Iran, Kosovo och Albanien på måndag

Få saker är så viktiga i den globala politiken som att skapa dialog och samtal i låsta situationer. Därför känns det extra spännande när fredsforskningsinstitutet SIPRI och Stockholm Institute of Transition Economics (SITE) vid Handelshögskolans nu den 7e maj bjuder in till ett seminarium med Irans utrikesminister Manouchehr Mott. I presentationen av programmet står:
"Mr Mottaki will speak on multilateral approaches to nuclear disarmament and sustainable energy development in a changing global security environment."
Själv hinner jag inte gå dit eftersom vi samma dag ansvarar för ett semininarium om Kosovo på uppdrag av Sida. FN:s speciella sändebud Martti Ahtisaari kommer att presentera sitt arbete kring Kosovos självständighet. En ny status kommer förändra arbetet för Sida och de svenska organisationer som engagerat sig i Kosovo efter kriget. Förutom Martti Ahtisaari deltar Lars Wahlund, UD, Ann-Sofie Nilsson, ambassadråd Kosovo, Igo Rogova, Kosova Women’s Network, Carl Tham med flera.
På måndag är det också dags för Operation Dagsverke som går till nya och bättre skolor på den albanska landsbygden. Det sistnämnda behövs verkligen. I flera av de skolor jag besökte i januari regnade det in genom vägg och tak.
Så när du mötern en elev med insamlingsbössa, glöm inte att lämna ett bidrag! Och gå gärna på den minifestival som äger rum i Kungsträdgården på måndag från lunch och framåt.

Unga drömmar i Albanien

Elevorganisationens insamlingskampanj Operation Dagsverke ligger mig särskilt varmt om hjärtat. 1987 producerade jag informationsmaterialet till det hittills mest framgångsrika dagsverket som gick till skolor i El Salvador i Centralamerika. El Salvador befann sig då fortfarande i inbördeskrig, men skolorna byggdes och renoverades trots den svåra situationen.
Dagsverket till El Salvador är det hittills mest framgångsrika med 12,5 miljoner kronor insamlade.
Nu hoppas jag att rekordet slås. I år går Operation Dagsverke nämligen till skolor i Albanien, ett land som är både nära och långt bortifrån oss. Nära därför att Albanien i kilometer räknat ligger närmare än både Grekland och Kanarieöarna. Långt bort, därför att så lite är känt om Albanien. Hos de flesta av oss finns de tio år gamla bilderna av kaos och konflikt fortfarande kvar, men sen dess har mycket hänt även om Albanien fortfarande är väldigt fattigt.
Vad tycker och tänker dagens unga i Albanien? Jag var där i början av året för att göra reportage på uppdrag av Plan Sveriges tidning Barnens Framtid. Några av de intervjuer jag gjorde kan du läsa på Operation Dagsverkes hemsida.
Årets Operation Dagsverke äger rum den 7e maj. Hoppas ni samlar in mycket pengar!

Vinterstängt

I den vinterstängda badorten
råder ett annat tempo
Längs stranden i albanska Durres
promenerar äldre svartklädda män
de stannar upp, konverserar, det blå havet i bakgrunden, fraktfartygen mot horisonten
Några barn leker i sanden,
Den första vårsolen.
I Borgholms hamn tar några hantverkare en paus på den stängda restaurangens veranda. En segeleka kryssar in den tomma hamnbassängen.
Snart kommer badgästerna.

Högtflygande tankar

Jag älskar skyltar - och många gånger hittar man fantastiskt roliga sådana ute i världen. Vad sägs till exempel om att börja studera på UFO University i Albaniens huvudstad Tirana? Akademiska studier på det högre planet måntro...

Är det inte farligt där?

”Låter spännande med Georgien, trodde att det var litet stökigt där?”
Frågan kommer i ett mail från en vän som sitter på andra sidan jordklotet, i El Salvador, ett litet land i Centralamerika som i många decennier präglades av inbördeskrig. Nu är det mestadels lugnt, bara ”vanlig” brottslighet som att någon kan rusa fram till en vid trafikljuset sätta en pistol mot ens huvud och sedan försvinna iväg med bilen där barnen fortfarande sitter i baksätet.
Nej, så är det inte i Georgiens huvudstad Tbilisi där jag själv befinner mig. Visserligen har Georgien drabbats av två inbördeskrig och i både öst och väst finns mindre regioner som (med stöd av Rysland) i praktiken brutit sig ur landet. Men här är det lugnt och när jag går hem sent på kvällen längs regniga, dåligt upplysta gator känner jag inte någon rädsla alls.
Ändå hänger bilden av farlighet envist kvar vid de före detta östländerna. Ta de baltiska staterna som exempel: Trots att Estland, Lettland och Litauen är medlemmar i EU så finns det många svenskar som inte skulle våga åka dit på bilsemester.
Och en värre blir det med riktigt konstiga ”östländer”.
”Albanien, ska du dit?” sa folk och tittade undrande på mig. Det här var för några månader sedan. Hade jag sagt Sydafrika eller Vietnam hade ingen höjt på ögonbrynen. Men Albanien, alla vet ju vad det är för land. Eller vet vi? I kilometer räknat är det inte långt från Sverige till Albanien, Albanien är närmare än både Kanarieöarna och den grekiska övärlden, för att inte tala om Thailand. Ändå är det som om Albanien låg i en annan värld.
På näthinnan finns bilderna från ungdomarna som i desperation kapade fartyg och gav sig iväg till Italien, av pyramidspelen som sänkte landet och den det totala ursinnet när människorna bokstavligen slog sönder resterna av det kommunistiska systemet. Problemet är bara att allt det där inträffade för tio år sedan eller mer.
Genom den mentala murar vi bygger upp och underhåller bidrar vi själva till att öka avståndet mellan länder och människor. Omvänt, så bryter vi ned avstånd när vi känner trygghet och tillit. Men vem vågar lita på Albanien?
Visst, Albanien har sin maffia, trafficking är ett problem, kosovalbanska invandrarungdomar stökar runt i sydsvenska städer. Men faktum är att det nattetid är minst lika säkert, om inte säkrare, i huvudstaden Tirana, som i Paris, Rom – eller Landskrona.

Som hemma

Det är nästan så att jag börjar känna mig som hemma. I Stockholm är det rekordvår, varmaste mars sedan hur länge som helst, men här i subtropiska Tbilisi faller ett snöblandat regn som under en svensk novemberdag. Vid det här laget börjar jag hitta i mina georgiska kvarter. Från huvudgatan går jag nedåt mot floden, förbi en stor bank, några ylande hundar längs en lerig gata utan asfaltsbeläggning. Någonstans där gatljusen tar slut ligger mitt höghus, hissen som drivs med lokala 25-öringar, trappstegen som alla är olika höga (ta ingenting för givet, särskilt inte i mörker!) och andra våningen där ljuset helt saknas (hittar så bra i mörkret att jag inte behöver tända mobilens inbygda lampa. Har alltid undrat vad den där lampan skulle vara bra för, men i CIS-länderna är den perfekt!) Och så är jag uppe på mitt våningsplan. Sandsäckarna som låg utanför dörren (grannen bygger om) har flyttats och prydligt täckts över, jag är hemma på nytt.

Man skulle av beskrivningen kunna tro att detta är en både fattig och farlig del av stan, men ingenting kan vara mer felaktigt. Längs den leriga gatan utan asfalt trängs WV Tourareg med Landrovers och allehanda andra dyrbara bilar. Det må se trashight ut från utsidan, men i själva verket är detta nybyggarland. Och likadant är det i många anda storstäder i fd kommunistländer. Pengarna finns där och även om inte alla får del av dem så känns det att man är på väg - någostans. Samma känsla infann sig i Albaniens huvudstad Tirana för två månader sedan; överallt byggdes det, överallt syntes de nya, dyra bilarna.
(På bilden: automaten som driver hissen)