Vilka biståndsländer ska bort?

Det är nedräkning för regeringens förslag om vårt kommande bistånd. 70 länder idag, men hur många ska bort? Och vilka? De flesta antar att 30-40 länder kommer att vara kvar. I gårdagens Aktuellt diskuterades frågan.
Själv har jag länge tippat att Nicaragua skulle försvinna. Att den gamle sandinistledaren Daniel Ortega gjort comeback som president och allierat sig med den katolska kyrkan för att förbjuda aborter har knappast gjort några av hans gamla vänner i Sverige glada och Moderaterna har ju ändå aldrig gillat honom. Gissar också att Laos försvinner, ett visserligen oförargligt land, men ändå en kommunistisk enpartistat där framstegen är få. Vietnam är mer osäkert, visserligen kommunistiskt och rött skynke för Folkpartiet, men samtidigt älskat av många på Sida och allt viktigare för svenskt näringsliv.
Vad många misstänker är förstås att Moderaterna använder landkoncentrationen som ett sätt kunna dra ned biståndet i sin helhet. Man koncenterar pengarna till ett antal länder som ändå inte kan ta emot mer och kan därmed visa att det inte behövs så mycket pengar. För problemet är förstås de flaskhalsar som uppstår när man samtidigt drar ned biståndsadministrationen. Hur ska t.ex. Moçambique som redan är extremt biståndsberoende kunna absorbera mer pengar - och är det ens önskvärt? Lösningen kan istället bli att skicka alla överblivna pengar via EU – det vore väl härligt!
Fortsättning följer.

Globaliseringens godbitar (1)

Vi tror att globaliseringen bara handlar om rörelser mellan oss i väst som befinner oss i centrum, eller mellan centrum och periferin där vi utgör är de självklara centralfigurerna. Det är en globalisering som utgår från det vi gör, ser och tycker, att det är vår kultur och våra intryck som ska sätta fotspår överallt.
Men runtomkring oss pågår en annan globalisering som vi knappast ens kan ana. Det är den globalisering som sker när människor bortanför vår horisont skapar sina egna kontaktvägar, utan att någon från USA eller Europa styr, eller ens är medveten om vad som sker. För den som vill kan utan problem ta sig från Sydafrika till Brasilien och vidare till Sydkorea utan att behöva passera gå. Det insåg jag tydligt är jag för några år sedan träffade metallarbetare i Seoul. De hade utmärkta kontakter med sina kollegor i Brasilien och Sydafrika – och förstås också i Södertälje. Men det var inte via Sverige som nätverket gick. Det fanns där, även utan oss.
Ett annat talande exempel var när jag landade i Vietnam ungefär samtidigt som Bangladesh dåvarande (kvinnlige) premiärmininster kom på besök. Här var de, två fattiga länder uträknade av de flesta i väst som nu diskuterade samarbete och hur deras respektive länder bäst skulle kunna komplettera varandra.
Jag tror att vi i väst har mycket kvar att lära av globaliseringen.