Åter i Juba efter en lång och dammig dag ute på den sudanesiska landsbygden. Det här är definitivt ett av de fattigaste länder jag besökt, men samtidigt ett land där människor blickar framåt. De vill så mycket.Många är också otåliga över varför biståndet är så långsamt. De ställer frågor, kräver svar och ifrågasätter. Det blev en del spännande diskussioner när de vi träffade ställde biståndsgivarna till svars och krävde besked om vad som skulle hända. Här finns med andra ord ingen underdånighet mot givarna, trots att världssamfundet fräser runt i sina vita Landcruisers.
Men det är som sagt otroligt fattigt. Hittills har jag inte sett en enda fungerande skola. Tvärtom så sker praktiskt taget all undervisning under träd eller på andra tillfällliga ställen. Det ser romantiskt och vackert ut, men lika kul är det inte för de som ska försöka lära sig något. Ändå kämpar barnen på!
I morgon åker jag hemåt, via Nairobi. Totalt har jag över tusen bilder i datorn och anteckningsboken fylld av intervjucitat och anteckningar från möten. Som det med Agunta Bazul som precis börjat odla ris för att sälja. Hon är 55 år gammal, har fött elva barn varav sex överlevt (diarré, malaria och andra enkla sjukdomar tog de övriga). Hennes man har nyligen blivit blind, så nu är det hon som står för försörjningen. Ändå strålar hon av glädje och engagemang när hon säger:
– Det bästa med det nya Sudan är utbildning. Att våra barn inte som förr bara ska gå där utan att de nu ska få lära sig massor, på riktigt!
Att Darfur ligger i samma Sudan är svårt att tänka sig, men så är det. Men kanske kommer människor där också att kunna stråla den dag de blivit kvitt den terrorregim som styr norra Sudan och huvudstaden Khartoum.
1 kommentar:
Jag förstår att du gör en intressant resa. Ska bli kul att följa dina äventyr på bloggen. Ta hand om dig och ge dig inte ut utan guide i terrängen.
Skicka en kommentar