Bombay Dream

Jag skrev igår om mitt första besök Mumbai och håller mig kvar i denna fascinerande stad som jag besökt flera gånger sen dess. ”The wars of the twenty-first century will be fought over parking places” skriver Suketu Mehta i boken ”Maximum City. Bombay lost and found” som jag just nu läser alltmedan det vackra vårvädret övergått till strilande regn.
Suketu Mehtas bok är en blandning av självbiografi och monografi över Bombay (numera Mumbai som hinduiska nationalister lyckats få staden officiellt omdöpt till) en av dessa globala megastäder som både skrämmer och fascinerar. Det är en fascinerande bok om en fascinerande stad som med rätta nominerades till Pulitzerpriset år 2005.
I Bombay (efter portugisiskans Bom Bahia, den vackra bukten) lever idag ungefär tjugo miljoner människor. I de centrala delarna är befolkningstätheten den högsta i hela världen (men i Indien som helhet är den lägre än i länder som t.ex. Belgien) Att andas Bombay-luften är som att röka två och ett halvt paket cigaretter om dagen, vattnet är smutsigt, maten tveksam. ”This fucking city”, utbrister Suketu Mehta efter att själv ha försökt bosätta sig där på nytt efter många år i New York.
Ändå är Bombay/Mumbai en plats som fascinerar och som jag gärna återvänder till. Det är något av Rio de Janeiro över staden. Bombay/Mumba är både business och kultur, börs och filmindustri, dröm och mardröm. Liksom i Rio är det få förunnat att bo vid oceanens kant. Till hjärtat av Bombay tar man pendeltåget från förorten. Smutsiga, slitna tåg som år ut och år in rullat fram och tillbaka från norr där människor bor, till söder där de arbetar. I den svettiga, vanvettiga hettan trängs alla ihop.
Vid anrika Victoria Station i hjärtat av staden kliver passagerarna av i tiotusental, skakar sina klibbiga skjortor, rättar till slipsarna och fortsätter till kontoren. Där utanför är gatorna sedan länge igenkorkade av taxibilar och bussar i tusental. Allt står stilla, även luften.
Det bor snart fler människor i Bombay/Mumbai än i hela Australien. Och Megastäderna blir fler Det finns idag ett femtiotal (eller fler) städer med större befolkning än Sveriges. Vem har t.ex. hört talas om Chittagong? Själv har jag ännu inte varit där - men tanke på att åka dit fascinerar mig.

Globaliseringens godbitar (2)

Det var första dagen i den indiska jättestaden Mumbai (Bombay) och lite omtumlad satt jag på en bänk i reception och sökte hämta mig efter alla intryck. Då hör jag alldeles bakom mig musik av omisskännligt slag. Jag vänder mig och visst – där i mitt i den indiska verkligheten – har de uppenbarat sig, en äkta mexikansk mariachiorkester med sina parodiskt stora hattar! Senare på kvällen har den entusiastiska hotellpersonalen svårt att förstå varför jag inte vill prova den mexikanska restaurangen med äkta mexikansk kock och råvaror speciellt influgna? Och vad skulle jag svara på det? Mexikansk mat var väl ingenting, i Mexiko hade jag varit så många gånger tidigare. Indien däremot, det här var ju dessutom mitt första besök i landet
Ofta är det precis så. När vi reser söker vi det genuina, det exotiska. Vi vill inte att andra ska vara lika påverkade, lika globala som vi själva är – och vill vara. Men varför skulle globaliseringens godbitar bara vara till för oss? Om vi svenskar vill ha indisk mat, varför skulle då inte indier villa ha mexikansk, italienska kaffebarer och gud hjälpe –prefabricerade inrökta irländska pubar?
Numera finns det faktiskt även en hel kedja av fusk-italienska espressocaféer i Mumbai. Kaffet är precis så gott som man har rätt att förvänta sig – i Mumbai, lika väl som i Seattle eller Stockholm.