgator ut! hoppas vi ses igen.

Etthundraen länder

Jag brukar säga att jag rest i ett drygt hundratal länder. Många, som Nicaragua och El Salvador, har jag ofta besökt och jobbat i. Till andra har bara blivit någon enstaka resa. Men hur många är det exakt? Igår, innan den omöjliga kampen med att få myggnätet ordentligt på plats (jag förlorade, myggen kom in)) bestämde jag mig föra att räkna samman vad jag tror är den kompletta listan (antagligen saknas några). Etthundraen länder blev det med Georgien som det hundrade. Det finns ungefär tvåhundra länder i världen så än återstår många om jag ska hinna till alla innan jag dör. Här är listan:

1. Argentina
2. Chile
3. Brasilien
4. Bolivia
5. Uruguay
6. Paraguay
7. Peru
8. Colombia
9. Ecuador
10. Venezuela
11. Panama
12. Costa Rica
13. Nicaragua
14. El Salvador
15. Honduras
16. Belize
17. Guatemala
18. Mexiko
19. USA
20. Kanada
21. Marocko
22. Libyen
23. Egypten
24. Israel
25. Sudan
26. Etiopien
27. Burkina Faso
28. Mali
29. Ghana
30. Uganda
31. Kenya
32. Tanzania
33. Zambia
34. Sydafrika
35. Botswana
36. Moçambique
37. Zimbabwe
38. Namibia
39. Ukraina
40. Georgien
41. Estland
42. Lettland
43. Litauen
44. Polen
45. Ryssland
46. Bulgarien
47. Tjeckien
48. Ungern
49. Bosnien
50. Slovenien
51. Kroatien
52. Albanien
53. Serbien (fd Jugoslavien)
54. Grekland
55. Turkiet
56. Italien
57. Monaco
58. Spanien
59. Lichtenstein
60. Vatikanstaten
61. San Marino
62. Schweiz
63. Österrike
64. Frankrike
65. Portugal
66. Nederländerna
67. Belgien
68. Luxemburg
69. Tyskland
70. Danmark
71. Irland
72. Storbritannien
73. Norge
74. Finland
75. Island
76. Sverige
77. S:t Vincent
78. S:t Lucia
79. Barbados
80. Grenada
81. S:t Kitts
82. Antigua
83. Trinidad & Tobago
84. Nya Zeeland
85. Australien
86. Fidji
87. Bangladesh
88. Indien
89. Vietnam
90. Laos
91. Kambodja
92. Thailand
93. Filippinerna
94. Sydkorea
95. Japan
96. Hongkong
97. Kina
98. Singapore
99. Indonesien
100. Malaysia
101. Taiwan

Engagemang och passion trots enorm fattigdom

Åter i Juba efter en lång och dammig dag ute på den sudanesiska landsbygden. Det här är definitivt ett av de fattigaste länder jag besökt, men samtidigt ett land där människor blickar framåt. De vill så mycket.
Många är också otåliga över varför biståndet är så långsamt. De ställer frågor, kräver svar och ifrågasätter. Det blev en del spännande diskussioner när de vi träffade ställde biståndsgivarna till svars och krävde besked om vad som skulle hända. Här finns med andra ord ingen underdånighet mot givarna, trots att världssamfundet fräser runt i sina vita Landcruisers.
Men det är som sagt otroligt fattigt. Hittills har jag inte sett en enda fungerande skola. Tvärtom så sker praktiskt taget all undervisning under träd eller på andra tillfällliga ställen. Det ser romantiskt och vackert ut, men lika kul är det inte för de som ska försöka lära sig något. Ändå kämpar barnen på!
I morgon åker jag hemåt, via Nairobi. Totalt har jag över tusen bilder i datorn och anteckningsboken fylld av intervjucitat och anteckningar från möten. Som det med Agunta Bazul som precis börjat odla ris för att sälja. Hon är 55 år gammal, har fött elva barn varav sex överlevt (diarré, malaria och andra enkla sjukdomar tog de övriga). Hennes man har nyligen blivit blind, så nu är det hon som står för försörjningen. Ändå strålar hon av glädje och engagemang när hon säger:
– Det bästa med det nya Sudan är utbildning. Att våra barn inte som förr bara ska gå där utan att de nu ska få lära sig massor, på riktigt!

Att Darfur ligger i samma Sudan är svårt att tänka sig, men så är det. Men kanske kommer människor där också att kunna stråla den dag de blivit kvitt den terrorregim som styr norra Sudan och huvudstaden Khartoum.

Namn lätta att minnas

Som alla som gjort intervjuer i andra, ”konstiga” länder, så är en av de svåraste sakerna att få namnen på de man intervjuer korrekt stavade (se bara hur ofta internationella nyhetsmagasin misslyckas med att stava svenska namn). Men här i södra Sudan är det inga problem. Vår chaufför heter Magnus, en av fältarbetarna Tobias och killen i den lilla affären där jag handlade igår heter Mattias. Kvinnornas namn är bara lite svårare: Edit, Mary och Leonora är bara några av dem jag träffat de senaste dagarna. För denna bibliska namnflora har vi missionärerna (däribland säkert en hel del svenska) att ”tacka” – alla är nämligen inte lika begeistrade över det förflutna.
– Vi har blivit koloniserade tre gånger. Först av engelsmännen, sen av kyrkan och nu av araberna från norr, konstaterar Robert lakoniskt.
Men märkligt nog kan jag känna att man faktiskt kommer ännu närmare människor som man har namnen gemensamt med. Det här är första gången som en kolsvart Magnus, tillika expert på att framföra en Landcruiser på de mest omöjliga av vägar, rattar mig runt i ett land som jag aldrig tidigare besökt.Jag kommer garanterat att minnas honom.
(... och det här är Mattias).

Smutsiga barn med flugor runt ögonen

Hur skildrar man fattigdom utan att utelämna människor och bara bygga på de fördomsfulla bilder som finns? Jag funderar på saken när jag går runt i ett av de informella lägren i södra Sudans huvudstad Juba där flera tusen internflyktingar slagit sig ned. En del har bott här i mer än tio år, andra kom alldeles nyligen. Ingen har rinnande vatten, ingen har en, nästan ingen har ens tillgång till ett vanligt utedass (ska du skita så får du sätta dig någonstans på marken vid ditt hus och hoppas att grannarna inte ser dig. Och sen? Ja…).
Jag promenerar mellan husen i sällskap med Steven som bor här och Angelo som arbetar för organisationen Plan. Att se små smutsiga barn med ansikten fulla av snor och svarta flugor som envetet håller sig kvar är jobbigt – och nyttigt för mig som kommer utifrån. Det är lätt, kan jag tycka, att bli cynisk när man sett så mycket fattigdom och elände. Cynismen är ett sätt att skärma av och kanske också ett sätt att klara sig själv igenom det svåra.
Jag vill ändå ha ett tydligt fokus för det jag gör. Rätt eller fel så är jag inte är här för att lyfta fram den afrikanska misär som alla ändå sätt så många gånger på tv och i tidningar. Istället söker jag människor som tänker och reflekterar, jag vill veta vad de tycker och tänker om sitt land, om det nya Sudan, och vad de själva gör för att bidra till att landet byggs upp?
Därför tar jag inga bilder på de smutsiga barnen. Istället pratar jag med Martin som försöker förklara för sina grannar hur viktigt det är med hygien och hälsa och med hans fru Margret som med hjälp av en enkel, koleldad ugn bakar bröd som hon sedan säljer på marknaden.

Och så fascineras jag av varför det plötsligt, mitt i all smutsen och röran, står ett par skinande vita sneakers på en sten. Jag skulle vilja hitta ägaren, fråga honom (de är i killstorlek) hur han bär sig åt för att hålla sina skor så otroligt rena och vad han tänker när han tar på sig dem och går härifrån. Men ägaren syns inte till och även idag är tiden en bristvara: det är så mycket mer jag måste se, så många fler att träffa och prata med.
När jag sen en bit längre bort, vid vattenpumpen, möter ett gäng kaxiga små tjejer och killar är det inget svårt val att ta fram kameran. De är säkert lika fattiga som barnen med flugor i ansiktet. Men hos ungarna vid pumpen finns det något annat, där finns en kraft och nyfikenhet. Och den vill jag förmedla.