Etthundraen länder

Jag brukar säga att jag rest i ett drygt hundratal länder. Många, som Nicaragua och El Salvador, har jag ofta besökt och jobbat i. Till andra har bara blivit någon enstaka resa. Men hur många är det exakt? Igår, innan den omöjliga kampen med att få myggnätet ordentligt på plats (jag förlorade, myggen kom in)) bestämde jag mig föra att räkna samman vad jag tror är den kompletta listan (antagligen saknas några). Etthundraen länder blev det med Georgien som det hundrade. Det finns ungefär tvåhundra länder i världen så än återstår många om jag ska hinna till alla innan jag dör. Här är listan:

1. Argentina
2. Chile
3. Brasilien
4. Bolivia
5. Uruguay
6. Paraguay
7. Peru
8. Colombia
9. Ecuador
10. Venezuela
11. Panama
12. Costa Rica
13. Nicaragua
14. El Salvador
15. Honduras
16. Belize
17. Guatemala
18. Mexiko
19. USA
20. Kanada
21. Marocko
22. Libyen
23. Egypten
24. Israel
25. Sudan
26. Etiopien
27. Burkina Faso
28. Mali
29. Ghana
30. Uganda
31. Kenya
32. Tanzania
33. Zambia
34. Sydafrika
35. Botswana
36. Moçambique
37. Zimbabwe
38. Namibia
39. Ukraina
40. Georgien
41. Estland
42. Lettland
43. Litauen
44. Polen
45. Ryssland
46. Bulgarien
47. Tjeckien
48. Ungern
49. Bosnien
50. Slovenien
51. Kroatien
52. Albanien
53. Serbien (fd Jugoslavien)
54. Grekland
55. Turkiet
56. Italien
57. Monaco
58. Spanien
59. Lichtenstein
60. Vatikanstaten
61. San Marino
62. Schweiz
63. Österrike
64. Frankrike
65. Portugal
66. Nederländerna
67. Belgien
68. Luxemburg
69. Tyskland
70. Danmark
71. Irland
72. Storbritannien
73. Norge
74. Finland
75. Island
76. Sverige
77. S:t Vincent
78. S:t Lucia
79. Barbados
80. Grenada
81. S:t Kitts
82. Antigua
83. Trinidad & Tobago
84. Nya Zeeland
85. Australien
86. Fidji
87. Bangladesh
88. Indien
89. Vietnam
90. Laos
91. Kambodja
92. Thailand
93. Filippinerna
94. Sydkorea
95. Japan
96. Hongkong
97. Kina
98. Singapore
99. Indonesien
100. Malaysia
101. Taiwan

Engagemang och passion trots enorm fattigdom

Åter i Juba efter en lång och dammig dag ute på den sudanesiska landsbygden. Det här är definitivt ett av de fattigaste länder jag besökt, men samtidigt ett land där människor blickar framåt. De vill så mycket.
Många är också otåliga över varför biståndet är så långsamt. De ställer frågor, kräver svar och ifrågasätter. Det blev en del spännande diskussioner när de vi träffade ställde biståndsgivarna till svars och krävde besked om vad som skulle hända. Här finns med andra ord ingen underdånighet mot givarna, trots att världssamfundet fräser runt i sina vita Landcruisers.
Men det är som sagt otroligt fattigt. Hittills har jag inte sett en enda fungerande skola. Tvärtom så sker praktiskt taget all undervisning under träd eller på andra tillfällliga ställen. Det ser romantiskt och vackert ut, men lika kul är det inte för de som ska försöka lära sig något. Ändå kämpar barnen på!
I morgon åker jag hemåt, via Nairobi. Totalt har jag över tusen bilder i datorn och anteckningsboken fylld av intervjucitat och anteckningar från möten. Som det med Agunta Bazul som precis börjat odla ris för att sälja. Hon är 55 år gammal, har fött elva barn varav sex överlevt (diarré, malaria och andra enkla sjukdomar tog de övriga). Hennes man har nyligen blivit blind, så nu är det hon som står för försörjningen. Ändå strålar hon av glädje och engagemang när hon säger:
– Det bästa med det nya Sudan är utbildning. Att våra barn inte som förr bara ska gå där utan att de nu ska få lära sig massor, på riktigt!

Att Darfur ligger i samma Sudan är svårt att tänka sig, men så är det. Men kanske kommer människor där också att kunna stråla den dag de blivit kvitt den terrorregim som styr norra Sudan och huvudstaden Khartoum.

Namn lätta att minnas

Som alla som gjort intervjuer i andra, ”konstiga” länder, så är en av de svåraste sakerna att få namnen på de man intervjuer korrekt stavade (se bara hur ofta internationella nyhetsmagasin misslyckas med att stava svenska namn). Men här i södra Sudan är det inga problem. Vår chaufför heter Magnus, en av fältarbetarna Tobias och killen i den lilla affären där jag handlade igår heter Mattias. Kvinnornas namn är bara lite svårare: Edit, Mary och Leonora är bara några av dem jag träffat de senaste dagarna. För denna bibliska namnflora har vi missionärerna (däribland säkert en hel del svenska) att ”tacka” – alla är nämligen inte lika begeistrade över det förflutna.
– Vi har blivit koloniserade tre gånger. Först av engelsmännen, sen av kyrkan och nu av araberna från norr, konstaterar Robert lakoniskt.
Men märkligt nog kan jag känna att man faktiskt kommer ännu närmare människor som man har namnen gemensamt med. Det här är första gången som en kolsvart Magnus, tillika expert på att framföra en Landcruiser på de mest omöjliga av vägar, rattar mig runt i ett land som jag aldrig tidigare besökt.Jag kommer garanterat att minnas honom.
(... och det här är Mattias).

Smutsiga barn med flugor runt ögonen

Hur skildrar man fattigdom utan att utelämna människor och bara bygga på de fördomsfulla bilder som finns? Jag funderar på saken när jag går runt i ett av de informella lägren i södra Sudans huvudstad Juba där flera tusen internflyktingar slagit sig ned. En del har bott här i mer än tio år, andra kom alldeles nyligen. Ingen har rinnande vatten, ingen har en, nästan ingen har ens tillgång till ett vanligt utedass (ska du skita så får du sätta dig någonstans på marken vid ditt hus och hoppas att grannarna inte ser dig. Och sen? Ja…).
Jag promenerar mellan husen i sällskap med Steven som bor här och Angelo som arbetar för organisationen Plan. Att se små smutsiga barn med ansikten fulla av snor och svarta flugor som envetet håller sig kvar är jobbigt – och nyttigt för mig som kommer utifrån. Det är lätt, kan jag tycka, att bli cynisk när man sett så mycket fattigdom och elände. Cynismen är ett sätt att skärma av och kanske också ett sätt att klara sig själv igenom det svåra.
Jag vill ändå ha ett tydligt fokus för det jag gör. Rätt eller fel så är jag inte är här för att lyfta fram den afrikanska misär som alla ändå sätt så många gånger på tv och i tidningar. Istället söker jag människor som tänker och reflekterar, jag vill veta vad de tycker och tänker om sitt land, om det nya Sudan, och vad de själva gör för att bidra till att landet byggs upp?
Därför tar jag inga bilder på de smutsiga barnen. Istället pratar jag med Martin som försöker förklara för sina grannar hur viktigt det är med hygien och hälsa och med hans fru Margret som med hjälp av en enkel, koleldad ugn bakar bröd som hon sedan säljer på marknaden.

Och så fascineras jag av varför det plötsligt, mitt i all smutsen och röran, står ett par skinande vita sneakers på en sten. Jag skulle vilja hitta ägaren, fråga honom (de är i killstorlek) hur han bär sig åt för att hålla sina skor så otroligt rena och vad han tänker när han tar på sig dem och går härifrån. Men ägaren syns inte till och även idag är tiden en bristvara: det är så mycket mer jag måste se, så många fler att träffa och prata med.
När jag sen en bit längre bort, vid vattenpumpen, möter ett gäng kaxiga små tjejer och killar är det inget svårt val att ta fram kameran. De är säkert lika fattiga som barnen med flugor i ansiktet. Men hos ungarna vid pumpen finns det något annat, där finns en kraft och nyfikenhet. Och den vill jag förmedla.

Minor längs vägen!

Vägen slingrar sig fram genom det gröna landskapet. Där borta i fjärran ligger grannländerna Uganda och Kongo Kinshasa. Efter ett tag dyker stora klippblock, kullar och berg upp på vår högra sida. Så kommer den första skylten: ”Varning minor! Avlägsna dig inte från vägen!” Bara några meter från vägkanten står käppar nedstuckna i marken. På en del ställen bildar de fyrkanter runt ett område. Röda käppar betyder att det just där finns minor, vita att minorna har avlägsnats.
Ingenmansland. Här gick gränsen mellan de områden som kontrollerades av den sudanesiska regeringsarmén och de som kontrollerades av den sydsudanesiska befrielsearmén (SPLA). Nu är kriget över. Men minorna ligger kvar.

En bit längre bort möter vi Mary Opani. Hon har tung skyddsväst och ett plexiglasvisir neddraget över ansiktet. Mary arbetar för Norsk folkehjelp, den organisation som jobbat längst med minsanering i södra Sudan.
– Jag började arbeta för tre och ett halvt år sedan. I början var det otäckt, men nu har jag vant mig. Det känns tryggt, vi har en bra utbildning och vet vad vi gör. Under de här åren har vi inte haft en enda olycka, fortsätter Mary som ofta får svara på frågor från folk om hur säkerheten är och vilka stigar som man kan gå på.
Vi kör vidare.

Förväntansfullt

Fredag morgon i tältlägret vid Nilens strand. Som förväntansfulla skolbarn på väg på utflykt står står de utländska experterna färdiga utanför sin tältstad, redo att bli upphämtade av en armada av vita Landcrusiers. En efter en dundrar bilarna iväg, ut på dagens räddningsuppdrag. Den flera meter höga antennen monterad längst fram på motorhuvuen påminner om ett noshöringshorn. Nu åker vi!

Bratwurst och surkål vid Nilens strand

Planet landar i Juba, huvudstad i södra Sudan. En liten flygplats (förstås). En liten sal, några bord i mitten. Först står vi i kö för att vår våra besökshandlingar stämplade. Alla utlänningar skriver upp namn, passnummer och vilket land de kommer ifrån på ett A4-blad, onekligen ett lika informellt som praktiskt system.
Så kommer traktorn körande med släpkärran och våra väskor. Det går snabbt att lasta av och efter en snabbkoll är vi ute ur byggnaden. Det finns inte en enda asfalterad väg, utan allt är gropigt och backigt. känslan av nybyggaranda. Och så massor med vita landcruisers. FN har ett helt område med en stor parkeringsplats fylld av stora, vita bilar. Och överallt på vägarna möter vi fyrhjulsdrivna fordon från andra organisationer.
Fortsätter till African Expeditions, AFEX camp, kliver in genom ett tältdörr och möts av en effektiv kvinna i ett luftkonditionerat kontor. ”Ska du checka in?” ”Varför har vi inte fått något bokningsformulär ifyllt?” säger hon strängt.
Men det går bra och jag får mitt tält, kostnaden är 100 dollar natten eller mer (jag vågar inte fråga). En bit bort serveras lunch i ett annat tält. På menyn står bland annat bratwurst med surkål. Där finns också kallskurna rätter men de aktar jag mig för. Det känns så där lagom absurt att bo på en biståndscamp i ett land som inte finns, titta ut över Nilen och äta bratwurst med surkål för hundra femtio kronor portionen.
Det är väl egentligen inte någons fel att det blivit så här. Det finns inga vanliga hus att hyra och eftersom biståndsarbetarna måste ha någonsans att bo så finns det företag som specialiserat sig på att sätta upp just denna typ av säkra läger.
Men märkligt är det.

(biståndscamping i Sudan)