Klockan är två på natten och snart kommer bilen som ska hämta mig. Natten ljud är andra, och det är något särskilt med att resa nattentid. Det nattliga uppbrottet sker i tysthet, ändå målmedvetet, som om vi vill vara tysta för att inte väcka den som ännu ligger kvar i sängens värme där vi nyss låg själva. Det vilar en visshet över den nattlige resenären, en känsla av uppbrott som nu bekräftas av gatlyktorna och stadens asfaltshud.
Jag går för sista gången nedför de ojämna trappstegen, förbi hissen (som för det mesta parkerad på nedre botten) där man lägger i ett mynt för att åka upp. Så iväg, ut i nattens trafikrytm, längs den långa avenyn, en gammal Bowie-låt på radion vars titel och album jag inte kan identifiera, men som jag hört så många gånger förut. Nu tunnas staden ut, till vänster George W Bush Street (vinkar han adjö till mig?), till höger - mot flygplatsen. Tjugo minuter senare, framme. Som en farkost, en flytande glasbubbla i den svarta rymden, dyker terminalen upp. Det var bara några månader sedan den invigdes och fortfarande känns det som om den precis packats upp ur sin kartong. Jag är framme, men ändå inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar