Vem granskar biståndet?

Idag har vi Global bar på detta tema och jag kommer att leda debatten. De som deltar är Maciej Zaremba, kulturjournalist på DN och författare till den uppmärksammade artikelserien om Kosovobiståndet, Jöran Hök, chefredaktör för Sidas tidning OmVärlden, Katarina Wallentin, tidigare frilansjournalist och pressekreterare, nu webbredaktör på Action aid.
Biståndsbranschen omsätter många miljarder och sysselsätter tusentals människor. I många fattiga länder är biståndet den enskilt viktigaste näringen. Men vem granskar biståndet? Lever ”biståndsjournalisterna” i symbios med sina uppdragsgivare, rädda för att stöta sig med de mäktiga i branschen? Och vad kan svenska myndigheter och organisationer göra för att uppmuntra granskning och grävande?
Det är ingen tvekan om att ämnet lockar. Intresset för baren har varit så stort att vi tvingats tacka nej till många som vill komma. Mer förvånande är kanske att så få diskuterat just detta. Dock finns det flera riktigt bra artiklar i ämnet i senaste numret av tidningen Scoop som ges ut av grävande journalister.
Läs mer om Global bar.

Sommarläsning som håller länge

Vanity Fairs specialnummer om Afrika med Bono som gästredaktör kom i juli och verkar ha gått många spårlöst förbi, tyvärr för som vanligt när det gäller Vanity Fair är greppen stora och påkostade. Så har man t.ex. låtit Annie Liebovitz plåta 20 olika omslagsvarianter. Om du inte hittar tidningen i kiosken, läs mer här

Dags för muslimska kvinnor att inta mediescenen

Det är förtjänstfullt att Per Gudmundson i SvD lyfter fram Christopher Hitchens utmärkta artikel från Slate om de arga muslimska männen. Se också bilderna på Snappedshot.
Mot bilden av den arga muslimska mannen skulle jag villa ställa den eftertänksamma, men bestämda muslimska kvinnan. Hon finns faktiskt. Jag minns när jag för ett drygt år sedan träffade henne och hennes med systrar. Det var i Kairo-förstaden Tamouh och vi pratade förstås om Muhammedteckningarna.
De flesta av kvinnorna var traditionellt klädda, men diskussionen var intensiv och jag kunde inte låta bli att slås av den frispråkighet och tydliga egna vilja som finns. Schablonbilden av muslimska kvinnor som undertryckta och tystade stämde inte alls!
De danska Mohammedteckningarna skapade starka reaktioner också i Egypten och i Tamouh kände sig många sårade av det som hänt. Samtidigt var de jag talade med väl medvetna om vilket slags samhälle de själva levde i: I Egypten finns ingen motsvarighet till den fria pressen i de nordiska länderna. Allt som sägs på tv och står i tidningarna kontrolleras ytterst av staten. Om man levt hela sitt liv under ett sådant system är det svårt att förstå hur det skulle kunna var annorlunda någon annan stans, särskilt om man själv är lågutbildad och aldrig rest utanför det egna landet.
– Vi som är aktiva och engagerade i vårt samhälle förstår skillnaden mellan media och vanliga människor i Danmark, men den är inte lätt att förklara sammanhanget för dem som knappt kan läsa och skriva, konstaterade en av kvinnorna och fortsatte:
– Du som journalist har ett särskilt ansvar. Genom att berätta att vi Egypten inte bara är de där hotfulla personerna ni ser på tv, så kan du bidra till att folk förstår mer om hur människor här egentligen tänker och lever. Vi behöver också få veta mer om hur det är, på riktigt, i era länder.
Precis så borde kanske några av de journalister som skildrar Mellanöstern också tänka. Det är dags att lämna den arge unge mannen ifred och istället prata med de eftertänksamma kvinnorna.

Smutsiga barn med flugor runt ögonen

Hur skildrar man fattigdom utan att utelämna människor och bara bygga på de fördomsfulla bilder som finns? Jag funderar på saken när jag går runt i ett av de informella lägren i södra Sudans huvudstad Juba där flera tusen internflyktingar slagit sig ned. En del har bott här i mer än tio år, andra kom alldeles nyligen. Ingen har rinnande vatten, ingen har en, nästan ingen har ens tillgång till ett vanligt utedass (ska du skita så får du sätta dig någonstans på marken vid ditt hus och hoppas att grannarna inte ser dig. Och sen? Ja…).
Jag promenerar mellan husen i sällskap med Steven som bor här och Angelo som arbetar för organisationen Plan. Att se små smutsiga barn med ansikten fulla av snor och svarta flugor som envetet håller sig kvar är jobbigt – och nyttigt för mig som kommer utifrån. Det är lätt, kan jag tycka, att bli cynisk när man sett så mycket fattigdom och elände. Cynismen är ett sätt att skärma av och kanske också ett sätt att klara sig själv igenom det svåra.
Jag vill ändå ha ett tydligt fokus för det jag gör. Rätt eller fel så är jag inte är här för att lyfta fram den afrikanska misär som alla ändå sätt så många gånger på tv och i tidningar. Istället söker jag människor som tänker och reflekterar, jag vill veta vad de tycker och tänker om sitt land, om det nya Sudan, och vad de själva gör för att bidra till att landet byggs upp?
Därför tar jag inga bilder på de smutsiga barnen. Istället pratar jag med Martin som försöker förklara för sina grannar hur viktigt det är med hygien och hälsa och med hans fru Margret som med hjälp av en enkel, koleldad ugn bakar bröd som hon sedan säljer på marknaden.

Och så fascineras jag av varför det plötsligt, mitt i all smutsen och röran, står ett par skinande vita sneakers på en sten. Jag skulle vilja hitta ägaren, fråga honom (de är i killstorlek) hur han bär sig åt för att hålla sina skor så otroligt rena och vad han tänker när han tar på sig dem och går härifrån. Men ägaren syns inte till och även idag är tiden en bristvara: det är så mycket mer jag måste se, så många fler att träffa och prata med.
När jag sen en bit längre bort, vid vattenpumpen, möter ett gäng kaxiga små tjejer och killar är det inget svårt val att ta fram kameran. De är säkert lika fattiga som barnen med flugor i ansiktet. Men hos ungarna vid pumpen finns det något annat, där finns en kraft och nyfikenhet. Och den vill jag förmedla.

Lögnen om Jessica Lynch

Den då 19-åriga Jessica Lynch blev världsberömd 2003, då hon under dramatiska former fritogs från ett irakiskt sjukhus. Att det mesta var lögn och att Jessica Lynch inte alls var den hjälte hon framställts som visas nu med all tydlighet geom en undersökning som BBC gjort skriver DN idag. Fritagningen av Jessica Lynch var en vältajmad pr-bluff. Hon var inte skottskadad och de våldsamma striderna som föregick befriandet arrangerades.
Det hela borde knappast komma som en överraskning för den som sett filmen Wag the Dog. Krigets första offer är som bekant sanningen. Läs gärna den utmärkta boken med sammma namn, skriven av Philip Knightley. Jag intervjuade själv Philip Knightley för min bok "Journalistens guide till tredje världen" för nästan femton år sedan och jag rekommenderar alla att läsa hans bok. Den uppdateras regelbundet med nya exempel, nya krig, nya lögner.