Myten om hur dåligt allt är i Afrika

"Man vet väl hur det är i Afrika - och att flyga med ett afrikanskt flygbolag - man kan ju bara tänka sig hur det ser ut - för att inte tala om maten!"
någonstans bidrar vi alla till att sprida fördomarna om Afrika. Därför var det med en sån tillfredsställelse som jag igår klev ombord på Kenya Airways plan i Amsterdam med destination Nairobi. För den som är 1,89 lång är benutrymmet inte ovesäntligt och på Kenya Airways var det klart bättre i ekonomiklass än hos både SAS och Lufthansa, för att inte tala om KLM eller Air France. Sen följde en trevlig, avspänd service där de som jobbade hade tid att snacka med folk trots att planet var helt fullt. Allt var hakuna matata - inga problem helt enkelt! Säkert skulle en och annan snålande SAS-direktör ha nytta av att lära något från det flybolag som kallar sig "The Pride of Africa".

Latinskt kärleksdrama fångar Nairobi

På väg in till Nairobi från Kenyattaflygplatsen efter en natt planet. Bilköerna är oändliga och jag slumrar till. Men så hör jag något annorlunda på radion och hajar till: det är dags för såpoperan El Amor Grandioso - den stora kärleken om Pedro, Maria och de andra latinosarna. Men här i Nairobi är det lyssnarna själva som gör sin latinska såpopera. En efter en ringer de in till programmet, läser upp sin text och steg för steg utvecklas den dramatiska historien om Maria och hennes kärlek. Så på karaktäristisk östafrikansk engelska får vi höra hur det latinska kärleksäventyret steg för steg utvecklar sig. Här sitter de, i en helt annan del av världen, och skapar berättelsen om hur det ska gå där borta i Mexiko, Colombia eller var nu Maria och Pedro kan tänkas bo.
Globaliseringen är fascinerande

Ett land som inte finns

Sitter på Arlanda, på väg till Juba, huvudstad i Södra Sudan, ett land som formellt inte finns men som definitvt finns i verkligheten. Förrött av år av krig, visserligen, men nu under uppbyggnad. Det ska faktiskt bli riktigt spännande att tillbringa Misommarafton i Juba, långt från grodor, sill och nubbar.

Lysande artiklar av Zaremba

Jag skulle vilja hävda att Maciej Zarembas texter om Kosovo i DN den senaste veckan är det bästa som skrivit som svenskt bistånd på mycket länge. Det är välskrivet, initierat, bitskt och roligt. Dessutom kan man avundas honom för att han haft så mycket tid, något som är få skribenter förunnat (eller också har vi oss själva att skylla, att vi inte tar oss den tid som krävs).
Det är också mycket föredömligt av DN att de i den sista (?) artikeln låter FN:s Kosovo-guvernör Joachim Rücker bemöta Zarembas artiklar. Guvernören anser inte helt oväntat att kritiken är svepande och tendensiöst. Och sanningen är att vi som inte själva är i Kosovo har svårt att bedöma vem av dem som har rätt. Säkert har Zaremba rätt i det mesta av det han skriver – men är det samma sak som att man kan dra slutsatsen att FN är en helt korrupt organisation i Kosovo?
Zarembas artiklar visar på den svårighet som ofta finns när biståndet ska bevakas journalistiskt. Ska man tiga ihjäl problem eller tvärtom lyfta fram dem med risk för att fler röster börjar ropa om att bistånd är slöseri? För egen del tror jag att det är viktigt att de som tror på det svenska biståndet, eller utvecklingssamarbetet, själva också ska vara de första att lyfta fram skandaler problem. Gör man det får man trovärdighet och då kan man utan att skämmas fortsätta att argumentera för att Sverige ska ge bra bistånd – men att vi inte accepterar fusk och korruption.

Hänförd av Stockholm

Ett på natten, promenerar hem genom ett sommarvarmt Stockholm. Ställer datorn på balkongbordet för att skriva några rader. Blå natthimmel, mörkt förutom det upplysta kyrktornet med sina urtavlor. Enstaka nattvandrare längs Bergsgatan, avlägset trafikljud.
För några dagar sedan befann jag mig på samma balkong, då i sällskap med några personer från Venezuela. Deras entusiasm för Sverige och Stockholm visste inga gränser. Samma sak med de indier som några dagar senare deltog på en internationell workshop om hiv och aids som jag var med och organiserade.
Och visst, det är lätt att glömma bort vad vi själva har att erbjuda världen när vi ständigt befinner oss sig mitt i jakten på den ultimata, globala upplevelsen. För ibland finns den just här hemma hos oss.
Om en dryg vecka ska jag till Juba i södra Sudan. Det ska bli spännande och oerhört intressant. Men just nu är jag mest av allt hänförd av Stockholm.

Skördefest på Södermalm

Lätt lomhörd och med rytmen av indisk skördemusik fortfarande kvar i benen är jag på väg hemåt. Det är ganska glest på Kägelbanan när den indiska bangra-artisten Sukshinder Shinda spelar, men det går inte att ta miste på entusiasmen hos en del av de som är där. Äldre indiska män som står nästan helt still, unga indier som dansar i grupp, och alldeles vanliga svenskar. Sukshinder Shinda lär vara en av dem som introducerade bangra, som egentligen är skördemusik från delstaten Punjabi i norra Indien, i ett bredare sammanhang. Bangra blandat med pop. bangra med med rap har sedan dess erövrat världen.
Visst, Indien är stort, ändå är det lite fascinerande att vi står där en svensk sommarkväll och dansar till skördemusik från en indisk delstat som knappast någon har hört talas om.
Skulle man kunna tänka sig en grupp indier som lika hänfört dansade till svenska polskor på en klubb i Delhi? Ja, varför inte. Den globala musikkulturen behöver inte alltid ta vägen via USA.

Folkmusik, sprutnarkomaner och glada vietnameser

De senaste dagarna har jag (och flera andra) arbetat intensivt med en internationell konferens inom samarbetet mellan EU och Asien (ASEM-samarbetet) om hiv och aids.
Vietnameser, mongoler, kineser och indier har besökt svenska högstadieskolor, träffat gay-aktivister och sexualupplysare, allt i den svenska öppenhetens tecken. På måndag kväll stod vi där allesammans på UD:s vackra balkong alltmedan folkmusiken spelade i bakgrunden
Det blev ett bra och spännande möte där också Sverige fick sin beskärda del av kritiken. ”Hur kommer det sig att ni som är så öppna och fria från fördomar när det gäller sex har en så förlegad stöd när det gäller utbytesprogram för sprutnarkomaner?” Undrade de internationella gästerna.
Och visst ligger det en hel del i den kritiken. När det gäller sex så har vi en realistisk syn: tonåringar har sex, man kan inte förbjuda dem. Tvärtom så bör man upplysa dem så mycket som möjligt och se till så att det finns kondomer. Men när det gäller sprutnarkomaner då tänker vi tvärtom, vi stoppar huvudet i sanden och säger att eftersom det är förbjudet med knark så ska inte heller de som knarkar ha tillgång till rena sprutor, något som förhindrar spridningen av hiv.
Svensk dubbelmoral när den är som bäst helt enkelt.

PS. organisationen Convictus gör ett viktigt arbete bland hiv-positiva missbrukare i Sverige, Estland och snart också i Ukraina. Läs mer på deras hemsida.