Dags för muslimska kvinnor att inta mediescenen

Det är förtjänstfullt att Per Gudmundson i SvD lyfter fram Christopher Hitchens utmärkta artikel från Slate om de arga muslimska männen. Se också bilderna på Snappedshot.
Mot bilden av den arga muslimska mannen skulle jag villa ställa den eftertänksamma, men bestämda muslimska kvinnan. Hon finns faktiskt. Jag minns när jag för ett drygt år sedan träffade henne och hennes med systrar. Det var i Kairo-förstaden Tamouh och vi pratade förstås om Muhammedteckningarna.
De flesta av kvinnorna var traditionellt klädda, men diskussionen var intensiv och jag kunde inte låta bli att slås av den frispråkighet och tydliga egna vilja som finns. Schablonbilden av muslimska kvinnor som undertryckta och tystade stämde inte alls!
De danska Mohammedteckningarna skapade starka reaktioner också i Egypten och i Tamouh kände sig många sårade av det som hänt. Samtidigt var de jag talade med väl medvetna om vilket slags samhälle de själva levde i: I Egypten finns ingen motsvarighet till den fria pressen i de nordiska länderna. Allt som sägs på tv och står i tidningarna kontrolleras ytterst av staten. Om man levt hela sitt liv under ett sådant system är det svårt att förstå hur det skulle kunna var annorlunda någon annan stans, särskilt om man själv är lågutbildad och aldrig rest utanför det egna landet.
– Vi som är aktiva och engagerade i vårt samhälle förstår skillnaden mellan media och vanliga människor i Danmark, men den är inte lätt att förklara sammanhanget för dem som knappt kan läsa och skriva, konstaterade en av kvinnorna och fortsatte:
– Du som journalist har ett särskilt ansvar. Genom att berätta att vi Egypten inte bara är de där hotfulla personerna ni ser på tv, så kan du bidra till att folk förstår mer om hur människor här egentligen tänker och lever. Vi behöver också få veta mer om hur det är, på riktigt, i era länder.
Precis så borde kanske några av de journalister som skildrar Mellanöstern också tänka. Det är dags att lämna den arge unge mannen ifred och istället prata med de eftertänksamma kvinnorna.

Latinskt kärleksdrama fångar Nairobi

På väg in till Nairobi från Kenyattaflygplatsen efter en natt planet. Bilköerna är oändliga och jag slumrar till. Men så hör jag något annorlunda på radion och hajar till: det är dags för såpoperan El Amor Grandioso - den stora kärleken om Pedro, Maria och de andra latinosarna. Men här i Nairobi är det lyssnarna själva som gör sin latinska såpopera. En efter en ringer de in till programmet, läser upp sin text och steg för steg utvecklas den dramatiska historien om Maria och hennes kärlek. Så på karaktäristisk östafrikansk engelska får vi höra hur det latinska kärleksäventyret steg för steg utvecklar sig. Här sitter de, i en helt annan del av världen, och skapar berättelsen om hur det ska gå där borta i Mexiko, Colombia eller var nu Maria och Pedro kan tänkas bo.
Globaliseringen är fascinerande

Hänförd av Stockholm

Ett på natten, promenerar hem genom ett sommarvarmt Stockholm. Ställer datorn på balkongbordet för att skriva några rader. Blå natthimmel, mörkt förutom det upplysta kyrktornet med sina urtavlor. Enstaka nattvandrare längs Bergsgatan, avlägset trafikljud.
För några dagar sedan befann jag mig på samma balkong, då i sällskap med några personer från Venezuela. Deras entusiasm för Sverige och Stockholm visste inga gränser. Samma sak med de indier som några dagar senare deltog på en internationell workshop om hiv och aids som jag var med och organiserade.
Och visst, det är lätt att glömma bort vad vi själva har att erbjuda världen när vi ständigt befinner oss sig mitt i jakten på den ultimata, globala upplevelsen. För ibland finns den just här hemma hos oss.
Om en dryg vecka ska jag till Juba i södra Sudan. Det ska bli spännande och oerhört intressant. Men just nu är jag mest av allt hänförd av Stockholm.

Skördefest på Södermalm

Lätt lomhörd och med rytmen av indisk skördemusik fortfarande kvar i benen är jag på väg hemåt. Det är ganska glest på Kägelbanan när den indiska bangra-artisten Sukshinder Shinda spelar, men det går inte att ta miste på entusiasmen hos en del av de som är där. Äldre indiska män som står nästan helt still, unga indier som dansar i grupp, och alldeles vanliga svenskar. Sukshinder Shinda lär vara en av dem som introducerade bangra, som egentligen är skördemusik från delstaten Punjabi i norra Indien, i ett bredare sammanhang. Bangra blandat med pop. bangra med med rap har sedan dess erövrat världen.
Visst, Indien är stort, ändå är det lite fascinerande att vi står där en svensk sommarkväll och dansar till skördemusik från en indisk delstat som knappast någon har hört talas om.
Skulle man kunna tänka sig en grupp indier som lika hänfört dansade till svenska polskor på en klubb i Delhi? Ja, varför inte. Den globala musikkulturen behöver inte alltid ta vägen via USA.

Folkmusik, sprutnarkomaner och glada vietnameser

De senaste dagarna har jag (och flera andra) arbetat intensivt med en internationell konferens inom samarbetet mellan EU och Asien (ASEM-samarbetet) om hiv och aids.
Vietnameser, mongoler, kineser och indier har besökt svenska högstadieskolor, träffat gay-aktivister och sexualupplysare, allt i den svenska öppenhetens tecken. På måndag kväll stod vi där allesammans på UD:s vackra balkong alltmedan folkmusiken spelade i bakgrunden
Det blev ett bra och spännande möte där också Sverige fick sin beskärda del av kritiken. ”Hur kommer det sig att ni som är så öppna och fria från fördomar när det gäller sex har en så förlegad stöd när det gäller utbytesprogram för sprutnarkomaner?” Undrade de internationella gästerna.
Och visst ligger det en hel del i den kritiken. När det gäller sex så har vi en realistisk syn: tonåringar har sex, man kan inte förbjuda dem. Tvärtom så bör man upplysa dem så mycket som möjligt och se till så att det finns kondomer. Men när det gäller sprutnarkomaner då tänker vi tvärtom, vi stoppar huvudet i sanden och säger att eftersom det är förbjudet med knark så ska inte heller de som knarkar ha tillgång till rena sprutor, något som förhindrar spridningen av hiv.
Svensk dubbelmoral när den är som bäst helt enkelt.

PS. organisationen Convictus gör ett viktigt arbete bland hiv-positiva missbrukare i Sverige, Estland och snart också i Ukraina. Läs mer på deras hemsida.

Kommer 20 miljoner att dö i onödan?

Just nu deltar jag i redaktionen för en konferens om sambandet mellan tobak och fattigdom som Plan och Non Smoking generation anlitar. Margareta Haglund som arbetar på Folkhälsoinstitutet berättar just nu hur tobaksindustrin riktar in sig på att nå barn och kvinnor i världens fattiga länder. Var tredje cigarett som röks i världen röks i Kina som har 350 miljoner rökare 30 porcent av världens cigaretter produceras också i Kina. Idag rökar 4 procent av Kinas kvinnor. Om den siffrarn blir 8 procent vilket inte är otroligt så innebär det att 40 miljoner kinesiska kvinnor kommer att röka. Om hälften av dem dör, vilket inte är otroligt, så innebär det att 20 miljoner kinesiska kvinnor kommer att dö i onödan.
Det är en skrämmande siffra.

Vad händer efter Wolfowitz?

Wolfowitz avgick alltså till slut, men det verkar inte som om resten av världen lyckas bryta traditionen av att det är USA som utser Världsbankens chef. Fortsättning följer.

Svenskt schlagergnäll

Skriver detta i Odessa, Ukraina. Trots att Ukraina kom tvåa med ett bidrag som varit rejält kontroversiellt, också här (skulle det få Ukraina att framstå som ett löjligt land undrade folk?) så kunde jag inte upptäcka samma enorma intresse för schlagerspektaklet i Ukraina som det brukar vara i Sverige, trots snacket om att östländerna skulle satsa så mycket mer. Folk kom insläntrande på barerna och som en eftergift åt dem som ville höra musiken hade man satt på tv-apparaternas ljud, men det var också allt.
Många i Sverige surar och klagar på östdominansen vilket framgår av många artiklar idag, bland annat i DN.
Intressant att notera är att det, förutom att grannar röstar på varandra (Danmark på Sverige, Lettland på Litauen) så röstar riktiga fiender på varandra. Kontroversen kring statyn i Tallinn hindrade inte Estland från att ge ryssarna full pott och trots Balkankriget så fick Serbien Bosniens tolvpoängare. Och så har vi fallet med Georgien som uppenbarligen gillade ärkefienden Armenien mer än något annat (måste maila Beka i Tbilisi och fråga om detta, han är inte bara ”expert” på Armenien, utan även psykolog).
Kanske är det verkligen så att musik kan överbygga klyftor. Så jag upprepar vad jag tidigare skrivit. Låt EU ta över Eurovision Song Contest. Tänk vilken gemenskap vi skulle kunna bygga med ukrainska löstuttar, svenska pärlplattor och franska, ja vaddå?

Gryning över Odessa

Klockan är halv fem på morgonen och jag äter vitlöksstekta grodlår på en dygnet-runt-öppen irländsk pub i hjärtat av Odessa, denna mytomspunna stad vid den ukrainska svarta havskusten. Vid bordet bredvid sitter fem överviktiga gangsters och diskuterar affärer, ”Deras ryska är bedrövlig!” utbrister mitt bordssällskap. Odessa är en värld i sig, en lättjefull, till synes obekymrad kosmopolitisk hamnstad – så olik Ukraina i övrigt. Jag har inte läst Forsyths roman Täcknamn Odessa men jag skulle gärna lägg vantarna på Isaac Babels "Odessa Tales" om gangstern Beny Krik och livet i Odessa kring förra sekelskiftet. För Isaac Babel gick det för så så många andra författare under den Sovjettiden. Han föll offer för en annan gangster, Stalin, arresterades 1939 och försvann i Gulag.
Det är försommargryning, fåglarna kvittrar, luften fräsch och solen på väg upp bakom Pushkin-statyn. I sällskap av en skabbig hund går vi på arkitekturvandring bland palats och statyer alltmedan sopbilarna rensar upp efter nattens äventyr. Jag förstår Mark Twain som 1869 skrev att han inte på länge känt sig som hemma som när han anlände till Odessa. Det gör jag också.

Tobaksindustrins drömkund

Av världens samlade rökare lever (och dör) redan 85 procent världens utvecklingsländer, men också i före detta Sovjetunionen. Att döma av luften på de flesta barer i Ukrainas huvudstad Kiev så finns en stor andel av dem här. När jag kliver in i den mörka källarloken är det som att mötas av en vägg av rök. "Vi går någonannanstans", tänker jag, men det finns inget "annanstans", överallt är det så här. Det går inte att värja sig. I Ukraina har den globala tobaksindustrin lyckats över förväntan: att röka är modernt, ungdomligt och trendigt.

Jag äter middag med ordföranden i Journalistförbundet som på allvar hävdar att ett eventuellt rökförbud på krogen kommer att följas av ett förbud mot alkoholhaltiga drycker – och sen av förbud mot sex! Tänker för mig själv hur han förvaltar sitt journalistiska uppdrag med den synen. Dagen innan, 9e maj, det datum då andra världskriget tog slut ser jag en talande gravsten. Där har folk inte bara lagt blommor, utan också några cigarretter. Här har tobaksindustrin hittat sina drömkunder, konsumtionen fortsätter även sedan lungcancern sagt sitt.
Slutrökt? verkar inte så.

Wolfowitz dagar är räknade...

Den rapport som nu lagts fram visar att Världsbankens chef Paul Wolfowitz brutit bankens egna regler. Frågan är nu inte om, utan hur många dagar till han sitter kvar. Av tradition har USA alltid utsett chefen för Världsbanken (som egentligen är en fond) medan de europeiska staterna utsett chefen för Internationella Valutafonden IMF (som egentligen är en bank). Nu är det möjligt att denna tradition kommer att brytas, skriver New York Times idag. Fortsättning följer.

”Men ni lever ju!”

En bekant berättade idag hur hon åkt med en taxi i Egypten där bromsarna plötsligt slutat fungera och hur bilen i ett moln av rök plöjt nedför en backe, mot en hop människor. Den unga chauffören var lamslagen, men själv hade hon sinnesnärvaro nog att dra i handbromsen trots att hon i det ögonblicket var övertygad om att hon skulle dö.
De lyckades få stopp på bilen och en stor folkmassa samlades snabbt. Skulle de polisanmäla den unga chauffören som kanske inte ens hade ett giltigt körkort? En av de tillskyndade var advokat och han förklarade hur illa det skulle gå för killen. Det enda min bekant säkert visste var att ingen annan skulle behöva riskera att åka i den där bilen förrän bromsarna verkligen fixat. Men vad skulle hon göra mer?
Det folk verkligen sa på platsen var att ”Ni borde vara glada, ni lever ju!”. Det är det där sistnämnda jag vill ta fasta på när jag skriver det här. När något händer är det för oss självklart att utkräva ansvar: skyldiga ska ställas till svars, försäkringsersättningar ska utbetalas, begångna fel ska gottgöras. Men för de allra flesta människor på jorden finns inga sådana möjligheter. De har inga marginaler, inga försäkringar att falla tillbaka på. Stjäl någon den dragkärra som du använder för att transportera varor från marknaden med har du ingenting alls var. Blir någon i din familj sjuk så måste du sälja familjens enda ko för att betala medicin och sjukvård. Resultatet blir en total katastrof. Du och resten av din familj sjunker ner i en total misär som det blir omöjligt att ta sig ur.
De flesta människor på jorden saknar dessutom den rättssäkerhet som vi förväntar oss ska finnas här (även om inte är perfekt här, hot mot vittnet blir t ex allt vanligare i Sverige). Den som är fattig vet att han eller hon aldrig kan få rätt mot den som är rikare. Rättsväsendet går inte att lita på, alltså är det inte ens någon idé att försöka vända sig till polis eller domstol.
Om ens verklighet är den jag beskriver ovan är det både logiskt och självklart att man ser det positiva i utfallet av en olycka som den med taxin. Det allt annat överskuggande var ju att passagerarna klarade sig. Bilen är inte försäkrad, ägaren går det förmodligen inte att komma åt. Alltså är det faktum att man klarade sig det enda som verkligen betyder något.
Ibland tror jag att det är nyttigt att vi som bor i de rika länderna tänker i banor som dessa. Inte för att vi ska strunta i de skydd vi har, men för att vi ibland ska fokusera på det som trots allt är det viktigaste i ett akut läge: att vi klarade oss, att det gick bra.
– Vi lever ju!

Det värsta med globaliseringen är glassen

Att produkter blir standardiserade världen över är inte på något sätt nytt. BigMac index är ett känt begrepp och det är väl helt okej. Man, behöver ju faktiskt inte gå in och köpa den där hamburgaren, särskilt inte när man vet precis vad som är att vänta. Då är det betydligt värre med glassen. Att köpa glass en varm sommardag är på någon sätt en livsbejakande känsla. Glassen är ledighet, lättja och trevlighet mitt i vardagen. Just därför blir besvikelsen så stor när man upptäcker att den glass som säljs i Kuala lumpor, Campo Grande eller Nairobi är en och samma.
Det är Magnum, det är Calippo, det är Cornetto, det är Unilever. Till och med reklamen är densamma. Det är bara typografin och texten som bytts. Från norska till hindi till tagalog till svenska till swahili till… Inte konstigt att Unilever flyttat produktionen till Kina när alla ändå väljer samma annorlunda smak. Eller som Unilever skriver på sin egen hemsida: "Ice cream makes you happy, say Unilever scientists".
Det värsta med globaliseringen är nog glassen.

Trycket på Wolfowitz ökar

Allt fler anställda på Världsbanken visar nu öppet sitt nöje mot sin boss Paul Wolfowitz. Ett sätt, skriver nyhetsbyrån IPS är genom att knyta ett blått band runt armen, en parallell till de röda band som symboliserar kampen mot aids.
Wolfowitz, som gav sin flickvän en absurt hög lön fortsätter att klamra sig fast vid makten på Världsbanken, trots att totalt uppror snart råder. Senaste nytt på Youtube, en kul video gjord av organisationen Avaaz.

Välkommen – Homo Urbanus!

Häromdagen föddes en nya mänsklig ras när Homo Urbanus, den urbaniserade människan, såg dagens ljus. Vad det handlar om är att det, enligt beräkningar som gjorts av FN:s bostadsorganisation UNHABITAT, nu bor fler människor i städer än på landsbygd på vår planet.
Totalt lever en miljard människor idag i de enorma slumområden som växer kring världens städer. Och de blir bara fler – antalet beräknas fördubblas under den närmaste tretton åren. Vår bild av livet i dessa slumområden stämmer bara delvis. Det är sant att det saknas vatten, avlopp och att barnadödligheten är hög. Det är också sant att världens slumområden är farliga, ofta kontrollerade av ligor och narkotikahandlare. Men världens slumstäder innebär också möjligheter. Trots problemen är tillgången till skola, hälsovård och annat ofta ändå bättre än på landsbygden. Att flytta till städernas slumområden är därför ofta ett medveten och logiskt beslut som många tar.
Inte heller är slummen så kaosartad som vi tror. Tvärtom råder här tydliga regler. Ta till exempel det jättelika slumområdet Nelson Mandela utanför staden Cartagena i Colombia som jag besökt vid några tillfällen.Det hela började 1993 när en grupp familjer invaderade området som då låg i stadens utkant.Det första ockupanterna gjorde var att dela upp marken mellan sig. De mätte upp tomtytor och avsatte områden för gemensamma ytor, t ex för skolor, affärer och kliniker. Sen börjar kampen för att få dit el, vatten och busslinjer alltmedan nya familjer anlände. Man ville ha ett namn på sitt område som speglade hopp och framtidstro. Och vad passade då bättre än Nelson Mandela.
Sedan dess har mycket hänt. Idag finns där ordentliga, murade affärer och hus med parabolantenner i Nelson Mandela, men också enkla skjul utan vatten och el. Men fortfarande har man inte något officiellt ägande till marken.
Problemet med att inte vara legaliserade delar de med hundratusentals sluminvånare runt om i Latinamerika och resten av världen. Ofta kan människor bo mer än tio år på en plats utan att få rätt till marken. Och utan rättigheter är det svårt att få kommunen att dra fram vatten, el och avlopp till området. Studier som UNHABITAT gjort visar också att antalet brutala vräkningar, eller snarare rivningar, av illegala bosättningar ökar. Ofta går det till så att markägaren kommer dit tillsammans med polis och bulldozers. Folk får en liten stund på sig att plocka med sig det de kan, sen jämnas området med marken och det lilla som de fattigaste av de fattiga lyckas samla på sig är utraderat. Trots det ger människor inte upp, nästa dag är de tillbaka, boende i tillfälliga hus av plast och kartong.

Genombrott för Rättvisemärkt!

Från illasmakande Tanzania-kaffe till läcker butiksreklam. Frågan är om inte Rättvisemärkt nu fått sitt verkliga genombrott hos en bredare allmänhet.
De senaste veckorna har Rättvisemärkts kampanj synts på reklamskyltar runt om på stan, liksom tydligt både utanför och inne på olika affärer (både Ica och Konsum). Häromdagen gick också en bilaga i flera dagstidningar, vilket också uppmärksammas av livsmedelsbranschen. Det stora lyftet för rättvisemärkt kom efter att man bytte logotyp, från en typisk ”vänstersymbol” till dagens närmast sensuella svart-blå-gröna symbol. Idag är rättvisemärkt på väg att ta steget från något kufiskt, förbehållet vänstermänniskor som handlar i små alternativa bodar, till att bli en del av vårt vanliga produktsortiment – ett självklart val för många konsumenter. Ett tecken på detta var när SvD för någon veckan sedan skrev om både Krav- och Rättvisemärkta viner.
Allt det här visar att det går att producera och marknadsföra rättvisemärkta produkter som både är goda och tilltalande för konsumenten. Det går helt enkelt att njuta och samtidigt göra en insats för en bättre värld.
Bra jobbat Alice Bah och alla ni andra på Rättvisemärkt!

Afrika i afrikanska medier

Det pratas och skrivs mycket om den globala mediekoncentrationen och att kontinenter som Afrika i alltför hög grad skildras från ett västerländskt perspektiv. Mycket av detta är sant, men det är lätt att glömma bort att det faktiskt skett och sker en förändring till det bättre. Den nya tekniken skapar förutsättningar för en mycket mer jämlik nyhetsförmedligen. Nu senast har utmärkta Association of the Panafrican Press inlett et projekt med web-casting för afrikanska journalister. Därigenom kan journalister i t.ex. Uganda ta del av nyheter och presskonferenser i t.ex. Senegal utan att nyheterna behöver behöver ta omvägen via London eller Paris.
Läs mer nedan:

APPA-WEBCAST LAUNCHING
The President of the Association of the Panafrican Press (APPA in french), Mr. Louis KEUMAYOU, announced on Wednesday in Paris (France) the launching of a new free service intended for african journalists and called “APPA-WEBCAST”.
“APPA-WEBCAST is a service which allows the African journalists with a computer and an internet connection to take part virtually in the media cover of an event taking place in another part of the world. This new service managed by the Association of the Panafrican Press uses VOIP (Voice Over Internet Protocol) technology and simply requires the remote loading of a free software. ”, the President of APPA’s special adviser, Nicolas POMPIGNE-MOGNARD said that a technical help would be ensured by APPA.
The Association of the Panafrican Press takes part regularly in the media cover of international events. Acting as a news service journalist, the representative of APPA then carries out interviews and photographs. This information is then disseminated “free of right”, without copyright, on the whole APPA’S network. The 2.600 subscribers to APPA’S general mailing list , can then reproduce this information free, in their own media and thus take part, where ever they are, to the media cover of the event.
From now on, when a press conference is held in the presence of APPA-WEBCAST, the journalists using this service will receive an advertisement inviting them to connect themselves to an audio wire and take part virtually, on line, to this press event, without any other cost than their usual internet connection.
This technology makes it possible for dozens of journalists to be simultaneously connected.
“This new free service, which will be added to the general mailing list of APPA and to the mailing list of economic information “APPA-ECO”, is exclusively reserved to journalists”, added Nicolas POMPIGNE-MOGNARD, specifying that APPA-WEBCAST service will be operational during the Annual Assembly of the African Bank of Development which will be held in Shanghai (China) the 16 and 17 May 2007.

For the President of APPA, Louis KEUMAYOU, “this new service will consolidate the engagement of the Association of the Panafrican Press in favour of the communication for development. APPA-WEBCAST will make it possible for APPA to contribute more efficiently to the communication strategy of the various actors of the development of the African continent. The institutions, organizations, associations and personalities can rely on APPA-WEBCAST to allow the African journalists who cannot leave the continent to take part in the media cover of their event”.

26 % of the foreign media recorded in France near the Reception Center of the Foreign Press (CAPE) have an african origin. These media are gathered in Panafrican Press Association (APPA). The Panafrican Press Association, which is member of the Board of Direction of the Reception Center of the Foreign Press, manages a file of more than 5000 contacts, particularly a mailing list with 2 500 subscribers, among which a large part of african media from French, English and Portuguese speaking countries. And also journalists from western countries based media with an african section.

Skandalen på Världsbanken

Världsbankens chef Wolfowitz tänker stanna på sin post, trots den stora kritik han fått sedan han gett sin flickvän en lön som är högre än USA:s utrikesministers skriver SvD idag. Det finns de som ser Världsbanken som ondskan inkarnerad. Så enkelt är det förstås inte. Världsbanken gör också bra saker, men med Wolfowitz (som också var en av hökarna bakom Irak-kriget) som chef har Världsbanken än mer än tidigare kommit att förknippas med arrogans och västerländsk överhöghet. Fast kanske kan Wolfowitz-skandalen tvinga fram en nödvändig reformering av Världsbanken, nu när organisationens rykte så definitivt riskerar att köras i sank.

En ödmjuk amerikansk president...

Ser "The Day after tomorrow" från 2004. Det är en på många sätt trivial och träigt spelad film, men den känns ändå än mer aktuell idag än när den kom. Särskilt sedan en fd presidentkandidat, Al Gore, aktivt engagerat sig i klimatfrågan med filmen ”En obekväm sanning”. Det jag särskilt fäster mig vid i filmen är ändå inte de spektakulära bilderna av ett nefryst Manhattan, utan slutscenen, när de amerikanske presidenten i filmen ber om ursäkt för att han hade fel, säger att vi måste lära oss leva utan att förbruka resurserna och samtidigt tackar människor i världens fattiga länder för att de tar emot alla de amerikanska flyktingarna.
Tänk den dag vi kan få höra en riktig amerikansk president säga samma sak.

Säg nej till inredningshysterin!

Öppnar morgontidningen och ut väller annonserna för designade, stylade lägenheter och hus till skyhöga priser i Stockholm. Utomhus, i containrar och utslängda på gatan, ligger massakrerade köks- och badrumsinredningar. Ingenting som inte är nytt eller väldigt gammalt och utvalt duger. Allt ska bort, ersättas av det nya och trendiga, som efter tio år kommer att kännas så hopplöst föråldrat (typiskt 2007!) att man återigen kommer att vilja kasta ut det. Och så fortsätter det, in, ut, släng! Bygg om.
Varför är det så hemskt att ha ett kök som inte är superdesignat? Särskilt när studier undersökningar visar att vi lagar allt mindre med mat. Köken blir snyggare, kokböckerna fler – men det vi äter består av hämtsushi och hämtpizza.
I dessa tider där vi talar allt mer om klimathotet, rättvisemärkta produkter och miljöbilar finns det all anledning att rikta ögonen också mot vår hysteriska konsumtion av designprodukter. Över en miljard människor saknar tillräcklig tillgång till rent dricksvatten och 2,6 miljarder människor saknar justa toaletter skrev nyligen UNDP i en rapport. Ändå fortsätter vi att handla toaborstar designade av Philippe Starck!
Vi måste besinna oss. Kanske behöver vi fundera på vad det är vi flyr från genom att ge oss in i denna hysteriska designkonsumtion. Så - tänk dig för en gång extra innan du kastar ut 70-talsköket ur den nyinköpta bostadsrätten.


Ett vanligt hem i ett vanligt land (Colombia), långt från Designtorget, R.O.O.M och Svenskt Tenn