En andra chans för de oreangea?

Om man får tro de just nu aktuella siffrorna från Ukraina, som baserar sig på sammanräkning av knappt häflten av rösterna (från i natt),så har har faktiskt Yulia Timoschenkas block slagit premiärmininster Janukovytjs Regionernas parti med 34 mot 29 procent. Att Timoscenka kom starkt på slutet var klart, men det fannns inga undersökningar som tydde på att hon faktiskt skulle kunna få fler röster än Yanukovich. Lägger man sen till presidentens parti som fått dryg 16 procent så räcker det till en orange majoritet. Med tanke på att så många av dem som var engagerade i den orangea revolutionen vänt politiken ryggen (på valdagen fikade jag med flera personer somm inte ens tänkte gå och rösta, så besvikna var de) så är det förvånande att det trots allt gått så bra. För egen del måste jag ändå säga att det är med blandade känslor som jag idag hurrar för en politiker som ser Margret Thatcher som sin stora hjälte, men liksom Kyiv post konstaterade i en ledare nyligen så är ändå Yulia Timoschenka det minst dåliga alternativet. Bara nu hon och presidenten förmår hålla sams den här gången. Sist gick det ju inte så bra men kanske är det nu andra gången gillt.Läs mer om valet i SvD. En bra tabellsammanställning finns hos Ukrainska Pravda.

En politisk ursäkt värd namnet

Ibland blir det lite fel när ord ska översättas. Eller vad sägs om följande utdrag från ett tal som oppositionsledaren Yulia Tymosheno höll där hon bad om ursäkt för allt det som (andra?)politiker tidigare gjort.


Tymoshenko apologized for activity of all previous authorities and prayed for Ukraine
2029, 28 September 2007
"Today in the face of the Lord I would like to repent of all the authorities, of all politicians for mockery above people, for blood which was spilled, for all consequences, which power brought people and from which they suffer”, - said Tymoshenko. "And I think that if today politicians can acknowledge their sins and their guilt, if they can crumble the sins, then Ukraine is able to rise spiritually indeed ", - she added. Tymoshenko marked also, that "all aggression, cruelty of authorities, which dominated in Ukraine, led to that today most of people feel unhappy".

...men här bär ingen rött.

Vad som händer i Burma har ingen genomslag här i Ukraina, tyvärr, och jag ser inga människor som i solidaritet med demokratikrörelsen klätt sig i rött. Kanske är demokratin i Ukraina för ung för att man också ska kunna förstå att man själva kan bidra till demokratin i andra länder. Däremot står en ensam demonstrant ständigt tvärs vid parken tvärsöver gatan från den kinesiska ambassaden. I händerna håller bilder och plakat om fängslade och torterade människor. För det mesta är det en kvinna, men någon gång också en man. Det krävs mod att vara först.

Valspurt i Ukraina

I morgon är det dags, då går Ukraina på nytt till parlamentsval. Men någon vidare fart på valkampanjen är det inte. Igår kväll höll premärministern Yanukovych Regionernas parti (som framför allt har sina bas bland den rysktalande befolkningen i östra Ukraina) sin avslutning på Maydan, det stora storget här i hjärtat av Kyiv. Men trots att jag under tre dagar sett den enorma scenen växa fram var det inget större tryck bland supportrarna. Om de ens var supportarar vill säga: de flesta som arbetar för Yanukovych gör det för betalning. I de blågula plasttälten som står uppsatta över hela stan sitter folk och hänger. Visst delar man ut valmaterial, men ingenstans ser jag den typ av intensiv diskussion som brukar ske vid de svenska valstugorna. Nej, någon känsla av att detta skulle vara ett viktigt val finns inte: runtomkring scenen på Madayn pågick livet som vanligt. Vädret här i Kyiv är nästan sommarvarmt och uteserveringarna var fulla. Valet står inte högt i kurs, verkar det som.
Fast flaggorna är snygga, det måste man medge.
Vad kommer då att hända efter valet i morgon? Risken är stor att det inte händer mycket alls och att det kan dröja flera månader innan Ukraina på nytt får en regering som kan fungera. Det troliga är att Yanukovychs Regionernas parti kommer först, men nu börjar hans rival, den karismatiske Yulia Tymoshenko, att hämta in försprånget. Och när Tymoshenko äntligen slöt fred med presidentens parti så ser det ut som om de två krafter som bar upp den orangea revolutionen 2004 på nytt enats. Så kanske blir det trots allt en orange regering efter helgen. Det som avgör är förmodligen hur många av småpartierna som kommer över treprocentsspärren. Ju fler som kommer in, desto större chans för Yanukovych att sitta kvar vid makten så därför riktar Yulia Tymoshenko nu i slutspurten in sin kraft för att avskräcka folk från att rösta på småpartierna. Sent på söndag kväll vet vi om hennes taktik lyckats.

Avslutade fredagskvällen på ett vid det laget tomt Maydan i sällskap med Alex Voronov, politisk redaktör på Eskilstunakuriren. Alex har delvis ukrainsk bakgrund och följer utvecklingen i Ukraina noga. Det här skrev han i dagens tidning.
En annan bra artikel hittar du i nätupplaga av Kyiv Post.

Kyiv - ett enda stort tältläger

Ukrainarna måste älska att tälta, åtminstone utanför offentliga byggnader. Ingen annanstans i världen har jag mött så många protesterande i uppbyggda tältlägare som här. Och det märkliga är att bara finns där, utan att någon verkar bry sig, vecka ut och vecka in. Tälten är av olika slag, en del stora militärtält, andra pyttesmå, men påfallande ofta är de just camouflagefärgade och det är inte utan att min misstänker att de "lånats" från något gammal mob-förråd.
Det började förstås i samband med den orangea revolutionen 2004 då demokratiaktivisterna tältade på Maydan, Kyivs svar på Plattan. Sedan dess har alla andra protestgrupper tagit efter och tälten är många, gärna i kombination med meningslös musik på enormt hög volym (så var det till exempel hela vintern i parken mitt emot regeringskansliet, de anställda var nog glada för att de har rejält ljuddämpade rutor).
Det första tältlägret möter jag bara en liten bit från min lägenhet, utanför parlamentet. Där är tälten stora och gräsmattan kommer nog aldrig mer att återhämta sig. Så längre ned för gatan mitt mot regeringskansliet, där är de också stora. Nere på Kyiv motsvarighet till Hamngatan är tälten däremot små och snyggt arrangerade. De står framför en regeringsbyggnad som jag inte ens kan identifiera, men någonting måste det väl vara eftersom folk ändå tältar. Ett ministerium besöker jag där det inte finns någon tältstad alla - ministry of Housing! Om folk bara visste (jag vet) vad som pågår där inne så skulle de omedelbart samla ihop sina pinaler och bygga ännu en ny tältstad.

Snart är det val i Ukraina

Onsdag morgon i ett regnigt och dimmigt Kyiv, Ukrainas huvudstad. Bor högst upp på vinden i ett hus, inte så lite Pariskänsla faktiskt. Någonstans därborta sticker betongfula hotel Salut upp över takåsarna. Bokstäverna "Casino" syns bara halvt om halvt.
På tv avlöser partiernas valreklam varandra. Det är parlamentsval på söndag och nu går vi in i slutspurten. Taktiken i inslagen är snarlik: ett inslag där ledaren/kandidaten talar till dig, väljaren, och sedan ett andra, där man vildsint angriper motståndaren.
Medan nuvarande premiärministern Viktor Yanukovych omger sig med leende stålverksarbetare som under den gamla goda Sovjettiden (hans väljarbas är framför allt de östra, ryskspråkiga delarna) har hans rival Yulia Tymoshenko anslagit en moderlig, hemvävd ton, helt klädd i vitt och med håret uppsatt som om hon bodde på Skansen. Om prognosmakarna får rätt så kommer det att bli mycket jämt mellan blocket och valet kommer inte att lösa upp de politiska knutarna.
Ukraina är ett av de länder till vilka det svenska biståndet ska koncentreras enligt regeringens förslag. När man på vägen in från flygplatsen ser reklamskyltarna för Porsche, Lexus och förstås alla nya mobilmodeller är det inte utan att man funderar på om det är rimligt att pengar satsats här, i ett land som trots allt är välmående, där bilparken är en av de modernaste i Europa (hur många vet föresten ens att Ukraina är en del av Europa?)
Samtidigt är det kanske just därför vi ska stödja Ukraina. Inte för att de behöver våra pengar för att köpa fler Lexus eller fler Nokia N-telefoner, utan för att de behöver nya tankar och idéer för att omforma landet och se till så att de stora resurser som finns fördelas på ett för alla mer rättvist sätt. Korruptionen måste minska, rättssäkerheten öka, fack och arbetsgivare måste inse att det är dags att kliva upp ur skyttegravarna och gemensamt ta ansvar för landet.
Det tar inte mer än två timmar att flyga hit från Stockholm. Ukraina är nära, ändå långt borta. För även om vi kör samma bilar, talar i samma mobiler och bor i lika dyra lägenheter så är tankegapet mellan "oss" och "dem" fortfarande avgrundsdjupt.

Ukraina inför valet

I morgon onsdag blir det Globa bar lunchspecial om Ukraina. Kampen mellan presidenten och premiärministern har i hög utsträckning förlamat den politiska utvecklingen i Ukraina under 2007. Den 30 september är det dags för nyval till det ukrainska parlamentet. Vad händer efter valet och hur påverkas det svenska samarbetet av utvecklingen? Läs mer om seminariet och projektet Ukraine Public Dialogue på Global Reportings hemsida.

Trevligt i Odessa

Hoppas Carl Bildt hade det trevligt i Odessa som han besökte under onsdagen och hoppas att han fick tid för att gå ned för Potemkintrappan som jag skrev om häromdagen. Ukraina är ett viktigt land i Europa som vi behöver utveckla våra kontakter med och då är det bra med en engagerad utrikesminister.

Svenskt schlagergnäll

Skriver detta i Odessa, Ukraina. Trots att Ukraina kom tvåa med ett bidrag som varit rejält kontroversiellt, också här (skulle det få Ukraina att framstå som ett löjligt land undrade folk?) så kunde jag inte upptäcka samma enorma intresse för schlagerspektaklet i Ukraina som det brukar vara i Sverige, trots snacket om att östländerna skulle satsa så mycket mer. Folk kom insläntrande på barerna och som en eftergift åt dem som ville höra musiken hade man satt på tv-apparaternas ljud, men det var också allt.
Många i Sverige surar och klagar på östdominansen vilket framgår av många artiklar idag, bland annat i DN.
Intressant att notera är att det, förutom att grannar röstar på varandra (Danmark på Sverige, Lettland på Litauen) så röstar riktiga fiender på varandra. Kontroversen kring statyn i Tallinn hindrade inte Estland från att ge ryssarna full pott och trots Balkankriget så fick Serbien Bosniens tolvpoängare. Och så har vi fallet med Georgien som uppenbarligen gillade ärkefienden Armenien mer än något annat (måste maila Beka i Tbilisi och fråga om detta, han är inte bara ”expert” på Armenien, utan även psykolog).
Kanske är det verkligen så att musik kan överbygga klyftor. Så jag upprepar vad jag tidigare skrivit. Låt EU ta över Eurovision Song Contest. Tänk vilken gemenskap vi skulle kunna bygga med ukrainska löstuttar, svenska pärlplattor och franska, ja vaddå?

(film)världens mest berömda trappa!

Alla som sett Eisensteins legendariska film Pansarkryssaren Potemkin minns scenen med folkmassan som blev beskjuten och barnvagnen som knuffades till och sedan studsande ner för den långa trappan mot havet (scenen har sedan kärleskfullt kopierats i många sammanhang, bland annat i De Omutbara). Det är här i Odessa den finns, bara 500 meter från anrika om än lite nedgångna Hotel Londonskaya där jag bor. Nu fylls trappan av turister som fotograferar varandra med hamnen i bakgrunden, eller varför inte med en (inhyrd) ringlande orm om halsen. Däremot verkar inte filmen finnas till försäljning.
Vem var då Potemkin? Jo, han var faktiskt rysk fältmarsklak och älskare till Katarina den stora, den ryska kejsare som beordrade grundläggandet av Odessa.

Gryning över Odessa

Klockan är halv fem på morgonen och jag äter vitlöksstekta grodlår på en dygnet-runt-öppen irländsk pub i hjärtat av Odessa, denna mytomspunna stad vid den ukrainska svarta havskusten. Vid bordet bredvid sitter fem överviktiga gangsters och diskuterar affärer, ”Deras ryska är bedrövlig!” utbrister mitt bordssällskap. Odessa är en värld i sig, en lättjefull, till synes obekymrad kosmopolitisk hamnstad – så olik Ukraina i övrigt. Jag har inte läst Forsyths roman Täcknamn Odessa men jag skulle gärna lägg vantarna på Isaac Babels "Odessa Tales" om gangstern Beny Krik och livet i Odessa kring förra sekelskiftet. För Isaac Babel gick det för så så många andra författare under den Sovjettiden. Han föll offer för en annan gangster, Stalin, arresterades 1939 och försvann i Gulag.
Det är försommargryning, fåglarna kvittrar, luften fräsch och solen på väg upp bakom Pushkin-statyn. I sällskap av en skabbig hund går vi på arkitekturvandring bland palats och statyer alltmedan sopbilarna rensar upp efter nattens äventyr. Jag förstår Mark Twain som 1869 skrev att han inte på länge känt sig som hemma som när han anlände till Odessa. Det gör jag också.

Tobaksindustrins drömkund

Av världens samlade rökare lever (och dör) redan 85 procent världens utvecklingsländer, men också i före detta Sovjetunionen. Att döma av luften på de flesta barer i Ukrainas huvudstad Kiev så finns en stor andel av dem här. När jag kliver in i den mörka källarloken är det som att mötas av en vägg av rök. "Vi går någonannanstans", tänker jag, men det finns inget "annanstans", överallt är det så här. Det går inte att värja sig. I Ukraina har den globala tobaksindustrin lyckats över förväntan: att röka är modernt, ungdomligt och trendigt.

Jag äter middag med ordföranden i Journalistförbundet som på allvar hävdar att ett eventuellt rökförbud på krogen kommer att följas av ett förbud mot alkoholhaltiga drycker – och sen av förbud mot sex! Tänker för mig själv hur han förvaltar sitt journalistiska uppdrag med den synen. Dagen innan, 9e maj, det datum då andra världskriget tog slut ser jag en talande gravsten. Där har folk inte bara lagt blommor, utan också några cigarretter. Här har tobaksindustrin hittat sina drömkunder, konsumtionen fortsätter även sedan lungcancern sagt sitt.
Slutrökt? verkar inte så.

Veteranernas dag i Kiev

Ett stilla regn strilar över Ukrainas huvudstad Kiev, folk rör sig långsamt längs gatorna, musiken spelar, många har blommor i händerna. Det är den nionde maj, ett datum som inte betyder mycket för oss i Sverige, men för människor i stora delar av före detta Sovjetunionen är detta en minst lika viktig dag som första maj eller nationaldagen. Den nionde maj 1945 var den dag då andra världskriget tog slut och detta är veteranernas dag.

För varje år blir de förstås färre och färre, men idag är det påfallande med vilken respekt de behandlas där de stapplar fram, stödda på barn och barnbarn och med ordnar och medaljer klirrande på bröstet.





De flesta flaggor är blå och gula – Ukrainas färger är de samma som våra, men här och var syns också röda med hammaren och skäran.
För den som är ung och nyss blivit av med det sovjetiska oket är detta på många sätt en problematisk dag att fira och flera av dem jag känner här ser detta framför allt som en skön, extra ledighet. Och det behöver de nog, för snart är det val på nytt i Ukrailna. Preliminärt datum är den 24e juni, vi får väl se hur det går.

Givande samtal om Kosovo

Efter en lång dag med många intressanta diskussioner om Kosovo, allt i en väldigt trevligt atmosfär (även om åsikterna gick starkt isär) är det dags att packa för Ukraina dit jag åker i morgon bitti. Ett längre referat från Kosovodagen som Global Reportling arrangerade på uppdrag av Sida kommer snart. Lyssna redan nu på Ekots inslag.

Gunlla Carlsson tänker nytt

Idag på förmiddagen lyssnade jag på Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson som talade på Sidas Europadag. Som jag skrev igår så är förändringarna när det gäller östbiståndet det mest intressanta i budgeten när det gäller biståndet.

Gunilla Carlsson är moderat, en politisk inriktning hon delar med få inom bistånds- och utvecklingssamarbetet. Samtidigt är hon engagerad, rolig – och kunnig. Just därför är det intressant att höra henne prata.

Här är några huvudpunkter ur det hon sa:
• Samarbetsavtalen med Moldavien och Vitryssland fortsätter som tidigare. Moldavien är ett viktigt land i EU:s grannlandspolitik och i Vitryssland pågår en kamp för demokrati som behöver vårt stöd, framför allt genom att vi stärker det civila samhället.
• Biståndet till Ryssland avvecklas. Det är inte rimligt att ge stöd till ett land som är så rikt som Ryssland. Däremot ska stödet till dem som arbetar för mänskliga rättigheter i Ryssland fortsätta.
• Närmandet till EU blir en viktig drivkraft i det nya samarbetet med öst. Moldavien och på sikt Vitryssland ska dras mot EU. Men innebär det att pengarna kommer att gå via EU? Vi får vänta och se. Dock signalerade Gunilla Carlsson att det kanske faktiskt gått för mycket pengar till Vitryssland.
• Den nya inriktningen omfattar inte länderna i Centralasien. Här fortsätter biståndet som tidigare och Gunilla Carlsson vill gärna se fler svenskar som engagerar sig där.
• I Västra Balkan förblir inriktningen i stort densamma som nu men med större möjligheter till EU-samverkan.
• Sverige måste dra nytta av hela vår kompetensbas. Biståndet måste samverka med anda politikområden, Det krävs mer fantasi, människor som sitter fast i gammalt givarmönster måste tänka om.

Jag frågade henne om hur hon ser på Ukraina där jag arbetat mycket det senaste året och svaret var att Ukraina fortfarande är högt prioriterat. Hon markerade också mycket tydligt att vi måste våga tänka nytt - Trial and error ! Vi får inte vara så rädda för att misslyckas så att vi inte vågar försöka, svarade hon och gav själv mikrokrediter som ett exempel. Långtifrån alla krediter lyckas, men de som går bra kan ge mycket god avkastning. Så måste vi också se på biståndet. Det som krävs är inte dyra jordbruksprogram, utan personalintensiva insatser där vi tar var på den svenska resursbasen. Det finns en stark efterfrågan på svensk kompetens och den ska vi utnyttja, var hennes slutsats.

Det är roligt att lyssna på Gunilla Carlsson. Hon pratar mycket om att tänka nytt och våga vända på perspektiven. Här tror jag att hon har mycket att tillföra biståndsbranschen som, om vi ska vara ärliga, består av människor som i alltför hög grad tänker på samma sätt, formade i samma organisationer och samma miljöer. Moderaterna för utan tvekan in något nytt i biståndet. Långtifrån alla kommer att gilla det de gör – men chanserna är goda att Gunilla Carlsson får igång en debatt som i alltför hög grad saknats.

Premiärministerns PR-konsulter

Föjande PR-konsulter har Party of the Regions preminärminstern Viktor Janukovitj använt sig av i sina försök att vrida den ukrainska klockan tillbaka: "Davis Manafort & Freeman, Inc.", "Davis, Manafort & Stone" і "Black, Manafort, Stone, & Kelly"

Hittade följande inte helt smickrande beskrivning på Ukrainska pravda:

The Party of Regions

Founded by Yanukovych’s closest ally, Eduard Pruntik, “Expert-analytical centre Society”, should be pointed out among organizations that worked with the Party of Regions.

Ex-PR director of INTER TV channel, Ihor Chaban also worked with Yanukovych.

In general, Yanukovych’s pre-election campaign was guided by American spin doctors.

Their names were known already before the elections and their role became apparent when on the night of March 27, the head of staff of PR, Vasyl Dzharty, in UP correspondent’s sight, after the press conference signaled Americans he had never deviated from their advice.

American Paul Manafort, the founder of "Davis Manafort & Freeman, Inc" and "Black, Manafort, Stone, and Kelly" played a key role in the pre-election campaign. These organizations are not very picky in the clients – they helped regimes in Nigeria, Philippines, Zaire and Angola.

Robert Doll, ex-advisor of House of Representatives speaker Newt Gingrich, and formerly one of the consultants of International Republican Institute, was also involved in Yanukovych’s campaign.

Rinat Akhmetov took up a very wise decision hiring advisors both for himself and Yanukovych. Mr. Manafort was always by Shakhtar’s president as his temporary residence was in Donbas-Palace hotel.

People from "Ogilvy & Mather" and "Burson-Marsteller" (associated company of Manafort’s "Black, Manafort, Stone, and Kelly") also collaborated with Yanukovych’s staff.

Since Akhmetov wanted to come into public life rather graciously he hired advisor of Mikhail Khodorkovsky who had been working with Russian prisoner-billionaire for 8 years.

Ukraina -val eller inte?

Pratar med flera personer i Ukraina nu på morgonen. Konflikten kring valkommissionen fortsätter. Just valkommissionen var oerhört viktig i samband med den tredje valomgången under den orangea revolutionen. Om nu premiärminstern Viktor Janukovitj lyckas ta kontroll över valkommissionen kan det innebära verkligt stora bakslag. Enligt uppgifter har Viktor Janukovitj haft en stab amerikanska rådgivare som det senaste halvåret polerat hans budskap. Nu har de åkt och Donetsk-klanens maktintressen lyser igenom än tydligare. Presidenten har utlyst parlamentsval till den 27/5, frågan är om de blir av.

Annars verkar folk ta det lugnt. "Det händer alltid intressanta saker här i Ukraina", är en kommentar. Och det stämmer, onekligen.

Ukraina -engagemanget som dog?

I ett år har jag arbetat med ett Sida-finansierat projekt i Ukraina som syftar till att stärka deltagande och demokrati och få staten att öppna sig mot massmedia, det civila samhället och medborgarna. Vid flera tillfällen har informatörer från presidentkansliet, regeringskansliet och olika ministerier gjort studiebesök i Sverige och Estland för att lära sig mer om offentlighetsprincip, yttrandefrihet och yrkesroller. Engagemanget har varit stort och utbytet mellan svenskar och ukrainare ömsesidigt.

Sett mot bakgrund av det som nu händer i landet kan man tycka att det vi gjort varit till föga nytta. Men kanske behöver det inte vara så illa.

Jag tycker om Ukraina, jag gillar människorna, det platta landskapet, de oändliga fälten. Ukraina är på något sätt ett nyvaket samhälle, ett land där människorna inte förstått vilken potential de faktiskt besitter. I Ukraina saknas den ryska stormaktsambitionen. Ingen i Ukraina skulle drömma om att se sig själva som en potentiell. Ändå bor de i Europas största land med en befolkning lika stor som Frankrikes.
Nej, det man tvärtom slås av är att människor i Ukraina är beredda att lyssna på och lära av andra. Medan det oftast är omöjligt att få ryssar att ta till sig något av de erfarenheter som de baltiska länderna gjort så är ukrainarna intresserade av att få veta mer. Utan andra jämförelser är det som i Brasilien, ett stort land som ändå visar ödmjukhet och intresse för omvärlden.

Jag var inte där under själva den orangea revolutionen utan kom för första gången dit några år senare, men det har ändå varit slående hur snabbt den revolutionära rörelsen upplösts. Inte så att människorna inte längre finns kvar. De finns, de lever i Ukraina, men de har gått vidare till andra jobb, lämnat politiken bakom sig. Ett bra exempel är den då unga aktivsten Oksana Potapenko som jag första gången träffade när hon deltog i ett seminarium som Moderata Jarl Hjalmarsson-stiftelsen arrangerade under Bokmässan i Göteborg 2005. Nu har hon, som ännu inte fyllt 30 år, sedan länge lämnat politiken och istället sökt sig till det privata näringslivet.

Det vi nu ser är förmodligen de sista resterna av den orangea revolutionen falla samman, på några år har mattan rullats tillbaka, de ryska intressena kommit tillbaka. Det känns tragiskt, och inte helt logiskt med tanke på det breda engagemang som bar fram den orangea revolutionen.

För det märkliga är hur snabbt kraften bakom folkliga omvälvningar och rörelser ebbar ut i tidigare kommunistländer (Polen kanske undantaget). Ta Serbien som exempel. Bara några år efter den folkliga mobilisering som till slut tvingade Milosevic från makten gick det inte ens att få tillräckligt många människor att gå och rösta för att valen skull kunna anses som giltiga. Istället tvingades man göra om valprocessen flera gånger.

Ändå tror jag inte att processen i Ukraina kommer att vridas tillbaka. Vissa saker, som medias oberoende, kan inte backas. Men om landets utveckling ska fortsätta framåt på det sätt som många av oss hoppas på så krävs det återigen ett starkt folkligt engagemang från alla de som inser att länder bäst utvecklas när de inte förlamas av politiska konflikter. Det krävs också att dem som arbetare inom statsmakten förmår fortsätta reformarbetet. Och här är jag trots allt optimistisk. Till skillnad från länder som Georgien där varje regeringsombildning innebär att tjänstemän byts ut långt ner i hierarkierna – som i USA alltså – så har Ukraina en kår av professionella ämbetsmän som inte (i första hand) har tillsatts av politiska skäl och som verkligen vill arbeta för att landet ska utvecklas och moderniseras. Några av dem känner jag väl vid det här laget – och jag tror inte de kommer att ge upp så lätt!




Bilder:
En tidigare demonstration i centrala Kyiv. Notera flaggans färg - Ukraina och Sverige har mycket gemensamt!
Media spelar en viktig roll, här några ukrainska landsortstidningar.