Valspurt i Ukraina

I morgon är det dags, då går Ukraina på nytt till parlamentsval. Men någon vidare fart på valkampanjen är det inte. Igår kväll höll premärministern Yanukovych Regionernas parti (som framför allt har sina bas bland den rysktalande befolkningen i östra Ukraina) sin avslutning på Maydan, det stora storget här i hjärtat av Kyiv. Men trots att jag under tre dagar sett den enorma scenen växa fram var det inget större tryck bland supportrarna. Om de ens var supportarar vill säga: de flesta som arbetar för Yanukovych gör det för betalning. I de blågula plasttälten som står uppsatta över hela stan sitter folk och hänger. Visst delar man ut valmaterial, men ingenstans ser jag den typ av intensiv diskussion som brukar ske vid de svenska valstugorna. Nej, någon känsla av att detta skulle vara ett viktigt val finns inte: runtomkring scenen på Madayn pågick livet som vanligt. Vädret här i Kyiv är nästan sommarvarmt och uteserveringarna var fulla. Valet står inte högt i kurs, verkar det som.
Fast flaggorna är snygga, det måste man medge.
Vad kommer då att hända efter valet i morgon? Risken är stor att det inte händer mycket alls och att det kan dröja flera månader innan Ukraina på nytt får en regering som kan fungera. Det troliga är att Yanukovychs Regionernas parti kommer först, men nu börjar hans rival, den karismatiske Yulia Tymoshenko, att hämta in försprånget. Och när Tymoshenko äntligen slöt fred med presidentens parti så ser det ut som om de två krafter som bar upp den orangea revolutionen 2004 på nytt enats. Så kanske blir det trots allt en orange regering efter helgen. Det som avgör är förmodligen hur många av småpartierna som kommer över treprocentsspärren. Ju fler som kommer in, desto större chans för Yanukovych att sitta kvar vid makten så därför riktar Yulia Tymoshenko nu i slutspurten in sin kraft för att avskräcka folk från att rösta på småpartierna. Sent på söndag kväll vet vi om hennes taktik lyckats.

Avslutade fredagskvällen på ett vid det laget tomt Maydan i sällskap med Alex Voronov, politisk redaktör på Eskilstunakuriren. Alex har delvis ukrainsk bakgrund och följer utvecklingen i Ukraina noga. Det här skrev han i dagens tidning.
En annan bra artikel hittar du i nätupplaga av Kyiv Post.

Kyiv - ett enda stort tältläger

Ukrainarna måste älska att tälta, åtminstone utanför offentliga byggnader. Ingen annanstans i världen har jag mött så många protesterande i uppbyggda tältlägare som här. Och det märkliga är att bara finns där, utan att någon verkar bry sig, vecka ut och vecka in. Tälten är av olika slag, en del stora militärtält, andra pyttesmå, men påfallande ofta är de just camouflagefärgade och det är inte utan att min misstänker att de "lånats" från något gammal mob-förråd.
Det började förstås i samband med den orangea revolutionen 2004 då demokratiaktivisterna tältade på Maydan, Kyivs svar på Plattan. Sedan dess har alla andra protestgrupper tagit efter och tälten är många, gärna i kombination med meningslös musik på enormt hög volym (så var det till exempel hela vintern i parken mitt emot regeringskansliet, de anställda var nog glada för att de har rejält ljuddämpade rutor).
Det första tältlägret möter jag bara en liten bit från min lägenhet, utanför parlamentet. Där är tälten stora och gräsmattan kommer nog aldrig mer att återhämta sig. Så längre ned för gatan mitt mot regeringskansliet, där är de också stora. Nere på Kyiv motsvarighet till Hamngatan är tälten däremot små och snyggt arrangerade. De står framför en regeringsbyggnad som jag inte ens kan identifiera, men någonting måste det väl vara eftersom folk ändå tältar. Ett ministerium besöker jag där det inte finns någon tältstad alla - ministry of Housing! Om folk bara visste (jag vet) vad som pågår där inne så skulle de omedelbart samla ihop sina pinaler och bygga ännu en ny tältstad.

Snart är det val i Ukraina

Onsdag morgon i ett regnigt och dimmigt Kyiv, Ukrainas huvudstad. Bor högst upp på vinden i ett hus, inte så lite Pariskänsla faktiskt. Någonstans därborta sticker betongfula hotel Salut upp över takåsarna. Bokstäverna "Casino" syns bara halvt om halvt.
På tv avlöser partiernas valreklam varandra. Det är parlamentsval på söndag och nu går vi in i slutspurten. Taktiken i inslagen är snarlik: ett inslag där ledaren/kandidaten talar till dig, väljaren, och sedan ett andra, där man vildsint angriper motståndaren.
Medan nuvarande premiärministern Viktor Yanukovych omger sig med leende stålverksarbetare som under den gamla goda Sovjettiden (hans väljarbas är framför allt de östra, ryskspråkiga delarna) har hans rival Yulia Tymoshenko anslagit en moderlig, hemvävd ton, helt klädd i vitt och med håret uppsatt som om hon bodde på Skansen. Om prognosmakarna får rätt så kommer det att bli mycket jämt mellan blocket och valet kommer inte att lösa upp de politiska knutarna.
Ukraina är ett av de länder till vilka det svenska biståndet ska koncentreras enligt regeringens förslag. När man på vägen in från flygplatsen ser reklamskyltarna för Porsche, Lexus och förstås alla nya mobilmodeller är det inte utan att man funderar på om det är rimligt att pengar satsats här, i ett land som trots allt är välmående, där bilparken är en av de modernaste i Europa (hur många vet föresten ens att Ukraina är en del av Europa?)
Samtidigt är det kanske just därför vi ska stödja Ukraina. Inte för att de behöver våra pengar för att köpa fler Lexus eller fler Nokia N-telefoner, utan för att de behöver nya tankar och idéer för att omforma landet och se till så att de stora resurser som finns fördelas på ett för alla mer rättvist sätt. Korruptionen måste minska, rättssäkerheten öka, fack och arbetsgivare måste inse att det är dags att kliva upp ur skyttegravarna och gemensamt ta ansvar för landet.
Det tar inte mer än två timmar att flyga hit från Stockholm. Ukraina är nära, ändå långt borta. För även om vi kör samma bilar, talar i samma mobiler och bor i lika dyra lägenheter så är tankegapet mellan "oss" och "dem" fortfarande avgrundsdjupt.

Hur snabbt går utvecklingen i Burma?

I torsdags deltog Kim Maung Win från den burmesiska exilradionstationen Democratic Voice of Burma (som sänder från Oslo!) i ett seminarium om det svenska mediebiståndet som jag dokumenterade. Kim Maung Win visade bilder från den senaste tidens demonstrationer och fick frågan vad som nu kan tänkas hända i Burma. "Utvecklingen kan gå fort, mycket fort" svarade han och när man föjer nyheterna är det inte omöjilgt att han får rätt. Demonstrationerna som leds av buddhistiska munkar, fortsätter och ökar intensitet. Frågan är om militärjuntan kommer att slå till som de gjort så många gånger tidigare eller om Burma äntligen kan börja sin mödosamma väg mot demokrati. Låt oss hoppas på det sistnämnda.

... och i december spelar Lila Downs

Har tidigare skrivit om mexikansk-amerikanska Lila Downs och hennes sorgsna texter om förlorad kärlek med historier om Tijuana-gangsters och hur man blandar sitt kaffe med mezcal i vackra Oaxaca-provinsen. 1-2 december spelar hon på Södra Teatern i Stockholm, då är jag i alla fall hemma i Sverige!

Med Manu Chao i lurarna

De senaste veckorna har jag levt med Manu Chao och hans nya skiva Radiolina i lurarna, i högtalarna, i bakgrunden. Från att till känt mig lite skeptisk har jag nu helt kapitulerat. På Radiolina fortsätter han att göra global musik i ordets verkliga betydelse. Radiolina är fortfarande kortvågsradion, den som söker sig ut, snappar upp, lyssnar och tolkar. På Manu Chaos egen hemsida möts man av ett "Hola Mundo!" "Hej Världen!" och det är precis så hans musik är. Allvarligt innehåll, ändå glädjande och lättsamt. ingen kan som Manu Chao göra lättsamma rim av svåra ord. "Hypocricy" är fortfarande ett favoritord och det rimmar alldeles utmärkt med "calamity". Annars är det tyngre, mer gitarrer än tidigare som på "Rainin in Paradize". Och på hemsidan kan man ratta sin egen kortvågsradio, ut över jordklotet. Själv har jag mest av allt fastnat för låten "Me llaman calle". Tyvärr är jag inte hemma när Manu Chao spelar, befinner mig i Uganda men det får väl ses som laga förfall.

Östersjön i september

Östersjön i september, en dag då solen kommer fram. Horisonten är fridfullt tom, alla seglare är sedan länge borta. Vi hoppar från klippan ned i det kalla havet.
Så annorlunda mot sommaren! Det är häftigt att man kan vara, befinna sig så totalt isolerad från allting. Vi är nära, ändå otroligt långt borta. Här finns inga artificiella ljus, inga artificiella ljud. Allting är havet, vinden, vi själva. Inte en pump, inte en fläkt. Elen från vår solplanel räcker för att ladda mobilen och eftersom Apple (och tillbehörsleverantörerna) av någon outgrundlig anledning inte tagit fram någon tolvvoltsladdare för de senast årens bärbara modeller får även datorn vila.