Hänförd av Stockholm

Ett på natten, promenerar hem genom ett sommarvarmt Stockholm. Ställer datorn på balkongbordet för att skriva några rader. Blå natthimmel, mörkt förutom det upplysta kyrktornet med sina urtavlor. Enstaka nattvandrare längs Bergsgatan, avlägset trafikljud.
För några dagar sedan befann jag mig på samma balkong, då i sällskap med några personer från Venezuela. Deras entusiasm för Sverige och Stockholm visste inga gränser. Samma sak med de indier som några dagar senare deltog på en internationell workshop om hiv och aids som jag var med och organiserade.
Och visst, det är lätt att glömma bort vad vi själva har att erbjuda världen när vi ständigt befinner oss sig mitt i jakten på den ultimata, globala upplevelsen. För ibland finns den just här hemma hos oss.
Om en dryg vecka ska jag till Juba i södra Sudan. Det ska bli spännande och oerhört intressant. Men just nu är jag mest av allt hänförd av Stockholm.

En egyptisk Estonia

Det är med blandade känslor jag dyker på vraket Salem Express, en egyptisk motsvarighet till vårt Estonia. Det var strax efter midnatt den 15e december 1991 som Salem Express, byggt 1966 gick under. Hon var på väg från Jeddah i Saudiarabien till Safaga i Egypten. Ombord fanns hundratals personer på väg hem från pilgrimsfärd till Mecka. fartyget var överlastat både med människor och bilar, det blåste storm och kaptenen skulle ta en genväg. Salem Express körde med full fart in i korallrevet. Bogvisiret slogs upp och Skeppet sjönk på mindre än tio minuter, inte enda en enda livbåt hann sättas ut. Officiellt dog 470 personer, men det kan ha varit fler, enligt en del uppgifter var det så många som tusen personer ombord. Totalt överlevde 180 personer.
Det är en stilla morgon och vraket syns från ytan (djupet varierar från 12 till 30 meter).
Flera i vår besättning har på olika sätt anknytning till vraket. Jag undrar hur det känns för dem när vi gör oss i ordning, skrattar, skämtar och sedan hoppar i vattnet för att 40-50 minuter senare komma upp, plocka fram våra kameror och titta på bilder och diskutera vilka som är de bästa. Hur skulle vi reagera om en grupp egyptier kom och dök på Estonia, om de tog bilder av varandra med bogvisiret i bakgrunden och sedan la upp det på sina bloggar?
Nu råder det inget dykförbud på Salem Express, inga hemligheter, ingen ryktesspridning. Vraket är utmärkt på alla kartor och ett av många ”måsten” i Röda havet. Det är vackert att simma runt där nere, men kan vi som självmant ger oss ned under vattnet förstå något av den panik som drabbade de hundratals personer som blev fast inne i sina hytter och trånga gångar? De flesta dykare rör ingenting, men det finns de som öppnar och plockar med sig saker ur de resväskor som alltjämt finns kvar där nere.
Kanske river dykarna på Salem Express trots allt upp färre sår bland anhöriga än alla de politiska turer som kantat Estonia och som gör att en så stark misstro finns kvar mot hur myndigheterna hanterade frågan.
Jag har dykt i 25 minuter och närmar mig hälften av mitt luftförråd. På botten nedanför vraket ligger livbåtarna kvar. Jag tänker på Mikael Wiehes sång om Titanics undergång. Var det så det kändes för människorna ombord på Salem Express?

Svensk resa

Bilresa genom Sverige, kör Stockholm, ner mot Norrköping, sedan vidare mot Västervik, Kalmar och till slut Öland. Det var flera år sedan jag gjorde samma resa och jag slås av hur lite det är som förändras, åtminstone på ytan. Vi pratar globalisering, men i Söderköping, Ringarum och på Wärdshuset Hjorten inte långt från Västervik tycks världen ha passerat obemärkt. Det känns ”genuint” och svenskt, ända ned till lövbiten och den stekta potatisen som jag misstänker att de serverar.
Det är en vilsam resa, trevlig, samtidigt lite sorglig. Kanske också en lättnad i att se att så mycket är sig likt även om en del faktiskt hänt: fiskrökeriet och den lokala ICA-affären är nedlagd, nu är det över en mils bilkörning till närmaste liter mjölk.Jram
Ibland tror jag att vi överdriver den påverkans kraft som globaliseringen har på oss. Det är sant att hundratals miljoner människor världen över har möjlighet att ta del av, och konsumera, samma saker. Det är sant att vi använder samma slags mobiltelefoner till att ringa med. Men därmed inte sagt att våra kulturmönster förändras. Medan den globala eliten, storstadsmänniskor i Stockholm, Mumbai eller Bogota skaffar sig samma konsumtionsmönster och alltmer liknar varandra, förblir skillnaden stor mellan centrum och periferi. Så stor att man ibland får känslan av att skillanden är större mellan Stockholm och Katriholm, än mellan Södermalm och motsvarande stadsdel i Sydkoreas huvudstad Seoul (som jag just nu inte minns namnet på).