Dags för muslimska kvinnor att inta mediescenen

Det är förtjänstfullt att Per Gudmundson i SvD lyfter fram Christopher Hitchens utmärkta artikel från Slate om de arga muslimska männen. Se också bilderna på Snappedshot.
Mot bilden av den arga muslimska mannen skulle jag villa ställa den eftertänksamma, men bestämda muslimska kvinnan. Hon finns faktiskt. Jag minns när jag för ett drygt år sedan träffade henne och hennes med systrar. Det var i Kairo-förstaden Tamouh och vi pratade förstås om Muhammedteckningarna.
De flesta av kvinnorna var traditionellt klädda, men diskussionen var intensiv och jag kunde inte låta bli att slås av den frispråkighet och tydliga egna vilja som finns. Schablonbilden av muslimska kvinnor som undertryckta och tystade stämde inte alls!
De danska Mohammedteckningarna skapade starka reaktioner också i Egypten och i Tamouh kände sig många sårade av det som hänt. Samtidigt var de jag talade med väl medvetna om vilket slags samhälle de själva levde i: I Egypten finns ingen motsvarighet till den fria pressen i de nordiska länderna. Allt som sägs på tv och står i tidningarna kontrolleras ytterst av staten. Om man levt hela sitt liv under ett sådant system är det svårt att förstå hur det skulle kunna var annorlunda någon annan stans, särskilt om man själv är lågutbildad och aldrig rest utanför det egna landet.
– Vi som är aktiva och engagerade i vårt samhälle förstår skillnaden mellan media och vanliga människor i Danmark, men den är inte lätt att förklara sammanhanget för dem som knappt kan läsa och skriva, konstaterade en av kvinnorna och fortsatte:
– Du som journalist har ett särskilt ansvar. Genom att berätta att vi Egypten inte bara är de där hotfulla personerna ni ser på tv, så kan du bidra till att folk förstår mer om hur människor här egentligen tänker och lever. Vi behöver också få veta mer om hur det är, på riktigt, i era länder.
Precis så borde kanske några av de journalister som skildrar Mellanöstern också tänka. Det är dags att lämna den arge unge mannen ifred och istället prata med de eftertänksamma kvinnorna.

Artificiella städer

1983 eller kanske var det något år tidigare eller senare, besökte jag den egyptiska staden Hurghada för första gången. Vi kom med buss från Kairo och med Lonely Planet i packningen. Vid torget steg vi av, där skulle Captain Muhammeds folk komma fram och erbjuda oss rum. Men fler än vi hade läst guideboken med stort ”G” så det var självklart att alla som hade erbjudande om boende också kom från Captain Muhammed.
Men rum fick vi och vi betalade som jag minns ungefär fem kronor per person och natt. Betydligt dyrare var de solstolar vi hyrde på Sheratons strand, det då enda riktigt stora hotellet (numera står det öde, det drabbades av en terrorattack).
Då var Hurghada först och främst en liten by för backpackers med små enkla ställen. Idag kan hotellen – och utflyktsbåtarna – räknas i hundratal.
Jag undrar vad de som bott där hela tiden tänker på den transformering som Hurghada har genomgått till att numera vara ett turistcentrum med tusentals hotellsängar och där inga andra egyptier än de som arbetar i turistindustrin får vistas.
Man skulle därmed med fog säga Hurghada är en artificiell plats, skapad med enda syfte: att rikare västerlänningar, österlänningar och egyptier ska få en plats vid havet, med stränder, hav och dykning.
Detta till trots är Hurghada ett ställe minst lika kaosartat som vilket tredjevärlden stad som helst, må vara att de flesta egyptiska städer i samma storlek inte har butiker som säljer t-shirts från Quicksliver för sjuhundra spänn. Det är fult, skräpigt, dammigt och inte så lite högljutt. Men om man undviker förskräckliga Hard Rock Café och istället äter skaldjur på den lokala fiskrestaurangen El Mina kan man få sig en riktigt trevlig kväll.

En egyptisk Estonia

Det är med blandade känslor jag dyker på vraket Salem Express, en egyptisk motsvarighet till vårt Estonia. Det var strax efter midnatt den 15e december 1991 som Salem Express, byggt 1966 gick under. Hon var på väg från Jeddah i Saudiarabien till Safaga i Egypten. Ombord fanns hundratals personer på väg hem från pilgrimsfärd till Mecka. fartyget var överlastat både med människor och bilar, det blåste storm och kaptenen skulle ta en genväg. Salem Express körde med full fart in i korallrevet. Bogvisiret slogs upp och Skeppet sjönk på mindre än tio minuter, inte enda en enda livbåt hann sättas ut. Officiellt dog 470 personer, men det kan ha varit fler, enligt en del uppgifter var det så många som tusen personer ombord. Totalt överlevde 180 personer.
Det är en stilla morgon och vraket syns från ytan (djupet varierar från 12 till 30 meter).
Flera i vår besättning har på olika sätt anknytning till vraket. Jag undrar hur det känns för dem när vi gör oss i ordning, skrattar, skämtar och sedan hoppar i vattnet för att 40-50 minuter senare komma upp, plocka fram våra kameror och titta på bilder och diskutera vilka som är de bästa. Hur skulle vi reagera om en grupp egyptier kom och dök på Estonia, om de tog bilder av varandra med bogvisiret i bakgrunden och sedan la upp det på sina bloggar?
Nu råder det inget dykförbud på Salem Express, inga hemligheter, ingen ryktesspridning. Vraket är utmärkt på alla kartor och ett av många ”måsten” i Röda havet. Det är vackert att simma runt där nere, men kan vi som självmant ger oss ned under vattnet förstå något av den panik som drabbade de hundratals personer som blev fast inne i sina hytter och trånga gångar? De flesta dykare rör ingenting, men det finns de som öppnar och plockar med sig saker ur de resväskor som alltjämt finns kvar där nere.
Kanske river dykarna på Salem Express trots allt upp färre sår bland anhöriga än alla de politiska turer som kantat Estonia och som gör att en så stark misstro finns kvar mot hur myndigheterna hanterade frågan.
Jag har dykt i 25 minuter och närmar mig hälften av mitt luftförråd. På botten nedanför vraket ligger livbåtarna kvar. Jag tänker på Mikael Wiehes sång om Titanics undergång. Var det så det kändes för människorna ombord på Salem Express?

Dit inga SMS når

SvD skriver idag om mindfulness på Idagsidan, om att vara i nuet och fokusera på nuet. Själv känner jag bara till ett ställe där dit varken SMS eller mail når fram och det är under vattnet. Få saker kräver sån koncentration nuet och samtidigt avslappning som att dyka: det går inte att stressa, det gå rinte att vara någon annanstans. Om ett par timmar åker jag och Arvid som är 14 år till Röda havet för en veckas dykning, så lång bort från så mycket annat som det bara är möjligt (så även om jag just nu är rejält stressad för att få alla jobb och allt praktiskt klart i tid så vet jag att det går över). Dykning är dessutom något som passar utmärkt att göra vuxna och barn/ungdomar tillsammans. Läs mer in en artikel jag nyligen om att dyka tillsammans med sina barn för SvD resor.

Ha en skön helg - och stäng av datorn och telefonen, åtminstone för en liten stund.

”Men ni lever ju!”

En bekant berättade idag hur hon åkt med en taxi i Egypten där bromsarna plötsligt slutat fungera och hur bilen i ett moln av rök plöjt nedför en backe, mot en hop människor. Den unga chauffören var lamslagen, men själv hade hon sinnesnärvaro nog att dra i handbromsen trots att hon i det ögonblicket var övertygad om att hon skulle dö.
De lyckades få stopp på bilen och en stor folkmassa samlades snabbt. Skulle de polisanmäla den unga chauffören som kanske inte ens hade ett giltigt körkort? En av de tillskyndade var advokat och han förklarade hur illa det skulle gå för killen. Det enda min bekant säkert visste var att ingen annan skulle behöva riskera att åka i den där bilen förrän bromsarna verkligen fixat. Men vad skulle hon göra mer?
Det folk verkligen sa på platsen var att ”Ni borde vara glada, ni lever ju!”. Det är det där sistnämnda jag vill ta fasta på när jag skriver det här. När något händer är det för oss självklart att utkräva ansvar: skyldiga ska ställas till svars, försäkringsersättningar ska utbetalas, begångna fel ska gottgöras. Men för de allra flesta människor på jorden finns inga sådana möjligheter. De har inga marginaler, inga försäkringar att falla tillbaka på. Stjäl någon den dragkärra som du använder för att transportera varor från marknaden med har du ingenting alls var. Blir någon i din familj sjuk så måste du sälja familjens enda ko för att betala medicin och sjukvård. Resultatet blir en total katastrof. Du och resten av din familj sjunker ner i en total misär som det blir omöjligt att ta sig ur.
De flesta människor på jorden saknar dessutom den rättssäkerhet som vi förväntar oss ska finnas här (även om inte är perfekt här, hot mot vittnet blir t ex allt vanligare i Sverige). Den som är fattig vet att han eller hon aldrig kan få rätt mot den som är rikare. Rättsväsendet går inte att lita på, alltså är det inte ens någon idé att försöka vända sig till polis eller domstol.
Om ens verklighet är den jag beskriver ovan är det både logiskt och självklart att man ser det positiva i utfallet av en olycka som den med taxin. Det allt annat överskuggande var ju att passagerarna klarade sig. Bilen är inte försäkrad, ägaren går det förmodligen inte att komma åt. Alltså är det faktum att man klarade sig det enda som verkligen betyder något.
Ibland tror jag att det är nyttigt att vi som bor i de rika länderna tänker i banor som dessa. Inte för att vi ska strunta i de skydd vi har, men för att vi ibland ska fokusera på det som trots allt är det viktigaste i ett akut läge: att vi klarade oss, att det gick bra.
– Vi lever ju!