1983 eller kanske var det något år tidigare eller senare, besökte jag den egyptiska staden Hurghada för första gången. Vi kom med buss från Kairo och med Lonely Planet i packningen. Vid torget steg vi av, där skulle Captain Muhammeds folk komma fram och erbjuda oss rum. Men fler än vi hade läst guideboken med stort ”G” så det var självklart att alla som hade erbjudande om boende också kom från Captain Muhammed.
Men rum fick vi och vi betalade som jag minns ungefär fem kronor per person och natt. Betydligt dyrare var de solstolar vi hyrde på Sheratons strand, det då enda riktigt stora hotellet (numera står det öde, det drabbades av en terrorattack).
Då var Hurghada först och främst en liten by för backpackers med små enkla ställen. Idag kan hotellen – och utflyktsbåtarna – räknas i hundratal.
Jag undrar vad de som bott där hela tiden tänker på den transformering som Hurghada har genomgått till att numera vara ett turistcentrum med tusentals hotellsängar och där inga andra egyptier än de som arbetar i turistindustrin får vistas.
Man skulle därmed med fog säga Hurghada är en artificiell plats, skapad med enda syfte: att rikare västerlänningar, österlänningar och egyptier ska få en plats vid havet, med stränder, hav och dykning.
Detta till trots är Hurghada ett ställe minst lika kaosartat som vilket tredjevärlden stad som helst, må vara att de flesta egyptiska städer i samma storlek inte har butiker som säljer t-shirts från Quicksliver för sjuhundra spänn. Det är fult, skräpigt, dammigt och inte så lite högljutt. Men om man undviker förskräckliga Hard Rock Café och istället äter skaldjur på den lokala fiskrestaurangen El Mina kan man få sig en riktigt trevlig kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar