Smutsiga barn med flugor runt ögonen

Hur skildrar man fattigdom utan att utelämna människor och bara bygga på de fördomsfulla bilder som finns? Jag funderar på saken när jag går runt i ett av de informella lägren i södra Sudans huvudstad Juba där flera tusen internflyktingar slagit sig ned. En del har bott här i mer än tio år, andra kom alldeles nyligen. Ingen har rinnande vatten, ingen har en, nästan ingen har ens tillgång till ett vanligt utedass (ska du skita så får du sätta dig någonstans på marken vid ditt hus och hoppas att grannarna inte ser dig. Och sen? Ja…).
Jag promenerar mellan husen i sällskap med Steven som bor här och Angelo som arbetar för organisationen Plan. Att se små smutsiga barn med ansikten fulla av snor och svarta flugor som envetet håller sig kvar är jobbigt – och nyttigt för mig som kommer utifrån. Det är lätt, kan jag tycka, att bli cynisk när man sett så mycket fattigdom och elände. Cynismen är ett sätt att skärma av och kanske också ett sätt att klara sig själv igenom det svåra.
Jag vill ändå ha ett tydligt fokus för det jag gör. Rätt eller fel så är jag inte är här för att lyfta fram den afrikanska misär som alla ändå sätt så många gånger på tv och i tidningar. Istället söker jag människor som tänker och reflekterar, jag vill veta vad de tycker och tänker om sitt land, om det nya Sudan, och vad de själva gör för att bidra till att landet byggs upp?
Därför tar jag inga bilder på de smutsiga barnen. Istället pratar jag med Martin som försöker förklara för sina grannar hur viktigt det är med hygien och hälsa och med hans fru Margret som med hjälp av en enkel, koleldad ugn bakar bröd som hon sedan säljer på marknaden.

Och så fascineras jag av varför det plötsligt, mitt i all smutsen och röran, står ett par skinande vita sneakers på en sten. Jag skulle vilja hitta ägaren, fråga honom (de är i killstorlek) hur han bär sig åt för att hålla sina skor så otroligt rena och vad han tänker när han tar på sig dem och går härifrån. Men ägaren syns inte till och även idag är tiden en bristvara: det är så mycket mer jag måste se, så många fler att träffa och prata med.
När jag sen en bit längre bort, vid vattenpumpen, möter ett gäng kaxiga små tjejer och killar är det inget svårt val att ta fram kameran. De är säkert lika fattiga som barnen med flugor i ansiktet. Men hos ungarna vid pumpen finns det något annat, där finns en kraft och nyfikenhet. Och den vill jag förmedla.

Minor längs vägen!

Vägen slingrar sig fram genom det gröna landskapet. Där borta i fjärran ligger grannländerna Uganda och Kongo Kinshasa. Efter ett tag dyker stora klippblock, kullar och berg upp på vår högra sida. Så kommer den första skylten: ”Varning minor! Avlägsna dig inte från vägen!” Bara några meter från vägkanten står käppar nedstuckna i marken. På en del ställen bildar de fyrkanter runt ett område. Röda käppar betyder att det just där finns minor, vita att minorna har avlägsnats.
Ingenmansland. Här gick gränsen mellan de områden som kontrollerades av den sudanesiska regeringsarmén och de som kontrollerades av den sydsudanesiska befrielsearmén (SPLA). Nu är kriget över. Men minorna ligger kvar.

En bit längre bort möter vi Mary Opani. Hon har tung skyddsväst och ett plexiglasvisir neddraget över ansiktet. Mary arbetar för Norsk folkehjelp, den organisation som jobbat längst med minsanering i södra Sudan.
– Jag började arbeta för tre och ett halvt år sedan. I början var det otäckt, men nu har jag vant mig. Det känns tryggt, vi har en bra utbildning och vet vad vi gör. Under de här åren har vi inte haft en enda olycka, fortsätter Mary som ofta får svara på frågor från folk om hur säkerheten är och vilka stigar som man kan gå på.
Vi kör vidare.

Förväntansfullt

Fredag morgon i tältlägret vid Nilens strand. Som förväntansfulla skolbarn på väg på utflykt står står de utländska experterna färdiga utanför sin tältstad, redo att bli upphämtade av en armada av vita Landcrusiers. En efter en dundrar bilarna iväg, ut på dagens räddningsuppdrag. Den flera meter höga antennen monterad längst fram på motorhuvuen påminner om ett noshöringshorn. Nu åker vi!

Bratwurst och surkål vid Nilens strand

Planet landar i Juba, huvudstad i södra Sudan. En liten flygplats (förstås). En liten sal, några bord i mitten. Först står vi i kö för att vår våra besökshandlingar stämplade. Alla utlänningar skriver upp namn, passnummer och vilket land de kommer ifrån på ett A4-blad, onekligen ett lika informellt som praktiskt system.
Så kommer traktorn körande med släpkärran och våra väskor. Det går snabbt att lasta av och efter en snabbkoll är vi ute ur byggnaden. Det finns inte en enda asfalterad väg, utan allt är gropigt och backigt. känslan av nybyggaranda. Och så massor med vita landcruisers. FN har ett helt område med en stor parkeringsplats fylld av stora, vita bilar. Och överallt på vägarna möter vi fyrhjulsdrivna fordon från andra organisationer.
Fortsätter till African Expeditions, AFEX camp, kliver in genom ett tältdörr och möts av en effektiv kvinna i ett luftkonditionerat kontor. ”Ska du checka in?” ”Varför har vi inte fått något bokningsformulär ifyllt?” säger hon strängt.
Men det går bra och jag får mitt tält, kostnaden är 100 dollar natten eller mer (jag vågar inte fråga). En bit bort serveras lunch i ett annat tält. På menyn står bland annat bratwurst med surkål. Där finns också kallskurna rätter men de aktar jag mig för. Det känns så där lagom absurt att bo på en biståndscamp i ett land som inte finns, titta ut över Nilen och äta bratwurst med surkål för hundra femtio kronor portionen.
Det är väl egentligen inte någons fel att det blivit så här. Det finns inga vanliga hus att hyra och eftersom biståndsarbetarna måste ha någonsans att bo så finns det företag som specialiserat sig på att sätta upp just denna typ av säkra läger.
Men märkligt är det.

(biståndscamping i Sudan)

Bortanför de vackra bergen

”Ser du bergen där borta? De ligger i Sudan men där brukar Herrens befrielsearmé hålla sig gömda undan den ugandiska armén”.
Jag tittar ut över landskapet och ser de vackra, gröna bergen avteckna sig mot himlen, långt där borta där horisonten bryts. Det ser så inbjudande och trevligt ut, men verkligheten är förstås en annan. Den besynnerliga gerillagruppen Herrens Befrielsearmé har gjort sig känd för bestialiska övergrepp mot civila. Bland annat så beräknas 38 000 barn ha kidnappats av ”befrielsearmén”, antingen för att tvingas ut i kriget som soldater eller för att bli sexslavar.
Norra Uganda har alltid känts så otroligt långt borta, men nu när man är här i Juba, är det alldeles i närheten. Det är så geografin verkar, man reser och plötsligt är man nära platser, spännande, farliga, otillgängliga, som verkat så otroligt långt borta. Geografin får en mening.
Om studien: The report, "Abduction: the Lord's Resistance Army and Forced Conscription in Northern Uganda," was compiled by researchers from the University of California Berkeley's Human Rights Centre and Tulane University's Centre for International Development. These estimated figures for LRA abductions are much higher than previous estimates, and the whereabouts of most of the people involved remains unknown.

Afrika, vanliga Afrika

En öl på uteserverigen i skymningen, afrikanska familjer med barnvagn, affärsmän i kostym och slips, några par som samtalar stilla. "Men det där är ju inte Afrika, de svälter ju inte!"
Okej, alla lever inte så här, men samtidigt - Stureplan är inte heller hela Sverige. icke desto mindre är Stureplan en del av vår verklighet, på samma sätt som uteserveringen i Nairobi är en del av den afrikanska verkligheten.
Varför ska vi förneka andra det vi själva vill ha?

Självkritiskt av Jan Eliasson

I DN intervjuas Jan Eliasson om korruptionen i FN-systemet med anledning av Maciej Zarembas artikelserie.
- Tyvärr är det ingen tvekan om att det som framkommer i DN:s artiklar kastar en mörk skugga över FN:s arbete. Jag har även i mitt personliga umgänge hört kommentarer om detta, säger Eliasson till DN.
Det är bra att Jan Eliasson är så öppen och kritisk. För bara den som är öppen och ärklig kring de oegentliger som förekommer inom FN kan också på ett trovärdigt sätt försvarar idén med FN.