Nu kommer filmen om Harald Edelstam

För många av oss är 11e september i första hand datumet för militärkuppen i Chile 1973, en händelse som påverkade hela världen på samma sätt som den 11e september 2001. Själv var jag elva år 1973, men jag minns tydligt bilden av generalerna från TV och jag lärde känna många av dem som kom till Sverige efter kuppen.
Märkligt nog har lite skrivits och gjorts kring den svenske ambassadören Harald Edelstam som var en hjälte närmast i samma klass som Raoul Wallenberg (utan att därmed också jämföra vem som räddade flest personer). Nu kommer i alla fall filmen om Harald Edelstam, Svarta Nejlikan, med premiär den 14e september. Läs mer om Svarta Nejlikan.

Ukraina inför valet

I morgon onsdag blir det Globa bar lunchspecial om Ukraina. Kampen mellan presidenten och premiärministern har i hög utsträckning förlamat den politiska utvecklingen i Ukraina under 2007. Den 30 september är det dags för nyval till det ukrainska parlamentet. Vad händer efter valet och hur påverkas det svenska samarbetet av utvecklingen? Läs mer om seminariet och projektet Ukraine Public Dialogue på Global Reportings hemsida.

Biståndsgranskning lockade många

Vår Globala bar på temat "Vem granskar biståndet?" lockade många. Nu ligger ett referat uppe. Läs mer på Global Reportings hemsida.

Chee Soon Juan fängslad på nytt

Chee Soon Juan, ledare för Singapore Democratic Party, har återigen fängslats, den här gången för 'olagligt förök att lämna Singapore'. Det olagliga bestod i att han skulle åka till Göteborg och delta på Bokmässan. Jag träffade Chee Soon Juan i december förra året och har flera gånger skrivit om hur regimen i Singapore behandlar oliktänkande.
Folkpartiets biståndsorganisation SILC har nyligen givit uten bok av Chee Soon Juan. Läs mer på SILCs hemsida och i den artikel jag skrev för Palmecentret som också arbetar för ett demokratiskt Singapore.

Omdebatterat bistånd

Det händer mycket i biståndsvärlden just nu. Regeringen har presenterat sitt förslag på landkoncentration och debatten är i full gång om vilka konsekvenser detta får för enskilda länder.
Den 17 september presenterar Timbro boken "Det svenska biståndsberoendet
Om intressen och värderingar i den svenska biståndsindustrin" skriver av Pär Krause. I puffen för boken skriver Pär Krause att 10 000 svenskar jobbar är beroende av biståndet för sin försörjning. Själv tippade jag på 4 000 när Pär Krause ringde och frågade mig. En av de 4 000 eller om de nu är 10 000 är för övrigt Pär Krause själv. Ryktet säger att boken är en del av en stor kampanj mot det svenska biståndet. Vi får se hur det är med den saken, det ska i alla fall bli spännande att läsa boken.

Biståndet: 70 länder blev 33

Den förväntade neddragningen av antalet biståndsländer blev ungefär som - förväntat. Detta kan man utläsa av biståndsminister Gunilla Carlssons artikel på dagens DN debatt. Nicaragua och Laos försvann, som jag gissade för några dagar sedan och även Honduras och Vietnam försvinner. För oss som länge arbetet med Centralamerika kan det förstås kännas tråkigt att de två viktigaste samarbetsländerna försvinner. Samtidigt måste man vara realistisk: varken Nicaragua eller Honduras har lyckats särskilt bra när det gäller att ta till vara egna resursre. Tvärtom är det två länder där de styrande och mäktiga helt cyniskt ser på medan våld och fattigdom breder ut sig. Lite tveksam kan man vara till om Etiopien verkligen ska var kvar, ett land som nyligen var i krig med sin granne Eritrea och där övergreppen mot de mänskliga rättigheterna är synnerligen brutala. På vilket sätt skulle Etiopien vara en bättre mottagare än Laos?

Nedan Gunilla Carlssons beskrivning av den nya landindelningen:
Landfokuseringen innebär att det bilaterala utvecklingssamarbetet fokuseras till drygt 30 regelrätta samarbetsländer. De har indelats i tre kategorier för att tydliggöra skälen för Sveriges engagemang.

·Länder med vilka Sverige ska bedriva långsiktigt utvecklingssamarbete. Det är 12 länder i Afrika, Asien och Latinamerika som vi har samarbetat länge med och där Sverige har ett tydligt mervärde: Burkina Faso, Etiopien, Kenya, Mali, Moçambique, Rwanda, Tanzania, Uganda, Zambia, Bangladesh, Kambodja och Bolivia. I dessa länder ska vi fördjupa samarbetet, spela en roll i deras kamp mot fattigdomen och stödja uppbyggnaden av demokratiska institutioner.

·Länder/områden i konflikt- och postkonfliktsituation med vilka Sverige ska bedriva utvecklingssamarbete. Det handlar om 12 länder i Afrika, Asien, Mellanöstern och Latinamerika: Burundi, DR Kongo, Liberia, Sierra Leone, Somalia, Sudan, Afghanistan, Östtimor, Irak, Västbanken-Gaza, Colombia och Guatemala. Här krävs särskilda och flexibla insatser för att bidra till fattigdomsbekämpning, fredsprocesser och återuppbyggnad.

·Länder/områden i Östeuropa med vilka Sverige ska bedriva reformsamarbete. Vi fördjupar samarbetet med 9 länder i syfte att underlätta EU-integrationen och därmed stärka fattigdomsbekämpningen och reformansträngningarna i vårt närområde. Det är Albanien, Bosnien-Hercegovina, Georgien, Kosovo, Makedonien, Moldavien, Serbien, Turkiet och Ukraina.

Vilka biståndsländer ska bort?

Det är nedräkning för regeringens förslag om vårt kommande bistånd. 70 länder idag, men hur många ska bort? Och vilka? De flesta antar att 30-40 länder kommer att vara kvar. I gårdagens Aktuellt diskuterades frågan.
Själv har jag länge tippat att Nicaragua skulle försvinna. Att den gamle sandinistledaren Daniel Ortega gjort comeback som president och allierat sig med den katolska kyrkan för att förbjuda aborter har knappast gjort några av hans gamla vänner i Sverige glada och Moderaterna har ju ändå aldrig gillat honom. Gissar också att Laos försvinner, ett visserligen oförargligt land, men ändå en kommunistisk enpartistat där framstegen är få. Vietnam är mer osäkert, visserligen kommunistiskt och rött skynke för Folkpartiet, men samtidigt älskat av många på Sida och allt viktigare för svenskt näringsliv.
Vad många misstänker är förstås att Moderaterna använder landkoncentrationen som ett sätt kunna dra ned biståndet i sin helhet. Man koncenterar pengarna till ett antal länder som ändå inte kan ta emot mer och kan därmed visa att det inte behövs så mycket pengar. För problemet är förstås de flaskhalsar som uppstår när man samtidigt drar ned biståndsadministrationen. Hur ska t.ex. Moçambique som redan är extremt biståndsberoende kunna absorbera mer pengar - och är det ens önskvärt? Lösningen kan istället bli att skicka alla överblivna pengar via EU – det vore väl härligt!
Fortsättning följer.