Lockande om Indien

Kom för en stund sedan från releaseparty för Per Anderssons och Håkan Elofssons bok "Indien elefanten som började dansa". Har ännu inte hunnit börja läsa, men lockas av tilltalet. Per skriver bra och som Håkan Eloffson själv konstaterade när han presenterade boken så ska "den fotograf som kommer hem från Indien utan bra bilder nog fundera på att byta yrke". Dock, ingen risk för att Håkan behöver göra detta. Omslagsbilden är läcker och oväntad.

Hänförd av Stockholm

Ett på natten, promenerar hem genom ett sommarvarmt Stockholm. Ställer datorn på balkongbordet för att skriva några rader. Blå natthimmel, mörkt förutom det upplysta kyrktornet med sina urtavlor. Enstaka nattvandrare längs Bergsgatan, avlägset trafikljud.
För några dagar sedan befann jag mig på samma balkong, då i sällskap med några personer från Venezuela. Deras entusiasm för Sverige och Stockholm visste inga gränser. Samma sak med de indier som några dagar senare deltog på en internationell workshop om hiv och aids som jag var med och organiserade.
Och visst, det är lätt att glömma bort vad vi själva har att erbjuda världen när vi ständigt befinner oss sig mitt i jakten på den ultimata, globala upplevelsen. För ibland finns den just här hemma hos oss.
Om en dryg vecka ska jag till Juba i södra Sudan. Det ska bli spännande och oerhört intressant. Men just nu är jag mest av allt hänförd av Stockholm.

Skördefest på Södermalm

Lätt lomhörd och med rytmen av indisk skördemusik fortfarande kvar i benen är jag på väg hemåt. Det är ganska glest på Kägelbanan när den indiska bangra-artisten Sukshinder Shinda spelar, men det går inte att ta miste på entusiasmen hos en del av de som är där. Äldre indiska män som står nästan helt still, unga indier som dansar i grupp, och alldeles vanliga svenskar. Sukshinder Shinda lär vara en av dem som introducerade bangra, som egentligen är skördemusik från delstaten Punjabi i norra Indien, i ett bredare sammanhang. Bangra blandat med pop. bangra med med rap har sedan dess erövrat världen.
Visst, Indien är stort, ändå är det lite fascinerande att vi står där en svensk sommarkväll och dansar till skördemusik från en indisk delstat som knappast någon har hört talas om.
Skulle man kunna tänka sig en grupp indier som lika hänfört dansade till svenska polskor på en klubb i Delhi? Ja, varför inte. Den globala musikkulturen behöver inte alltid ta vägen via USA.

Bombay Dream

Jag skrev igår om mitt första besök Mumbai och håller mig kvar i denna fascinerande stad som jag besökt flera gånger sen dess. ”The wars of the twenty-first century will be fought over parking places” skriver Suketu Mehta i boken ”Maximum City. Bombay lost and found” som jag just nu läser alltmedan det vackra vårvädret övergått till strilande regn.
Suketu Mehtas bok är en blandning av självbiografi och monografi över Bombay (numera Mumbai som hinduiska nationalister lyckats få staden officiellt omdöpt till) en av dessa globala megastäder som både skrämmer och fascinerar. Det är en fascinerande bok om en fascinerande stad som med rätta nominerades till Pulitzerpriset år 2005.
I Bombay (efter portugisiskans Bom Bahia, den vackra bukten) lever idag ungefär tjugo miljoner människor. I de centrala delarna är befolkningstätheten den högsta i hela världen (men i Indien som helhet är den lägre än i länder som t.ex. Belgien) Att andas Bombay-luften är som att röka två och ett halvt paket cigaretter om dagen, vattnet är smutsigt, maten tveksam. ”This fucking city”, utbrister Suketu Mehta efter att själv ha försökt bosätta sig där på nytt efter många år i New York.
Ändå är Bombay/Mumbai en plats som fascinerar och som jag gärna återvänder till. Det är något av Rio de Janeiro över staden. Bombay/Mumba är både business och kultur, börs och filmindustri, dröm och mardröm. Liksom i Rio är det få förunnat att bo vid oceanens kant. Till hjärtat av Bombay tar man pendeltåget från förorten. Smutsiga, slitna tåg som år ut och år in rullat fram och tillbaka från norr där människor bor, till söder där de arbetar. I den svettiga, vanvettiga hettan trängs alla ihop.
Vid anrika Victoria Station i hjärtat av staden kliver passagerarna av i tiotusental, skakar sina klibbiga skjortor, rättar till slipsarna och fortsätter till kontoren. Där utanför är gatorna sedan länge igenkorkade av taxibilar och bussar i tusental. Allt står stilla, även luften.
Det bor snart fler människor i Bombay/Mumbai än i hela Australien. Och Megastäderna blir fler Det finns idag ett femtiotal (eller fler) städer med större befolkning än Sveriges. Vem har t.ex. hört talas om Chittagong? Själv har jag ännu inte varit där - men tanke på att åka dit fascinerar mig.

Globaliseringens godbitar (2)

Det var första dagen i den indiska jättestaden Mumbai (Bombay) och lite omtumlad satt jag på en bänk i reception och sökte hämta mig efter alla intryck. Då hör jag alldeles bakom mig musik av omisskännligt slag. Jag vänder mig och visst – där i mitt i den indiska verkligheten – har de uppenbarat sig, en äkta mexikansk mariachiorkester med sina parodiskt stora hattar! Senare på kvällen har den entusiastiska hotellpersonalen svårt att förstå varför jag inte vill prova den mexikanska restaurangen med äkta mexikansk kock och råvaror speciellt influgna? Och vad skulle jag svara på det? Mexikansk mat var väl ingenting, i Mexiko hade jag varit så många gånger tidigare. Indien däremot, det här var ju dessutom mitt första besök i landet
Ofta är det precis så. När vi reser söker vi det genuina, det exotiska. Vi vill inte att andra ska vara lika påverkade, lika globala som vi själva är – och vill vara. Men varför skulle globaliseringens godbitar bara vara till för oss? Om vi svenskar vill ha indisk mat, varför skulle då inte indier villa ha mexikansk, italienska kaffebarer och gud hjälpe –prefabricerade inrökta irländska pubar?
Numera finns det faktiskt även en hel kedja av fusk-italienska espressocaféer i Mumbai. Kaffet är precis så gott som man har rätt att förvänta sig – i Mumbai, lika väl som i Seattle eller Stockholm.