Etthundraen länder

Jag brukar säga att jag rest i ett drygt hundratal länder. Många, som Nicaragua och El Salvador, har jag ofta besökt och jobbat i. Till andra har bara blivit någon enstaka resa. Men hur många är det exakt? Igår, innan den omöjliga kampen med att få myggnätet ordentligt på plats (jag förlorade, myggen kom in)) bestämde jag mig föra att räkna samman vad jag tror är den kompletta listan (antagligen saknas några). Etthundraen länder blev det med Georgien som det hundrade. Det finns ungefär tvåhundra länder i världen så än återstår många om jag ska hinna till alla innan jag dör. Här är listan:

1. Argentina
2. Chile
3. Brasilien
4. Bolivia
5. Uruguay
6. Paraguay
7. Peru
8. Colombia
9. Ecuador
10. Venezuela
11. Panama
12. Costa Rica
13. Nicaragua
14. El Salvador
15. Honduras
16. Belize
17. Guatemala
18. Mexiko
19. USA
20. Kanada
21. Marocko
22. Libyen
23. Egypten
24. Israel
25. Sudan
26. Etiopien
27. Burkina Faso
28. Mali
29. Ghana
30. Uganda
31. Kenya
32. Tanzania
33. Zambia
34. Sydafrika
35. Botswana
36. Moçambique
37. Zimbabwe
38. Namibia
39. Ukraina
40. Georgien
41. Estland
42. Lettland
43. Litauen
44. Polen
45. Ryssland
46. Bulgarien
47. Tjeckien
48. Ungern
49. Bosnien
50. Slovenien
51. Kroatien
52. Albanien
53. Serbien (fd Jugoslavien)
54. Grekland
55. Turkiet
56. Italien
57. Monaco
58. Spanien
59. Lichtenstein
60. Vatikanstaten
61. San Marino
62. Schweiz
63. Österrike
64. Frankrike
65. Portugal
66. Nederländerna
67. Belgien
68. Luxemburg
69. Tyskland
70. Danmark
71. Irland
72. Storbritannien
73. Norge
74. Finland
75. Island
76. Sverige
77. S:t Vincent
78. S:t Lucia
79. Barbados
80. Grenada
81. S:t Kitts
82. Antigua
83. Trinidad & Tobago
84. Nya Zeeland
85. Australien
86. Fidji
87. Bangladesh
88. Indien
89. Vietnam
90. Laos
91. Kambodja
92. Thailand
93. Filippinerna
94. Sydkorea
95. Japan
96. Hongkong
97. Kina
98. Singapore
99. Indonesien
100. Malaysia
101. Taiwan

Från Svarta till Röda havet

För två dagar sedan var jag vid Svarta Havet.
Om två dagar är jag vid Röda havet.
Hav, det är något jag gillar.

Vinterstängt

I den vinterstängda badorten
råder ett annat tempo
Längs stranden i albanska Durres
promenerar äldre svartklädda män
de stannar upp, konverserar, det blå havet i bakgrunden, fraktfartygen mot horisonten
Några barn leker i sanden,
Den första vårsolen.
I Borgholms hamn tar några hantverkare en paus på den stängda restaurangens veranda. En segeleka kryssar in den tomma hamnbassängen.
Snart kommer badgästerna.

Som hemma

Det är nästan så att jag börjar känna mig som hemma. I Stockholm är det rekordvår, varmaste mars sedan hur länge som helst, men här i subtropiska Tbilisi faller ett snöblandat regn som under en svensk novemberdag. Vid det här laget börjar jag hitta i mina georgiska kvarter. Från huvudgatan går jag nedåt mot floden, förbi en stor bank, några ylande hundar längs en lerig gata utan asfaltsbeläggning. Någonstans där gatljusen tar slut ligger mitt höghus, hissen som drivs med lokala 25-öringar, trappstegen som alla är olika höga (ta ingenting för givet, särskilt inte i mörker!) och andra våningen där ljuset helt saknas (hittar så bra i mörkret att jag inte behöver tända mobilens inbygda lampa. Har alltid undrat vad den där lampan skulle vara bra för, men i CIS-länderna är den perfekt!) Och så är jag uppe på mitt våningsplan. Sandsäckarna som låg utanför dörren (grannen bygger om) har flyttats och prydligt täckts över, jag är hemma på nytt.

Man skulle av beskrivningen kunna tro att detta är en både fattig och farlig del av stan, men ingenting kan vara mer felaktigt. Längs den leriga gatan utan asfalt trängs WV Tourareg med Landrovers och allehanda andra dyrbara bilar. Det må se trashight ut från utsidan, men i själva verket är detta nybyggarland. Och likadant är det i många anda storstäder i fd kommunistländer. Pengarna finns där och även om inte alla får del av dem så känns det att man är på väg - någostans. Samma känsla infann sig i Albaniens huvudstad Tirana för två månader sedan; överallt byggdes det, överallt syntes de nya, dyra bilarna.
(På bilden: automaten som driver hissen)

Har ni hört den senaste Armenien-historien?

Om det är något jag lärt mig mycket om de här dagarna i Georgien så är det hur armenierna är. Faktum är att jag fått en hel lista på karaktärsdrag: de är slöa, ogina, korkade, elaka, deras kvinnor är fula, deras cognac smakar illa och de har små snoppar!
Armenien och Georgien är grannländer, ungefär lika små (Georgien har fem miljoner invånare) och de är båda kristna (Armenien och därefter Georgien är de två först kristna länderna i världen) och ligger i en region, omgivna av större makter som Turkiet, Ryssland och Iran. De borde alltså ha allt att vinna på att samarbeta, kan man tycka, men så verkar det inte vara. Snarare verkar de vara som två terriers som står i varsitt hörn och skäller.
Kanske är jag nu väl hård. Det är möjligt att Armenier-historierna inte mer illasinnande än våra Norge-historier (som jag dessutom tycker mig märka att vi slutat med sedan Norge fick sin olja), det är svårt att veta när man inte kan språket utan bara får en översättning. Men om historieberättarna nu vill få mig att tycka illa om Armenien så blir resultatet det motsatta: Om det är något jag känner starkt så är det att jag snarast måste besöka Armenien!
Vad jag ska göra där? Lyssna på deras Georgien-historier förstås.

På väg igen!

Söndag kväll, sitter på Arlanda, om en liten stund går planet till Riga och sedan vidare till Tbilisi i Georgien där jag landar tre i natt, lokal tid.
Det finns de som tröttnar på resandet, som efter tio-femton år av ständiga resor till konstiga länder känner att det är nog. För egen del känner jag tvärtom - det finns nästan inget mer spännande än att komma till en ny plats, landa i ett nytt land som man vet otroligt lite om, hur många böcker, artiklar eller rapporter man läst på vägen. Nu har jag varit i Georgien en gång tidigare, så även om det första besöket bara vara kort och snabbt så känns det ändå som att träffa en, åtminstone halvgammal, bekant på nytt.

Den där nyfikenheten, viljan att ständigt upptäcka och lära sig mer om andra människor och länder, fanns så otroligt starkt hos den polske journalisten och författaren Ryszard Kapuscinski som nyligen avled. Jag träffade honom några gånger, bland annat gjorde jag en åtta timmar (fördelat på två dagar) lång intervju med honom för min bok "Journalistens guide till tredje världen" som kom för säkert femton år sedan. Resa med Herodotos blev hans sista bok på svenska och hans bok om det sönderfallande Sovjetunionen, Imperiet, är fantastisk i sin berättarglädje. Ångrar lite att jag inte har med den i packningen den här gången.