OmVärlden blir kvar

Biståndstidningen OmVärlden får trots allt finnas kvar, åtminstone ett år till och om än med reducerad budget. Detta enligt vad redaktionen själva berättat.

Sidas tidning OmVärlden läggs ned?

Enligt ryktet ska Sidas tidning OmVärlden läggas ned. Bloggen Tredje statsmakten har intervjuat Sidas tf infochef som säger:
– Våra anslag har minskat med 40 procent. Det får effekter - det är oundvikligt. Vi tittar över ALL informationsverksamhet på Sida, för att se om de stämmer överens med de nya mål vi fått och om de leder till de effekter som vi önskar, säger Christine von Sydow, tillförordnad informationschef på Sida.
Om detta stämmer så är det djupt beklagligt. I tider som dessa när biståndet ifrågasätts så behövs det mer än någonsin en tidning som granskar biståndet inifrån och på ett initierat sätt.

Birgitta Ohlssons hyckleri om biståndet

I dagens Expressen höjs upprörda röster om att biståndsarbetare får gratisresor till semesterparadis. Man kan förstås alltid diskutera om den som bor i Mali, ett visserligen fredligt, men extremt fattigt land där sanden viner halva året och havet ligger flera länder bort, borde kompenseras med att få en betald semesteresa en gång om året. För egen del tycker jag det är rätt rimligt. Samma sak för den som bor i Honduras. Där är det visserligen närmare till havet, men snart finns det inte en enda plats i landet man röra sig själv, utan omfattande säkerhet, eftersom våldet är så omfattande.
Däremot är det hyckleri av fp-politikern Birgitta Ohlsson att hävda att hon inte vet något. Hon har suttit i Sidas styrelse och bör självklart veta att denna typ av regler gäller på Sida, liksom på UD eller för den delen på Ericsson och andra stora svensak företag.
Självklart ska biståndet granskas, men på den här nivån blir det bara löjligt, ungefär som när kvällstidningarna upprördes över att finansministern lät planet landa i Katrineholm där han faktiskt bor. Låt finansministern ta flyget hem - och biståndsfolket få en andhämtning då och då - bara de sköter sina jobb!

Biståndsgranskning lockade många

Vår Globala bar på temat "Vem granskar biståndet?" lockade många. Nu ligger ett referat uppe. Läs mer på Global Reportings hemsida.

Omdebatterat bistånd

Det händer mycket i biståndsvärlden just nu. Regeringen har presenterat sitt förslag på landkoncentration och debatten är i full gång om vilka konsekvenser detta får för enskilda länder.
Den 17 september presenterar Timbro boken "Det svenska biståndsberoendet
Om intressen och värderingar i den svenska biståndsindustrin" skriver av Pär Krause. I puffen för boken skriver Pär Krause att 10 000 svenskar jobbar är beroende av biståndet för sin försörjning. Själv tippade jag på 4 000 när Pär Krause ringde och frågade mig. En av de 4 000 eller om de nu är 10 000 är för övrigt Pär Krause själv. Ryktet säger att boken är en del av en stor kampanj mot det svenska biståndet. Vi får se hur det är med den saken, det ska i alla fall bli spännande att läsa boken.

Biståndet: 70 länder blev 33

Den förväntade neddragningen av antalet biståndsländer blev ungefär som - förväntat. Detta kan man utläsa av biståndsminister Gunilla Carlssons artikel på dagens DN debatt. Nicaragua och Laos försvann, som jag gissade för några dagar sedan och även Honduras och Vietnam försvinner. För oss som länge arbetet med Centralamerika kan det förstås kännas tråkigt att de två viktigaste samarbetsländerna försvinner. Samtidigt måste man vara realistisk: varken Nicaragua eller Honduras har lyckats särskilt bra när det gäller att ta till vara egna resursre. Tvärtom är det två länder där de styrande och mäktiga helt cyniskt ser på medan våld och fattigdom breder ut sig. Lite tveksam kan man vara till om Etiopien verkligen ska var kvar, ett land som nyligen var i krig med sin granne Eritrea och där övergreppen mot de mänskliga rättigheterna är synnerligen brutala. På vilket sätt skulle Etiopien vara en bättre mottagare än Laos?

Nedan Gunilla Carlssons beskrivning av den nya landindelningen:
Landfokuseringen innebär att det bilaterala utvecklingssamarbetet fokuseras till drygt 30 regelrätta samarbetsländer. De har indelats i tre kategorier för att tydliggöra skälen för Sveriges engagemang.

·Länder med vilka Sverige ska bedriva långsiktigt utvecklingssamarbete. Det är 12 länder i Afrika, Asien och Latinamerika som vi har samarbetat länge med och där Sverige har ett tydligt mervärde: Burkina Faso, Etiopien, Kenya, Mali, Moçambique, Rwanda, Tanzania, Uganda, Zambia, Bangladesh, Kambodja och Bolivia. I dessa länder ska vi fördjupa samarbetet, spela en roll i deras kamp mot fattigdomen och stödja uppbyggnaden av demokratiska institutioner.

·Länder/områden i konflikt- och postkonfliktsituation med vilka Sverige ska bedriva utvecklingssamarbete. Det handlar om 12 länder i Afrika, Asien, Mellanöstern och Latinamerika: Burundi, DR Kongo, Liberia, Sierra Leone, Somalia, Sudan, Afghanistan, Östtimor, Irak, Västbanken-Gaza, Colombia och Guatemala. Här krävs särskilda och flexibla insatser för att bidra till fattigdomsbekämpning, fredsprocesser och återuppbyggnad.

·Länder/områden i Östeuropa med vilka Sverige ska bedriva reformsamarbete. Vi fördjupar samarbetet med 9 länder i syfte att underlätta EU-integrationen och därmed stärka fattigdomsbekämpningen och reformansträngningarna i vårt närområde. Det är Albanien, Bosnien-Hercegovina, Georgien, Kosovo, Makedonien, Moldavien, Serbien, Turkiet och Ukraina.

Vilka biståndsländer ska bort?

Det är nedräkning för regeringens förslag om vårt kommande bistånd. 70 länder idag, men hur många ska bort? Och vilka? De flesta antar att 30-40 länder kommer att vara kvar. I gårdagens Aktuellt diskuterades frågan.
Själv har jag länge tippat att Nicaragua skulle försvinna. Att den gamle sandinistledaren Daniel Ortega gjort comeback som president och allierat sig med den katolska kyrkan för att förbjuda aborter har knappast gjort några av hans gamla vänner i Sverige glada och Moderaterna har ju ändå aldrig gillat honom. Gissar också att Laos försvinner, ett visserligen oförargligt land, men ändå en kommunistisk enpartistat där framstegen är få. Vietnam är mer osäkert, visserligen kommunistiskt och rött skynke för Folkpartiet, men samtidigt älskat av många på Sida och allt viktigare för svenskt näringsliv.
Vad många misstänker är förstås att Moderaterna använder landkoncentrationen som ett sätt kunna dra ned biståndet i sin helhet. Man koncenterar pengarna till ett antal länder som ändå inte kan ta emot mer och kan därmed visa att det inte behövs så mycket pengar. För problemet är förstås de flaskhalsar som uppstår när man samtidigt drar ned biståndsadministrationen. Hur ska t.ex. Moçambique som redan är extremt biståndsberoende kunna absorbera mer pengar - och är det ens önskvärt? Lösningen kan istället bli att skicka alla överblivna pengar via EU – det vore väl härligt!
Fortsättning följer.

Vem granskar biståndet?

Idag har vi Global bar på detta tema och jag kommer att leda debatten. De som deltar är Maciej Zaremba, kulturjournalist på DN och författare till den uppmärksammade artikelserien om Kosovobiståndet, Jöran Hök, chefredaktör för Sidas tidning OmVärlden, Katarina Wallentin, tidigare frilansjournalist och pressekreterare, nu webbredaktör på Action aid.
Biståndsbranschen omsätter många miljarder och sysselsätter tusentals människor. I många fattiga länder är biståndet den enskilt viktigaste näringen. Men vem granskar biståndet? Lever ”biståndsjournalisterna” i symbios med sina uppdragsgivare, rädda för att stöta sig med de mäktiga i branschen? Och vad kan svenska myndigheter och organisationer göra för att uppmuntra granskning och grävande?
Det är ingen tvekan om att ämnet lockar. Intresset för baren har varit så stort att vi tvingats tacka nej till många som vill komma. Mer förvånande är kanske att så få diskuterat just detta. Dock finns det flera riktigt bra artiklar i ämnet i senaste numret av tidningen Scoop som ges ut av grävande journalister.
Läs mer om Global bar.

Engagemang och passion trots enorm fattigdom

Åter i Juba efter en lång och dammig dag ute på den sudanesiska landsbygden. Det här är definitivt ett av de fattigaste länder jag besökt, men samtidigt ett land där människor blickar framåt. De vill så mycket.
Många är också otåliga över varför biståndet är så långsamt. De ställer frågor, kräver svar och ifrågasätter. Det blev en del spännande diskussioner när de vi träffade ställde biståndsgivarna till svars och krävde besked om vad som skulle hända. Här finns med andra ord ingen underdånighet mot givarna, trots att världssamfundet fräser runt i sina vita Landcruisers.
Men det är som sagt otroligt fattigt. Hittills har jag inte sett en enda fungerande skola. Tvärtom så sker praktiskt taget all undervisning under träd eller på andra tillfällliga ställen. Det ser romantiskt och vackert ut, men lika kul är det inte för de som ska försöka lära sig något. Ändå kämpar barnen på!
I morgon åker jag hemåt, via Nairobi. Totalt har jag över tusen bilder i datorn och anteckningsboken fylld av intervjucitat och anteckningar från möten. Som det med Agunta Bazul som precis börjat odla ris för att sälja. Hon är 55 år gammal, har fött elva barn varav sex överlevt (diarré, malaria och andra enkla sjukdomar tog de övriga). Hennes man har nyligen blivit blind, så nu är det hon som står för försörjningen. Ändå strålar hon av glädje och engagemang när hon säger:
– Det bästa med det nya Sudan är utbildning. Att våra barn inte som förr bara ska gå där utan att de nu ska få lära sig massor, på riktigt!

Att Darfur ligger i samma Sudan är svårt att tänka sig, men så är det. Men kanske kommer människor där också att kunna stråla den dag de blivit kvitt den terrorregim som styr norra Sudan och huvudstaden Khartoum.

Bratwurst och surkål vid Nilens strand

Planet landar i Juba, huvudstad i södra Sudan. En liten flygplats (förstås). En liten sal, några bord i mitten. Först står vi i kö för att vår våra besökshandlingar stämplade. Alla utlänningar skriver upp namn, passnummer och vilket land de kommer ifrån på ett A4-blad, onekligen ett lika informellt som praktiskt system.
Så kommer traktorn körande med släpkärran och våra väskor. Det går snabbt att lasta av och efter en snabbkoll är vi ute ur byggnaden. Det finns inte en enda asfalterad väg, utan allt är gropigt och backigt. känslan av nybyggaranda. Och så massor med vita landcruisers. FN har ett helt område med en stor parkeringsplats fylld av stora, vita bilar. Och överallt på vägarna möter vi fyrhjulsdrivna fordon från andra organisationer.
Fortsätter till African Expeditions, AFEX camp, kliver in genom ett tältdörr och möts av en effektiv kvinna i ett luftkonditionerat kontor. ”Ska du checka in?” ”Varför har vi inte fått något bokningsformulär ifyllt?” säger hon strängt.
Men det går bra och jag får mitt tält, kostnaden är 100 dollar natten eller mer (jag vågar inte fråga). En bit bort serveras lunch i ett annat tält. På menyn står bland annat bratwurst med surkål. Där finns också kallskurna rätter men de aktar jag mig för. Det känns så där lagom absurt att bo på en biståndscamp i ett land som inte finns, titta ut över Nilen och äta bratwurst med surkål för hundra femtio kronor portionen.
Det är väl egentligen inte någons fel att det blivit så här. Det finns inga vanliga hus att hyra och eftersom biståndsarbetarna måste ha någonsans att bo så finns det företag som specialiserat sig på att sätta upp just denna typ av säkra läger.
Men märkligt är det.

(biståndscamping i Sudan)

Lysande artiklar av Zaremba

Jag skulle vilja hävda att Maciej Zarembas texter om Kosovo i DN den senaste veckan är det bästa som skrivit som svenskt bistånd på mycket länge. Det är välskrivet, initierat, bitskt och roligt. Dessutom kan man avundas honom för att han haft så mycket tid, något som är få skribenter förunnat (eller också har vi oss själva att skylla, att vi inte tar oss den tid som krävs).
Det är också mycket föredömligt av DN att de i den sista (?) artikeln låter FN:s Kosovo-guvernör Joachim Rücker bemöta Zarembas artiklar. Guvernören anser inte helt oväntat att kritiken är svepande och tendensiöst. Och sanningen är att vi som inte själva är i Kosovo har svårt att bedöma vem av dem som har rätt. Säkert har Zaremba rätt i det mesta av det han skriver – men är det samma sak som att man kan dra slutsatsen att FN är en helt korrupt organisation i Kosovo?
Zarembas artiklar visar på den svårighet som ofta finns när biståndet ska bevakas journalistiskt. Ska man tiga ihjäl problem eller tvärtom lyfta fram dem med risk för att fler röster börjar ropa om att bistånd är slöseri? För egen del tror jag att det är viktigt att de som tror på det svenska biståndet, eller utvecklingssamarbetet, själva också ska vara de första att lyfta fram skandaler problem. Gör man det får man trovärdighet och då kan man utan att skämmas fortsätta att argumentera för att Sverige ska ge bra bistånd – men att vi inte accepterar fusk och korruption.

Svar om korruption

Jag var en av flera undertecknare av en debattartikel om korruption i biståndet som publicerades i Dagens Industri den 12/5. Nu har Sida svarat på artikeln. Läs svaret här.

Korruption i biståndet

När myndigheter, organisationer och andra använder skattemedel och pengar som människor samlat in här i Sverige för att genomföra biståndinsatser ute i världen är en viktigt att vi kan lita på att pengarna hamnar rätt. Helt säkra kan vi aldrig vara och ibland är det rätt att också våga riskera pengar i svåra situationer, till exempel i krig och konflikter. Men just därför är det oerhört viktigt att Sida arbetar hårt för att motverka och förhindra korruption. Av den anledningen deltog jag som en av undertecknarna i en debattartikel om korruption i biståndet som publicerades i Dagens Industri i lördags, den 12/5. Läs artikeln här. Läs också vad tidningen Omvärlden skriver när det gäller konkurrensen i upphandlingen av konsulttjänster inom biståndet.

Givande diskussion om bistånd och välgörenhet

Det blev en spännande och intressant diskussion på kvällens Global bar på temat "Välgörenhet? Ja tack" som jag modererade. Klas Björkhagen, VD på reklambyrån Brandreality, berättade om varför han ville göra något annnat än bara reklam och därför tog inititativ till Chiparamba Foundation som med fotbollen som instrument stödjer barn och ungdomar i Zambia. På Chiparambas hemsida kan du också beställa DVD:n från den konsert som man 2005 arrangerade på Café Opera med Plura & Carla, Mauro Scocco, Sanne Salomonsen, Nationalteatern, Ray Davies och Marie Fredriksson.
Entreprenören och ordföranden i Global Utmanings hållbarhetspanel Maja Brisvall talade om socialt entreprenörskap och kom med många spännande tanker om företagande och utveckling. I publiken fanns många som verkar inom traditionella biståndsorganisationer och det blev en hel del frågor, men också ett självkritiskt ifrågasättande av hur traditionella organisationer arbetar.
Jag tror att entreprenörer och folkrörelsemänniskor skulle ha stor nytta av att utbyta erfarenheter och lära av varandra. Kanske var detta ett första steg. Ett referat kommer snart på Global Reportings hemsida.

Välgörenhet? Ja tack!

Apropå Bill Gates, George Soros och andra stora privata givare så är välgörenhet temat för nästa Global Bar som äger rum nu på onsdag den 25/4 och som jag modererar. Bakgrunden är att allt fler privatpersoner och företagare börjar engagera sig för en bättre värld - men gör de det på ett bra sätt eller kan det tvärtom vara så att de stjälper mer än de hjälper? Som alltid hoppas vi på en livlig och spännande diskussion.

Rysslandsbiståndet igen

Diskussionen om det svenska biståndet till Ryssland fortsätter efter DN:s reportage om utvecklingsstörda på Kolahalvön. Som jag tidigare skrivit så är frågan komplicerad. Det intryck man får av att resa i Ryssland är av ett land där de styrande agerar helt hänsynslöst mot sin egen befolkning. Kanske vore det dags för några ryska miljardärer att följa i Bill Gates, George Soros och andra generösa privat givares fotspår. Hål finns det att fylla, något som DN-artikeln med all tydlighet visar.

Kaliningrads miljöproblem

Diskussionen om det svenska stödet till reningen av Kaliningrads avloppsvatten efter gårdagens reportage i Kalla Fakta visar återigen hur svårt det är att arbete i och med Ryssland. Flera tidningar hakar idag på, bland annat Expressen och SvD. Totalt handlar det om 20 miljoner svenska skattekronor som framför allt gått till konsultstudier. Det är mycket pengar, inget snack om saken, men samtidigt vet alla som arbetar med Ryssland att det tar tid (och kostar pengar) om man ska få något att hända (och inte ens då är det säkert att något verklingen händer)
Jag var i Kaliningrad för sex-sju år sedan, ungefär när arbetet med ett nytt reningsverk inleddes, och ända sedan dess har det varit tydligt at det saknas en politisk vilja för att göra något.
Kaliningrad har visserligen fått en ny guvernör som sägs ha Putins öra, men inte heller det tycks hjälpa. Eller också är det så att Putin än tydligare än tidigare använder Kaliningrad som bricka i spelet med EU. Kaliningradborna behöver passera genom EU för att nå Ryssland och det har varit mycket diskussioner mellan EU och Ryssland om vilka visumkrav som krävs för Kaliningradborna.
En slutsats åtminstone jag drar är att svenskt och internationellt stöd visserligen är viktigt, men att det krävs ett starkt engagemang från den ryska sidan om något ska hände. Ett sådant engagemang fanns i S:t Petersburg i samband med byggandet av det nya reningsverket där. Chefen för stadens VA-bolag Vodokanal Felix Karmazinov har varit – och är fortfarande - starkt personligt engagerad i arbetet med att minska utsläppen. 2005 fick han priset The Baltic Sea Water Award som delas ut i Stockholm.
Vad Kaliningrad – och hela Östersjön – behöver är fler personer som Felix Karmazinov.

Ska vi ge bistånd till Ryssland?

Den fråga som mer än någon annan diskuterades under Sidas Europadag, både under den frågestund som följde på biståndsminister Gunilla Carlsson presentation, och senare i den följande debatten, var den snabba utfasningen av biståndet till Ryssland. Dock är det nog få som vet att Ryssland idag faktiskt är en av de största mottagarna av svenskt biståndet efter Afrikas fattigaste länder.
Flera av dem som debatterade saken, bland annat organisationen Convictus som arbetar med missbrukare, och FOJO som bedriver fortbildning för journalister i Ryssland berättade att den snabba neddragningen får omedelbara konsekvenser för deras verksamhet eftersom utbildningsprogram måste stoppas mitt under pågående samarbete. Att göra som regeringen föreslår är djupt oetiskt, ansåg Annelie Ewers på FOJO.
De flesta är nog överens om att vi inte ska ge ”vanligt” bistånd, t.ex. i form av investeringar i infrastruktur, till ett så rikt land som Ryssland. Men är det rimligt att avbryta t.ex. arbete för hiv-positiva eller tbc-sjuka med hänvisning till att den ryska staten kan klara av detta? Och än mer känsligt blir det förstås om/när det är stöd till utbildning av journalister som riskerar att avbrytas. Alla vet ju vilken syn Putin har när det gäller fri och oberoende media. Mordet på journalisten Anna Politkovskaja är ju också långtifrån utrett. Läs t.ex. följande artikel ur Aftonbladet.
Gunilla Carlsson är knappast någon Putinvän, hade hon varit det skulle hon knappast jublande ha berättat att Putin fick stryk i ett lokalval i Sibirien (och med tillägget ”Fast det ska jag väl inte säga egentligen?”)
Det lär i alla händelser bli politisk strid om Rysslandsbiståndets framtid, åtminstone de mer behjärtansvärda delarna. För detta flaggade Kenth Härstedt, ny socialdemkratisk talesman när det gäller bistånd.
Det problematiska för moderaterna när det gäller Ryssland är Carl Bildts nära koppling till landets mäktiga affärsintressen. Allt regeringen föreslår som ens andas neddragning av stöd till demokratikrafter i Ryssland kommer av många att tas som intäkt för att Carl Bildt vill skydda sina gamla vänner.

Gunlla Carlsson tänker nytt

Idag på förmiddagen lyssnade jag på Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson som talade på Sidas Europadag. Som jag skrev igår så är förändringarna när det gäller östbiståndet det mest intressanta i budgeten när det gäller biståndet.

Gunilla Carlsson är moderat, en politisk inriktning hon delar med få inom bistånds- och utvecklingssamarbetet. Samtidigt är hon engagerad, rolig – och kunnig. Just därför är det intressant att höra henne prata.

Här är några huvudpunkter ur det hon sa:
• Samarbetsavtalen med Moldavien och Vitryssland fortsätter som tidigare. Moldavien är ett viktigt land i EU:s grannlandspolitik och i Vitryssland pågår en kamp för demokrati som behöver vårt stöd, framför allt genom att vi stärker det civila samhället.
• Biståndet till Ryssland avvecklas. Det är inte rimligt att ge stöd till ett land som är så rikt som Ryssland. Däremot ska stödet till dem som arbetar för mänskliga rättigheter i Ryssland fortsätta.
• Närmandet till EU blir en viktig drivkraft i det nya samarbetet med öst. Moldavien och på sikt Vitryssland ska dras mot EU. Men innebär det att pengarna kommer att gå via EU? Vi får vänta och se. Dock signalerade Gunilla Carlsson att det kanske faktiskt gått för mycket pengar till Vitryssland.
• Den nya inriktningen omfattar inte länderna i Centralasien. Här fortsätter biståndet som tidigare och Gunilla Carlsson vill gärna se fler svenskar som engagerar sig där.
• I Västra Balkan förblir inriktningen i stort densamma som nu men med större möjligheter till EU-samverkan.
• Sverige måste dra nytta av hela vår kompetensbas. Biståndet måste samverka med anda politikområden, Det krävs mer fantasi, människor som sitter fast i gammalt givarmönster måste tänka om.

Jag frågade henne om hur hon ser på Ukraina där jag arbetat mycket det senaste året och svaret var att Ukraina fortfarande är högt prioriterat. Hon markerade också mycket tydligt att vi måste våga tänka nytt - Trial and error ! Vi får inte vara så rädda för att misslyckas så att vi inte vågar försöka, svarade hon och gav själv mikrokrediter som ett exempel. Långtifrån alla krediter lyckas, men de som går bra kan ge mycket god avkastning. Så måste vi också se på biståndet. Det som krävs är inte dyra jordbruksprogram, utan personalintensiva insatser där vi tar var på den svenska resursbasen. Det finns en stark efterfrågan på svensk kompetens och den ska vi utnyttja, var hennes slutsats.

Det är roligt att lyssna på Gunilla Carlsson. Hon pratar mycket om att tänka nytt och våga vända på perspektiven. Här tror jag att hon har mycket att tillföra biståndsbranschen som, om vi ska vara ärliga, består av människor som i alltför hög grad tänker på samma sätt, formade i samma organisationer och samma miljöer. Moderaterna för utan tvekan in något nytt i biståndet. Långtifrån alla kommer att gilla det de gör – men chanserna är goda att Gunilla Carlsson får igång en debatt som i alltför hög grad saknats.

Tyst om biståndet i vårbudgeten

Regeringens vårproposition har presenterats. Läs artikeln i SvD. Som vanligt är det ganska tyst om biståndet. Bistånd - eller internationella utvecklingssamarbete som det mer högtidligt brukar kallas - är sällan en stor sak i media. Några organisationer, som Forum Syd och Action Aid har ändå reagerat mot att regeringen drar ned biståndet med 700 miljoner för att istället satsa pengarna på ökad flyktingmottagning. Detta är helt enligt de internationella regler som gäller och påverkar alltså in det så kallade enprocentsmålet.
Som så ofta när biståndet diskuteras blir det dock för det mesta en fråga om pengar, inte om innehåll. Mer intressant är därför regeringens förslag på ett nytt politikområde, reformsarbete i Östeuropa. Vi får dock vänta tills i höst innan vi får veta hur mycket pengar det handlar om - och vad de ska användas till.
Den stora frågan för biståndet är istället den minskning av antalet samarbetsländer som regeringen aviserat och som kan innebära att samarbetet med flera länder avskaffas. Ett förslag väntas senare i vår.

Nedan, hela texten om reformsarbetet i öst:

Nytt politikområde
Regeringens bedömning: Ett nytt politikområde,
Reformsamarbete i Östeuropa, införs från och
med 2008.


Skälen för regeringens bedömning: De senaste
årens reformer och utveckling i Östeuropa,
inklusive Västra Balkan, har bl.a. inneburit
minskande fattigdom. Samtidigt har EU-
närmandet, med undantag för länderna i
Centralasien som saknar medlemsperspektiv,
fått en central betydelse för ländernas
utvecklings- och reformpolitik. Utvecklings-
och reformpolitiken i samtliga östeuropeiska
länder styrs i dag av deras EU-handlingsplaner
respektive EU-partnerskap. Detsamma gäller för
Turkiet. EU-närmandet är i flera länder kraftigt
pådrivande för reformprocessen och har dess-
utom en påtaglig stabiliseringseffekt på Västra
Balkan.
Regeringen ser det som väsentligt att EU:s
utvidgning fortsätter och är beredd att tydligt
stödja samarbetsländernas egna ansträngningar
att närma sig EU. Regeringen ser EU-närmandet
som ett kraftfullt instrument för fattigdoms-
bekämpning. Det framstår därför som logiskt att
fokus i samarbetet med länder i Östeuropa
inklusive Västra Balkan, Turkiet och Södra
Kaukasien är närmande till EU. Stödet bör även i
fortsättningen bidra till att nå målet för Sveriges
politik för global utveckling (PGU), att bidra till
en rättvis och hållbar global utveckling.
Det nu pågående svenska reformstödet är
redan i dag i många stycken inriktat mot att
stödja samarbetsländernas EU-närmande.
Regeringen bedömer därför inte att införandet
av ett nytt politikområde där tyngdpunkten
ligger på närmande till EU medför några större
förändringar av de svenska landprogrammen.
Det innebär också att det svenska stödet
tydligare ligger i linje med samarbetsländernas
egna prioriteringar och EU:s stöd till dessa
länder. Verksamheten inom det nya politik-
området utgörs av insatser som definieras som
bistånd av OECD/DAC. Regeringen avser att
återkomma i budgetpropositionen för 2008 med
ett förslag till utformning av det nya
politikområdet.