Välkommen – Homo Urbanus!

Häromdagen föddes en nya mänsklig ras när Homo Urbanus, den urbaniserade människan, såg dagens ljus. Vad det handlar om är att det, enligt beräkningar som gjorts av FN:s bostadsorganisation UNHABITAT, nu bor fler människor i städer än på landsbygd på vår planet.
Totalt lever en miljard människor idag i de enorma slumområden som växer kring världens städer. Och de blir bara fler – antalet beräknas fördubblas under den närmaste tretton åren. Vår bild av livet i dessa slumområden stämmer bara delvis. Det är sant att det saknas vatten, avlopp och att barnadödligheten är hög. Det är också sant att världens slumområden är farliga, ofta kontrollerade av ligor och narkotikahandlare. Men världens slumstäder innebär också möjligheter. Trots problemen är tillgången till skola, hälsovård och annat ofta ändå bättre än på landsbygden. Att flytta till städernas slumområden är därför ofta ett medveten och logiskt beslut som många tar.
Inte heller är slummen så kaosartad som vi tror. Tvärtom råder här tydliga regler. Ta till exempel det jättelika slumområdet Nelson Mandela utanför staden Cartagena i Colombia som jag besökt vid några tillfällen.Det hela började 1993 när en grupp familjer invaderade området som då låg i stadens utkant.Det första ockupanterna gjorde var att dela upp marken mellan sig. De mätte upp tomtytor och avsatte områden för gemensamma ytor, t ex för skolor, affärer och kliniker. Sen börjar kampen för att få dit el, vatten och busslinjer alltmedan nya familjer anlände. Man ville ha ett namn på sitt område som speglade hopp och framtidstro. Och vad passade då bättre än Nelson Mandela.
Sedan dess har mycket hänt. Idag finns där ordentliga, murade affärer och hus med parabolantenner i Nelson Mandela, men också enkla skjul utan vatten och el. Men fortfarande har man inte något officiellt ägande till marken.
Problemet med att inte vara legaliserade delar de med hundratusentals sluminvånare runt om i Latinamerika och resten av världen. Ofta kan människor bo mer än tio år på en plats utan att få rätt till marken. Och utan rättigheter är det svårt att få kommunen att dra fram vatten, el och avlopp till området. Studier som UNHABITAT gjort visar också att antalet brutala vräkningar, eller snarare rivningar, av illegala bosättningar ökar. Ofta går det till så att markägaren kommer dit tillsammans med polis och bulldozers. Folk får en liten stund på sig att plocka med sig det de kan, sen jämnas området med marken och det lilla som de fattigaste av de fattiga lyckas samla på sig är utraderat. Trots det ger människor inte upp, nästa dag är de tillbaka, boende i tillfälliga hus av plast och kartong.