Från Svarta till Röda havet

För två dagar sedan var jag vid Svarta Havet.
Om två dagar är jag vid Röda havet.
Hav, det är något jag gillar.

Korruption i biståndet

När myndigheter, organisationer och andra använder skattemedel och pengar som människor samlat in här i Sverige för att genomföra biståndinsatser ute i världen är en viktigt att vi kan lita på att pengarna hamnar rätt. Helt säkra kan vi aldrig vara och ibland är det rätt att också våga riskera pengar i svåra situationer, till exempel i krig och konflikter. Men just därför är det oerhört viktigt att Sida arbetar hårt för att motverka och förhindra korruption. Av den anledningen deltog jag som en av undertecknarna i en debattartikel om korruption i biståndet som publicerades i Dagens Industri i lördags, den 12/5. Läs artikeln här. Läs också vad tidningen Omvärlden skriver när det gäller konkurrensen i upphandlingen av konsulttjänster inom biståndet.

Mer schlagerpolitik

Det mest intressanta ur schlagerpolitiskt hänseende var kanske, som en bekant och kollega till mig påpekade, att Turkiet gav sina tolv poäng till Armenien. Var det ett sätt att börja betala av på skulden efter den Armeniska förintelsen 1915-22 då närmare 1,5 miljoner armenier beräknas ha mördats av turkarna? Om bara diverse högljudda svenskar lugnar ned sig lite så kanske Eurovision Song Contest kan bli ett riktigt fredsprojekt.

Svenskt schlagergnäll

Skriver detta i Odessa, Ukraina. Trots att Ukraina kom tvåa med ett bidrag som varit rejält kontroversiellt, också här (skulle det få Ukraina att framstå som ett löjligt land undrade folk?) så kunde jag inte upptäcka samma enorma intresse för schlagerspektaklet i Ukraina som det brukar vara i Sverige, trots snacket om att östländerna skulle satsa så mycket mer. Folk kom insläntrande på barerna och som en eftergift åt dem som ville höra musiken hade man satt på tv-apparaternas ljud, men det var också allt.
Många i Sverige surar och klagar på östdominansen vilket framgår av många artiklar idag, bland annat i DN.
Intressant att notera är att det, förutom att grannar röstar på varandra (Danmark på Sverige, Lettland på Litauen) så röstar riktiga fiender på varandra. Kontroversen kring statyn i Tallinn hindrade inte Estland från att ge ryssarna full pott och trots Balkankriget så fick Serbien Bosniens tolvpoängare. Och så har vi fallet med Georgien som uppenbarligen gillade ärkefienden Armenien mer än något annat (måste maila Beka i Tbilisi och fråga om detta, han är inte bara ”expert” på Armenien, utan även psykolog).
Kanske är det verkligen så att musik kan överbygga klyftor. Så jag upprepar vad jag tidigare skrivit. Låt EU ta över Eurovision Song Contest. Tänk vilken gemenskap vi skulle kunna bygga med ukrainska löstuttar, svenska pärlplattor och franska, ja vaddå?

(film)världens mest berömda trappa!

Alla som sett Eisensteins legendariska film Pansarkryssaren Potemkin minns scenen med folkmassan som blev beskjuten och barnvagnen som knuffades till och sedan studsande ner för den långa trappan mot havet (scenen har sedan kärleskfullt kopierats i många sammanhang, bland annat i De Omutbara). Det är här i Odessa den finns, bara 500 meter från anrika om än lite nedgångna Hotel Londonskaya där jag bor. Nu fylls trappan av turister som fotograferar varandra med hamnen i bakgrunden, eller varför inte med en (inhyrd) ringlande orm om halsen. Däremot verkar inte filmen finnas till försäljning.
Vem var då Potemkin? Jo, han var faktiskt rysk fältmarsklak och älskare till Katarina den stora, den ryska kejsare som beordrade grundläggandet av Odessa.

Gryning över Odessa

Klockan är halv fem på morgonen och jag äter vitlöksstekta grodlår på en dygnet-runt-öppen irländsk pub i hjärtat av Odessa, denna mytomspunna stad vid den ukrainska svarta havskusten. Vid bordet bredvid sitter fem överviktiga gangsters och diskuterar affärer, ”Deras ryska är bedrövlig!” utbrister mitt bordssällskap. Odessa är en värld i sig, en lättjefull, till synes obekymrad kosmopolitisk hamnstad – så olik Ukraina i övrigt. Jag har inte läst Forsyths roman Täcknamn Odessa men jag skulle gärna lägg vantarna på Isaac Babels "Odessa Tales" om gangstern Beny Krik och livet i Odessa kring förra sekelskiftet. För Isaac Babel gick det för så så många andra författare under den Sovjettiden. Han föll offer för en annan gangster, Stalin, arresterades 1939 och försvann i Gulag.
Det är försommargryning, fåglarna kvittrar, luften fräsch och solen på väg upp bakom Pushkin-statyn. I sällskap av en skabbig hund går vi på arkitekturvandring bland palats och statyer alltmedan sopbilarna rensar upp efter nattens äventyr. Jag förstår Mark Twain som 1869 skrev att han inte på länge känt sig som hemma som när han anlände till Odessa. Det gör jag också.

Tobaksindustrins drömkund

Av världens samlade rökare lever (och dör) redan 85 procent världens utvecklingsländer, men också i före detta Sovjetunionen. Att döma av luften på de flesta barer i Ukrainas huvudstad Kiev så finns en stor andel av dem här. När jag kliver in i den mörka källarloken är det som att mötas av en vägg av rök. "Vi går någonannanstans", tänker jag, men det finns inget "annanstans", överallt är det så här. Det går inte att värja sig. I Ukraina har den globala tobaksindustrin lyckats över förväntan: att röka är modernt, ungdomligt och trendigt.

Jag äter middag med ordföranden i Journalistförbundet som på allvar hävdar att ett eventuellt rökförbud på krogen kommer att följas av ett förbud mot alkoholhaltiga drycker – och sen av förbud mot sex! Tänker för mig själv hur han förvaltar sitt journalistiska uppdrag med den synen. Dagen innan, 9e maj, det datum då andra världskriget tog slut ser jag en talande gravsten. Där har folk inte bara lagt blommor, utan också några cigarretter. Här har tobaksindustrin hittat sina drömkunder, konsumtionen fortsätter även sedan lungcancern sagt sitt.
Slutrökt? verkar inte så.