Det är nästan så att jag börjar känna mig som hemma. I Stockholm är det rekordvår, varmaste mars sedan hur länge som helst, men här i subtropiska Tbilisi faller ett snöblandat regn som under en svensk novemberdag. Vid det här laget börjar jag hitta i mina georgiska kvarter. Från huvudgatan går jag nedåt mot floden, förbi en stor bank, några ylande hundar längs en lerig gata utan asfaltsbeläggning. Någonstans där gatljusen tar slut ligger mitt höghus, hissen som drivs med lokala 25-öringar, trappstegen som alla är olika höga (ta ingenting för givet, särskilt inte i mörker!) och andra våningen där ljuset helt saknas (hittar så bra i mörkret att jag inte behöver tända mobilens inbygda lampa. Har alltid undrat vad den där lampan skulle vara bra för, men i CIS-länderna är den perfekt!) Och så är jag uppe på mitt våningsplan. Sandsäckarna som låg utanför dörren (grannen bygger om) har flyttats och prydligt täckts över, jag är hemma på nytt.
Man skulle av beskrivningen kunna tro att detta är en både fattig och farlig del av stan, men ingenting kan vara mer felaktigt. Längs den leriga gatan utan asfalt trängs WV Tourareg med Landrovers och allehanda andra dyrbara bilar. Det må se trashight ut från utsidan, men i själva verket är detta nybyggarland. Och likadant är det i många anda storstäder i fd kommunistländer. Pengarna finns där och även om inte alla får del av dem så känns det att man är på väg - någostans. Samma känsla infann sig i Albaniens huvudstad Tirana för två månader sedan; överallt byggdes det, överallt syntes de nya, dyra bilarna.
(På bilden: automaten som driver hissen)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar