Svar om korruption

Jag var en av flera undertecknare av en debattartikel om korruption i biståndet som publicerades i Dagens Industri den 12/5. Nu har Sida svarat på artikeln. Läs svaret här.

Kommer 20 miljoner att dö i onödan?

Just nu deltar jag i redaktionen för en konferens om sambandet mellan tobak och fattigdom som Plan och Non Smoking generation anlitar. Margareta Haglund som arbetar på Folkhälsoinstitutet berättar just nu hur tobaksindustrin riktar in sig på att nå barn och kvinnor i världens fattiga länder. Var tredje cigarett som röks i världen röks i Kina som har 350 miljoner rökare 30 porcent av världens cigaretter produceras också i Kina. Idag rökar 4 procent av Kinas kvinnor. Om den siffrarn blir 8 procent vilket inte är otroligt så innebär det att 40 miljoner kinesiska kvinnor kommer att röka. Om hälften av dem dör, vilket inte är otroligt, så innebär det att 20 miljoner kinesiska kvinnor kommer att dö i onödan.
Det är en skrämmande siffra.

Teletubbies-faran är över

Nu kan vi alla dra en suck av lättnad, teletubbies är inte farliga för polska barn. Den konservative, katolske polske barnombudsmannen Sowinska sade i måndags (SvD) (DN) att hon fruktade att Tinky Winky, en av seriens färgglada och knubbiga figurer, inspirerar till homosexualitet. Men efter att ha rådfrågat experter har hon tänkt om:
- En ledande sexologs bedömning, att programmet inte har någon negativ psykisk inverkan på barn, är fullständigt övertygande.
Om det inte vore för allt det det obehagliga som ligger bakom ett sånt uttalande så skulle man kunna skratta åt denna absurda barnombudsman. För i Polen råder synen att de mänskliga rättigheter bara gäller för vissa kategorier medborgare, andra är det fritt fram att förfölja.
I förrgår intervjuade jag Europaparlamentents kommissionär för mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg, som tidigare bl a varit generalsekreterare för Amnesty International. Thomas Hammarberg talar klarspråk också när det gäller de homosexuellas rättigheter. Läs en utmärkt text med rubriken “Homophobic policies are slow to disappear” på Kommissionärens hemsida.
Thomas Hammarbergs slutsats är att:
• The legislation in several European countries needs to be reformed in order to ensure that LGBT people have the same rights as others;

• There should be a stronger reaction against officials who take decisions against the law, for instance by banning peaceful demonstrations, or who use their positions to spread prejudices against people because of their sexual orientation;

• History education should be reviewed with the purpose of ensuring that the Nazi crimes against LGBT persons as well as other aspects of their victimisation be objectively taught;

• Schools should give objective information about homosexuality and encourage respect for diversity and minority rights;

• Authorities should treat organisations advocating for rights of LGBT persons with the same respect as they are expected to pay to other nongovernmental organisations;

• Hate crimes against LGBT persons should also be seen as serious crimes;

• Courts as well as ombudsmen and other independent national human rights institutions need to address discrimination based on sexual orientation as a priority.

Lula tar fighten mot påven

Brasiliens president Lula da Silva vågar ta upp kampen med den katolska kyrkan när det gäller synen på abort och preventivmedel. Medan den tidigare revolutionären Daniel Ortega i Nicaragua i allians med den katolska kyrkan införde förbud mot aborter så har Lula precis antagit en plan som innebär subventionering av p-piller. ”Programmet kommer att ge de fattiga samma rätt som de rika har att bestämma hur många bar de vill ha”, sa Lula bland annat enligt en artikel på BBC:s hemsida.
Brasilien är sedan tidigare bäst i Latinamerika med att bekämpa hiv/aids, men även här är rätten till abort starkt begränsad. Nu öppnar Lulas regering för en förändring även när det gäller aborträtten.
Äntligen en latinamerikansk president som vågar stå upp mot påven!

Älska för Afrika!

I höstas besökte jag och mina kollegor på Global Reporting Zambia. Reslutatet blev bland annat boken ..."Meanwhile back in Zambia..." som jag var en av redaktörerna för.
En av de organisationer som vi hade ett nära samarbete med under besöket var Youth Vision som gör ett mycket bra arbete bland ungdomar i Zambia. Nu har RFSU tagit fram kondomen Love Support till stöd för Youth Vision. Idag är hälften av de som nyligen smittats av hiv i Zambia mellan 15 och 24 år, och medellivslängden är bara 37 år.
För varje paket Love Support som säljs går fem kronor oavkortat till Youth Vision. Dessutom har du som köper kondomen chansen att vinna en studieresa och träffa Youth Vision på plats i Zambia.
Love Support har en webbplats där du kan läsa mer om kampanjen. Det finns även en nystartad blogg där Youth Vision skriver direkt från Zambia.
Så gör en insats, älska för Afrika!

Artificiella städer

1983 eller kanske var det något år tidigare eller senare, besökte jag den egyptiska staden Hurghada för första gången. Vi kom med buss från Kairo och med Lonely Planet i packningen. Vid torget steg vi av, där skulle Captain Muhammeds folk komma fram och erbjuda oss rum. Men fler än vi hade läst guideboken med stort ”G” så det var självklart att alla som hade erbjudande om boende också kom från Captain Muhammed.
Men rum fick vi och vi betalade som jag minns ungefär fem kronor per person och natt. Betydligt dyrare var de solstolar vi hyrde på Sheratons strand, det då enda riktigt stora hotellet (numera står det öde, det drabbades av en terrorattack).
Då var Hurghada först och främst en liten by för backpackers med små enkla ställen. Idag kan hotellen – och utflyktsbåtarna – räknas i hundratal.
Jag undrar vad de som bott där hela tiden tänker på den transformering som Hurghada har genomgått till att numera vara ett turistcentrum med tusentals hotellsängar och där inga andra egyptier än de som arbetar i turistindustrin får vistas.
Man skulle därmed med fog säga Hurghada är en artificiell plats, skapad med enda syfte: att rikare västerlänningar, österlänningar och egyptier ska få en plats vid havet, med stränder, hav och dykning.
Detta till trots är Hurghada ett ställe minst lika kaosartat som vilket tredjevärlden stad som helst, må vara att de flesta egyptiska städer i samma storlek inte har butiker som säljer t-shirts från Quicksliver för sjuhundra spänn. Det är fult, skräpigt, dammigt och inte så lite högljutt. Men om man undviker förskräckliga Hard Rock Café och istället äter skaldjur på den lokala fiskrestaurangen El Mina kan man få sig en riktigt trevlig kväll.

En egyptisk Estonia

Det är med blandade känslor jag dyker på vraket Salem Express, en egyptisk motsvarighet till vårt Estonia. Det var strax efter midnatt den 15e december 1991 som Salem Express, byggt 1966 gick under. Hon var på väg från Jeddah i Saudiarabien till Safaga i Egypten. Ombord fanns hundratals personer på väg hem från pilgrimsfärd till Mecka. fartyget var överlastat både med människor och bilar, det blåste storm och kaptenen skulle ta en genväg. Salem Express körde med full fart in i korallrevet. Bogvisiret slogs upp och Skeppet sjönk på mindre än tio minuter, inte enda en enda livbåt hann sättas ut. Officiellt dog 470 personer, men det kan ha varit fler, enligt en del uppgifter var det så många som tusen personer ombord. Totalt överlevde 180 personer.
Det är en stilla morgon och vraket syns från ytan (djupet varierar från 12 till 30 meter).
Flera i vår besättning har på olika sätt anknytning till vraket. Jag undrar hur det känns för dem när vi gör oss i ordning, skrattar, skämtar och sedan hoppar i vattnet för att 40-50 minuter senare komma upp, plocka fram våra kameror och titta på bilder och diskutera vilka som är de bästa. Hur skulle vi reagera om en grupp egyptier kom och dök på Estonia, om de tog bilder av varandra med bogvisiret i bakgrunden och sedan la upp det på sina bloggar?
Nu råder det inget dykförbud på Salem Express, inga hemligheter, ingen ryktesspridning. Vraket är utmärkt på alla kartor och ett av många ”måsten” i Röda havet. Det är vackert att simma runt där nere, men kan vi som självmant ger oss ned under vattnet förstå något av den panik som drabbade de hundratals personer som blev fast inne i sina hytter och trånga gångar? De flesta dykare rör ingenting, men det finns de som öppnar och plockar med sig saker ur de resväskor som alltjämt finns kvar där nere.
Kanske river dykarna på Salem Express trots allt upp färre sår bland anhöriga än alla de politiska turer som kantat Estonia och som gör att en så stark misstro finns kvar mot hur myndigheterna hanterade frågan.
Jag har dykt i 25 minuter och närmar mig hälften av mitt luftförråd. På botten nedanför vraket ligger livbåtarna kvar. Jag tänker på Mikael Wiehes sång om Titanics undergång. Var det så det kändes för människorna ombord på Salem Express?