... och i december spelar Lila Downs

Har tidigare skrivit om mexikansk-amerikanska Lila Downs och hennes sorgsna texter om förlorad kärlek med historier om Tijuana-gangsters och hur man blandar sitt kaffe med mezcal i vackra Oaxaca-provinsen. 1-2 december spelar hon på Södra Teatern i Stockholm, då är jag i alla fall hemma i Sverige!

Med Manu Chao i lurarna

De senaste veckorna har jag levt med Manu Chao och hans nya skiva Radiolina i lurarna, i högtalarna, i bakgrunden. Från att till känt mig lite skeptisk har jag nu helt kapitulerat. På Radiolina fortsätter han att göra global musik i ordets verkliga betydelse. Radiolina är fortfarande kortvågsradion, den som söker sig ut, snappar upp, lyssnar och tolkar. På Manu Chaos egen hemsida möts man av ett "Hola Mundo!" "Hej Världen!" och det är precis så hans musik är. Allvarligt innehåll, ändå glädjande och lättsamt. ingen kan som Manu Chao göra lättsamma rim av svåra ord. "Hypocricy" är fortfarande ett favoritord och det rimmar alldeles utmärkt med "calamity". Annars är det tyngre, mer gitarrer än tidigare som på "Rainin in Paradize". Och på hemsidan kan man ratta sin egen kortvågsradio, ut över jordklotet. Själv har jag mest av allt fastnat för låten "Me llaman calle". Tyvärr är jag inte hemma när Manu Chao spelar, befinner mig i Uganda men det får väl ses som laga förfall.

Skördefest på Södermalm

Lätt lomhörd och med rytmen av indisk skördemusik fortfarande kvar i benen är jag på väg hemåt. Det är ganska glest på Kägelbanan när den indiska bangra-artisten Sukshinder Shinda spelar, men det går inte att ta miste på entusiasmen hos en del av de som är där. Äldre indiska män som står nästan helt still, unga indier som dansar i grupp, och alldeles vanliga svenskar. Sukshinder Shinda lär vara en av dem som introducerade bangra, som egentligen är skördemusik från delstaten Punjabi i norra Indien, i ett bredare sammanhang. Bangra blandat med pop. bangra med med rap har sedan dess erövrat världen.
Visst, Indien är stort, ändå är det lite fascinerande att vi står där en svensk sommarkväll och dansar till skördemusik från en indisk delstat som knappast någon har hört talas om.
Skulle man kunna tänka sig en grupp indier som lika hänfört dansade till svenska polskor på en klubb i Delhi? Ja, varför inte. Den globala musikkulturen behöver inte alltid ta vägen via USA.

Mer schlagerpolitik

Det mest intressanta ur schlagerpolitiskt hänseende var kanske, som en bekant och kollega till mig påpekade, att Turkiet gav sina tolv poäng till Armenien. Var det ett sätt att börja betala av på skulden efter den Armeniska förintelsen 1915-22 då närmare 1,5 miljoner armenier beräknas ha mördats av turkarna? Om bara diverse högljudda svenskar lugnar ned sig lite så kanske Eurovision Song Contest kan bli ett riktigt fredsprojekt.

Svartlistad av Bush

Apropå Lila Downs så är hon tydligen svartlistad av George W Bush, en ära hon delar med Eva Dahlgren(!). Åtminstone om man ska tro följande text ur Helsingborgs Dagblad (länken fungerar inte längre så jag klipper in texten).

Publicerad 4 mars 2007 kl 15:03

Eva Dahlgren, Bush´s fiende nr 1
Eva Dahlgren har blivit svartlistad av Bush-administrationen tillsammans med artister som Rickie Lee Jones, Lila Downs, Rim Banna, Annisette och Kari Bremnes. Deras "brott" är att de gjort duetter med kvinnor från länder som Kuba, Nordkorea, Iran och Irak på skivan ”Lullabies from the axis of Evil”. Det roliga med det är inte Bushadministrationens allt mer paranoida inställning till en omvärld som häpen står bredvid och undrar hur det kommer sig att dessa psyksjuka vrak leder världens militärt mäktigaste land (vi borde alla sova dåligt när vi betäker vems finger som vilar på knappen). Det roliga är att lilla rara Eva uppnått det som Svenska Akademien, Emilush & Caustic, Dennis Lyxzén och andra wannaberevolutionärer drömmer om, utan att ens försöka.

Hjärta och smärta med Lila Downs

Det är något speciellt med sorgdränkt ”cowboy”-musik, sen spelar det ingen roll om den kommer från Japan som enka eller Mexico som ranchero. Många gånger blir det riktigt uselt och alltför sliskigt. Andra gånger träffar musiken och sången helt rätt.
Just nu lyssnar jag på Lila Downs "La Cantina". Här blandas sorgsna texter om förlorad kärlek med historier om Tijuana-gangsters och hur man blandar sitt kaffe med mezcal i vackra Oaxaca-provinsen (låten La Cumbia de Mole) Lila Downs är uppvuxen i Oaxaco och i Minneapolis, en typisk chicano med andra ord. "La Cantina" är en skiva fylld med ohämmad spritromantik och inte så lite humor. Helt klart en av de bästa världsmusikplattorna det senaste året. Trevlig helg!

Thank you for the Music, Mr Bush

”The lunatic will lead the blind”, sjunger Asian Dub Foundation på låten ”Oil” från skivan "Tank". Det är lätt att föreställa sig vem som är galningen i sången. Asian Dub Foundation är bara en av många artister som gjort låtar som på ena eller andra sättet handlar om George W Bush och Irak. För man kan säga mycket om George W Bush och hans presidentskap, men en sak är säker och det är att han inspirerat många musiker till att skriva arga och engagerade låtar.
Listan är lång, men några av de mest kända låtarna/artisterna är Pink med ”Dear, Mr President”, Neil Young med hela skivan ”Living with war” och min absoluta favorit, Patti Smith med ”Radio Baghdad”.
Man kan förstås också höra presidenten sjunga själv. Eller varför inte beställa skivan med George Bush and Friends. Pengarna går till at finansiera Irak-kriget lovar utgivarna på Spin the World. Själv gillar jag starkt rappen med refrängen ”Don’t mess with Texas”. På samma sätt som krig gör det möjligt för journalister att skriva spännande artiklar vilka bidrar till en framgångsrik karriär så kanske konservativa presidenter gör det lättare för dagens protestsångare att tjäna pengar. För den som inte själv kan skriva en bra sång om Bush finns dessutom en hel radda covers covers att utgå från.

Så vad finns mer att säga än ett "Tack George W Bush, Thank you for the music!"

PS. Vad lyssnar George W Bush själv på? CNN har svaret.