I ett år har jag arbetat med ett Sida-finansierat projekt i Ukraina som syftar till att stärka deltagande och demokrati och få staten att öppna sig mot massmedia, det civila samhället och medborgarna. Vid flera tillfällen har informatörer från presidentkansliet, regeringskansliet och olika ministerier gjort studiebesök i Sverige och Estland för att lära sig mer om offentlighetsprincip, yttrandefrihet och yrkesroller. Engagemanget har varit stort och utbytet mellan svenskar och ukrainare ömsesidigt.
Sett mot bakgrund av det som nu händer i landet kan man tycka att det vi gjort varit till föga nytta. Men kanske behöver det inte vara så illa.
Jag tycker om Ukraina, jag gillar människorna, det platta landskapet, de oändliga fälten. Ukraina är på något sätt ett nyvaket samhälle, ett land där människorna inte förstått vilken potential de faktiskt besitter. I Ukraina saknas den ryska stormaktsambitionen. Ingen i Ukraina skulle drömma om att se sig själva som en potentiell. Ändå bor de i Europas största land med en befolkning lika stor som Frankrikes.
Nej, det man tvärtom slås av är att människor i Ukraina är beredda att lyssna på och lära av andra. Medan det oftast är omöjligt att få ryssar att ta till sig något av de erfarenheter som de baltiska länderna gjort så är ukrainarna intresserade av att få veta mer. Utan andra jämförelser är det som i Brasilien, ett stort land som ändå visar ödmjukhet och intresse för omvärlden.
Jag var inte där under själva den orangea revolutionen utan kom för första gången dit några år senare, men det har ändå varit slående hur snabbt den revolutionära rörelsen upplösts. Inte så att människorna inte längre finns kvar. De finns, de lever i Ukraina, men de har gått vidare till andra jobb, lämnat politiken bakom sig. Ett bra exempel är den då unga aktivsten Oksana Potapenko som jag första gången träffade när hon deltog i ett seminarium som Moderata Jarl Hjalmarsson-stiftelsen arrangerade under Bokmässan i Göteborg 2005. Nu har hon, som ännu inte fyllt 30 år, sedan länge lämnat politiken och istället sökt sig till det privata näringslivet.
Det vi nu ser är förmodligen de sista resterna av den orangea revolutionen falla samman, på några år har mattan rullats tillbaka, de ryska intressena kommit tillbaka. Det känns tragiskt, och inte helt logiskt med tanke på det breda engagemang som bar fram den orangea revolutionen.
För det märkliga är hur snabbt kraften bakom folkliga omvälvningar och rörelser ebbar ut i tidigare kommunistländer (Polen kanske undantaget). Ta Serbien som exempel. Bara några år efter den folkliga mobilisering som till slut tvingade Milosevic från makten gick det inte ens att få tillräckligt många människor att gå och rösta för att valen skull kunna anses som giltiga. Istället tvingades man göra om valprocessen flera gånger.
Ändå tror jag inte att processen i Ukraina kommer att vridas tillbaka. Vissa saker, som medias oberoende, kan inte backas. Men om landets utveckling ska fortsätta framåt på det sätt som många av oss hoppas på så krävs det återigen ett starkt folkligt engagemang från alla de som inser att länder bäst utvecklas när de inte förlamas av politiska konflikter. Det krävs också att dem som arbetare inom statsmakten förmår fortsätta reformarbetet. Och här är jag trots allt optimistisk. Till skillnad från länder som Georgien där varje regeringsombildning innebär att tjänstemän byts ut långt ner i hierarkierna – som i USA alltså – så har Ukraina en kår av professionella ämbetsmän som inte (i första hand) har tillsatts av politiska skäl och som verkligen vill arbeta för att landet ska utvecklas och moderniseras. Några av dem känner jag väl vid det här laget – och jag tror inte de kommer att ge upp så lätt!
Bilder:
En tidigare demonstration i centrala Kyiv. Notera flaggans färg - Ukraina och Sverige har mycket gemensamt!
Media spelar en viktig roll, här några ukrainska landsortstidningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar