Den förväntade neddragningen av antalet biståndsländer blev ungefär som - förväntat. Detta kan man utläsa av biståndsminister Gunilla Carlssons artikel på dagens DN debatt. Nicaragua och Laos försvann, som jag gissade för några dagar sedan och även Honduras och Vietnam försvinner. För oss som länge arbetet med Centralamerika kan det förstås kännas tråkigt att de två viktigaste samarbetsländerna försvinner. Samtidigt måste man vara realistisk: varken Nicaragua eller Honduras har lyckats särskilt bra när det gäller att ta till vara egna resursre. Tvärtom är det två länder där de styrande och mäktiga helt cyniskt ser på medan våld och fattigdom breder ut sig. Lite tveksam kan man vara till om Etiopien verkligen ska var kvar, ett land som nyligen var i krig med sin granne Eritrea och där övergreppen mot de mänskliga rättigheterna är synnerligen brutala. På vilket sätt skulle Etiopien vara en bättre mottagare än Laos?
Nedan Gunilla Carlssons beskrivning av den nya landindelningen:
Landfokuseringen innebär att det bilaterala utvecklingssamarbetet fokuseras till drygt 30 regelrätta samarbetsländer. De har indelats i tre kategorier för att tydliggöra skälen för Sveriges engagemang.
·Länder med vilka Sverige ska bedriva långsiktigt utvecklingssamarbete. Det är 12 länder i Afrika, Asien och Latinamerika som vi har samarbetat länge med och där Sverige har ett tydligt mervärde: Burkina Faso, Etiopien, Kenya, Mali, Moçambique, Rwanda, Tanzania, Uganda, Zambia, Bangladesh, Kambodja och Bolivia. I dessa länder ska vi fördjupa samarbetet, spela en roll i deras kamp mot fattigdomen och stödja uppbyggnaden av demokratiska institutioner.
·Länder/områden i konflikt- och postkonfliktsituation med vilka Sverige ska bedriva utvecklingssamarbete. Det handlar om 12 länder i Afrika, Asien, Mellanöstern och Latinamerika: Burundi, DR Kongo, Liberia, Sierra Leone, Somalia, Sudan, Afghanistan, Östtimor, Irak, Västbanken-Gaza, Colombia och Guatemala. Här krävs särskilda och flexibla insatser för att bidra till fattigdomsbekämpning, fredsprocesser och återuppbyggnad.
·Länder/områden i Östeuropa med vilka Sverige ska bedriva reformsamarbete. Vi fördjupar samarbetet med 9 länder i syfte att underlätta EU-integrationen och därmed stärka fattigdomsbekämpningen och reformansträngningarna i vårt närområde. Det är Albanien, Bosnien-Hercegovina, Georgien, Kosovo, Makedonien, Moldavien, Serbien, Turkiet och Ukraina.
måndag 27 augusti 2007
fredag 24 augusti 2007
Vilka biståndsländer ska bort?
Det är nedräkning för regeringens förslag om vårt kommande bistånd. 70 länder idag, men hur många ska bort? Och vilka? De flesta antar att 30-40 länder kommer att vara kvar. I gårdagens Aktuellt diskuterades frågan.
Själv har jag länge tippat att Nicaragua skulle försvinna. Att den gamle sandinistledaren Daniel Ortega gjort comeback som president och allierat sig med den katolska kyrkan för att förbjuda aborter har knappast gjort några av hans gamla vänner i Sverige glada och Moderaterna har ju ändå aldrig gillat honom. Gissar också att Laos försvinner, ett visserligen oförargligt land, men ändå en kommunistisk enpartistat där framstegen är få. Vietnam är mer osäkert, visserligen kommunistiskt och rött skynke för Folkpartiet, men samtidigt älskat av många på Sida och allt viktigare för svenskt näringsliv.
Vad många misstänker är förstås att Moderaterna använder landkoncentrationen som ett sätt kunna dra ned biståndet i sin helhet. Man koncenterar pengarna till ett antal länder som ändå inte kan ta emot mer och kan därmed visa att det inte behövs så mycket pengar. För problemet är förstås de flaskhalsar som uppstår när man samtidigt drar ned biståndsadministrationen. Hur ska t.ex. Moçambique som redan är extremt biståndsberoende kunna absorbera mer pengar - och är det ens önskvärt? Lösningen kan istället bli att skicka alla överblivna pengar via EU – det vore väl härligt!
Fortsättning följer.
Själv har jag länge tippat att Nicaragua skulle försvinna. Att den gamle sandinistledaren Daniel Ortega gjort comeback som president och allierat sig med den katolska kyrkan för att förbjuda aborter har knappast gjort några av hans gamla vänner i Sverige glada och Moderaterna har ju ändå aldrig gillat honom. Gissar också att Laos försvinner, ett visserligen oförargligt land, men ändå en kommunistisk enpartistat där framstegen är få. Vietnam är mer osäkert, visserligen kommunistiskt och rött skynke för Folkpartiet, men samtidigt älskat av många på Sida och allt viktigare för svenskt näringsliv.
Vad många misstänker är förstås att Moderaterna använder landkoncentrationen som ett sätt kunna dra ned biståndet i sin helhet. Man koncenterar pengarna till ett antal länder som ändå inte kan ta emot mer och kan därmed visa att det inte behövs så mycket pengar. För problemet är förstås de flaskhalsar som uppstår när man samtidigt drar ned biståndsadministrationen. Hur ska t.ex. Moçambique som redan är extremt biståndsberoende kunna absorbera mer pengar - och är det ens önskvärt? Lösningen kan istället bli att skicka alla överblivna pengar via EU – det vore väl härligt!
Fortsättning följer.
torsdag 23 augusti 2007
Vem granskar biståndet?
Idag har vi Global bar på detta tema och jag kommer att leda debatten. De som deltar är Maciej Zaremba, kulturjournalist på DN och författare till den uppmärksammade artikelserien om Kosovobiståndet, Jöran Hök, chefredaktör för Sidas tidning OmVärlden, Katarina Wallentin, tidigare frilansjournalist och pressekreterare, nu webbredaktör på Action aid.
Biståndsbranschen omsätter många miljarder och sysselsätter tusentals människor. I många fattiga länder är biståndet den enskilt viktigaste näringen. Men vem granskar biståndet? Lever ”biståndsjournalisterna” i symbios med sina uppdragsgivare, rädda för att stöta sig med de mäktiga i branschen? Och vad kan svenska myndigheter och organisationer göra för att uppmuntra granskning och grävande?
Det är ingen tvekan om att ämnet lockar. Intresset för baren har varit så stort att vi tvingats tacka nej till många som vill komma. Mer förvånande är kanske att så få diskuterat just detta. Dock finns det flera riktigt bra artiklar i ämnet i senaste numret av tidningen Scoop som ges ut av grävande journalister.
Läs mer om Global bar.
Biståndsbranschen omsätter många miljarder och sysselsätter tusentals människor. I många fattiga länder är biståndet den enskilt viktigaste näringen. Men vem granskar biståndet? Lever ”biståndsjournalisterna” i symbios med sina uppdragsgivare, rädda för att stöta sig med de mäktiga i branschen? Och vad kan svenska myndigheter och organisationer göra för att uppmuntra granskning och grävande?
Det är ingen tvekan om att ämnet lockar. Intresset för baren har varit så stort att vi tvingats tacka nej till många som vill komma. Mer förvånande är kanske att så få diskuterat just detta. Dock finns det flera riktigt bra artiklar i ämnet i senaste numret av tidningen Scoop som ges ut av grävande journalister.
Läs mer om Global bar.
söndag 19 augusti 2007
Sommarläsning som håller länge
Vanity Fairs specialnummer om Afrika med Bono som gästredaktör kom i juli och verkar ha gått många spårlöst förbi, tyvärr för som vanligt när det gäller Vanity Fair är greppen stora och påkostade. Så har man t.ex. låtit Annie Liebovitz plåta 20 olika omslagsvarianter. Om du inte hittar tidningen i kiosken, läs mer här
måndag 2 juli 2007
På semester
Nu försvinner jag ut på Ålands hav. De närmaste veckorna ska jag ägna åt hav, sol, fiske och läsande. Beroende på hur internetuppkopplingen fungerar så ska jag försöka skriva någon gång då och då de närmaste veckorna. Om inte så återkommer jag längre fram, världen finns ju kvar!
torsdag 28 juni 2007
Dags för muslimska kvinnor att inta mediescenen
Det är förtjänstfullt att Per Gudmundson i SvD lyfter fram Christopher Hitchens utmärkta artikel från Slate om de arga muslimska männen. Se också bilderna på Snappedshot.
Mot bilden av den arga muslimska mannen skulle jag villa ställa den eftertänksamma, men bestämda muslimska kvinnan. Hon finns faktiskt. Jag minns när jag för ett drygt år sedan träffade henne och hennes med systrar. Det var i Kairo-förstaden Tamouh och vi pratade förstås om Muhammedteckningarna.
De flesta av kvinnorna var traditionellt klädda, men diskussionen var intensiv och jag kunde inte låta bli att slås av den frispråkighet och tydliga egna vilja som finns. Schablonbilden av muslimska kvinnor som undertryckta och tystade stämde inte alls!
De danska Mohammedteckningarna skapade starka reaktioner också i Egypten och i Tamouh kände sig många sårade av det som hänt. Samtidigt var de jag talade med väl medvetna om vilket slags samhälle de själva levde i: I Egypten finns ingen motsvarighet till den fria pressen i de nordiska länderna. Allt som sägs på tv och står i tidningarna kontrolleras ytterst av staten. Om man levt hela sitt liv under ett sådant system är det svårt att förstå hur det skulle kunna var annorlunda någon annan stans, särskilt om man själv är lågutbildad och aldrig rest utanför det egna landet.
– Vi som är aktiva och engagerade i vårt samhälle förstår skillnaden mellan media och vanliga människor i Danmark, men den är inte lätt att förklara sammanhanget för dem som knappt kan läsa och skriva, konstaterade en av kvinnorna och fortsatte:
– Du som journalist har ett särskilt ansvar. Genom att berätta att vi Egypten inte bara är de där hotfulla personerna ni ser på tv, så kan du bidra till att folk förstår mer om hur människor här egentligen tänker och lever. Vi behöver också få veta mer om hur det är, på riktigt, i era länder.
Precis så borde kanske några av de journalister som skildrar Mellanöstern också tänka. Det är dags att lämna den arge unge mannen ifred och istället prata med de eftertänksamma kvinnorna.
Mot bilden av den arga muslimska mannen skulle jag villa ställa den eftertänksamma, men bestämda muslimska kvinnan. Hon finns faktiskt. Jag minns när jag för ett drygt år sedan träffade henne och hennes med systrar. Det var i Kairo-förstaden Tamouh och vi pratade förstås om Muhammedteckningarna.
De flesta av kvinnorna var traditionellt klädda, men diskussionen var intensiv och jag kunde inte låta bli att slås av den frispråkighet och tydliga egna vilja som finns. Schablonbilden av muslimska kvinnor som undertryckta och tystade stämde inte alls!
De danska Mohammedteckningarna skapade starka reaktioner också i Egypten och i Tamouh kände sig många sårade av det som hänt. Samtidigt var de jag talade med väl medvetna om vilket slags samhälle de själva levde i: I Egypten finns ingen motsvarighet till den fria pressen i de nordiska länderna. Allt som sägs på tv och står i tidningarna kontrolleras ytterst av staten. Om man levt hela sitt liv under ett sådant system är det svårt att förstå hur det skulle kunna var annorlunda någon annan stans, särskilt om man själv är lågutbildad och aldrig rest utanför det egna landet.
– Vi som är aktiva och engagerade i vårt samhälle förstår skillnaden mellan media och vanliga människor i Danmark, men den är inte lätt att förklara sammanhanget för dem som knappt kan läsa och skriva, konstaterade en av kvinnorna och fortsatte:
– Du som journalist har ett särskilt ansvar. Genom att berätta att vi Egypten inte bara är de där hotfulla personerna ni ser på tv, så kan du bidra till att folk förstår mer om hur människor här egentligen tänker och lever. Vi behöver också få veta mer om hur det är, på riktigt, i era länder.
Precis så borde kanske några av de journalister som skildrar Mellanöstern också tänka. Det är dags att lämna den arge unge mannen ifred och istället prata med de eftertänksamma kvinnorna.
onsdag 27 juni 2007
Hemma från Sudan
Landar i ett regnigt Stocholm ett knappt dygn efter att jag åkte från Juba i södra Sudan. Den sista av de drygt tusen bilder jag tog under dagarna i Sudan var på den fantastiske chauffören Magnus. Under alla dessa år av krig hade han envetet fortsatt att köra på de omöjligaste av vägar, först femton år för den katolska kyrkan och deras missionärer, sedan för lite olika organisationer innan Plan hittade honom. Så här ser han ut - och så här ser en av Jubas huvudgator ut! hoppas vi ses igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
