Tobak och fattigdom

De senaste dagarna har jag gjort flera intervjuer kring sambandet mellan tobak och fattigdom på uppdrag av Plan Sverige som den 31 maj anordnar en konferens om just detta.
De senaste åren har allt fler länder i väst inför hårda restriktioner kring konsumtionen av tobak. Antalet platser där man kan röka minskar och massiva informationskampanjer bidrar till att vi idag vet mycket mer om riskerna med rökning än tidigare.
Samtidigt flyttar tobaksindustrin sina marknadsföringsresurser söderut och österut. Där möter de en svagare lagstiftning, politiker som inte vill stöta sig med mäktiga affärsintressen, människor med låg utbildning och många som drömmer om det glamourösa livet i USA eller Europa. Den aggressiva marknadsföringen sker i en form som knappast skulle vara tillåten i EU eller USA och riktar i hög grad in sig på barn och ungdomar. Målet är att göra rökningen till en livsstil, få den att kopplas samman med modernisering och utveckling.
Resultatet är en massiv ökning av antalet rökare i länder som Vietnam, Indien och Kina. Redan idag lever 1,3 miljarder, eller 85 procent av världens rökare, i utvecklings- och transitionsländer. Enligt studier från WHO kommer tobak att vara det största enskilda hälsoproblemet i världen år 2020. Då beräknas 8,4 miljoner människor årligen dö av tobak, varav 6 miljoner i utvecklingsländerna.
Men rökning är mycket mer än bara en hälsofråga. Det handlar om vem som utöver makten i ett fattigt land, om resurser som inte används på bästa sätt, om barns och ungdomars rätt till ett värdigt liv.
En av dem jag precis intervjuat och som kommer till konferensen i Stockholm är Marty Otañez som forskar om sambandet mellan tobak och fattigdom på University of California i San Francisco. Bland annat så berättar Marty om hur starkt tobaksindustrin dominerar de länder där tobak odlas, bland annat Malawi i södra Afrika som Marty studerat.
Läs mer på Martys blogg. Han arbetar också just nu på en film om tobaksindustrin och de människor som verkar inom tobaksindustrin i Malawi.