Globala matvanor

Äter belgiskt, moules frites, på en krog i Kiev, Ukraina. Musslorna smakar precis lika gott som i Bryssel eller Paris, även om portionerna är lite mindre. Globaliseringen har sina goda sidor.

Veteranernas dag i Kiev

Ett stilla regn strilar över Ukrainas huvudstad Kiev, folk rör sig långsamt längs gatorna, musiken spelar, många har blommor i händerna. Det är den nionde maj, ett datum som inte betyder mycket för oss i Sverige, men för människor i stora delar av före detta Sovjetunionen är detta en minst lika viktig dag som första maj eller nationaldagen. Den nionde maj 1945 var den dag då andra världskriget tog slut och detta är veteranernas dag.

För varje år blir de förstås färre och färre, men idag är det påfallande med vilken respekt de behandlas där de stapplar fram, stödda på barn och barnbarn och med ordnar och medaljer klirrande på bröstet.





De flesta flaggor är blå och gula – Ukrainas färger är de samma som våra, men här och var syns också röda med hammaren och skäran.
För den som är ung och nyss blivit av med det sovjetiska oket är detta på många sätt en problematisk dag att fira och flera av dem jag känner här ser detta framför allt som en skön, extra ledighet. Och det behöver de nog, för snart är det val på nytt i Ukrailna. Preliminärt datum är den 24e juni, vi får väl se hur det går.

Läs mer om Kosovodagen

Här kan du läsa ett referat jag skrev från Sidas kosovodag

Wolfowitz dagar är räknade...

Den rapport som nu lagts fram visar att Världsbankens chef Paul Wolfowitz brutit bankens egna regler. Frågan är nu inte om, utan hur många dagar till han sitter kvar. Av tradition har USA alltid utsett chefen för Världsbanken (som egentligen är en fond) medan de europeiska staterna utsett chefen för Internationella Valutafonden IMF (som egentligen är en bank). Nu är det möjligt att denna tradition kommer att brytas, skriver New York Times idag. Fortsättning följer.

Välgörenhet ordet för dagen

Jag noterade att många av de ungdomar som igår stod och samlade in pengar för Operation Dagsverket till Albanien hade skrivit "välgörenhet" på sina skyltar. Kanske är det så att välgörenhet inte längre är ett fult ord. Men vad hände med solidariteten?

Givande samtal om Kosovo

Efter en lång dag med många intressanta diskussioner om Kosovo, allt i en väldigt trevligt atmosfär (även om åsikterna gick starkt isär) är det dags att packa för Ukraina dit jag åker i morgon bitti. Ett längre referat från Kosovodagen som Global Reportling arrangerade på uppdrag av Sida kommer snart. Lyssna redan nu på Ekots inslag.

En stor milkshake i Nevadaöknen

Resor föder minnen. Året är 1969, jag är sex år gammal och reser under närmare två månader runt i USA tillsammans med mina föräldrar. Det är höga hus i Chicago och New York, John Deeres traktorfabrik i Quad Cities, hippiekollektiv i San Francisco och plastfigurer som smälter i värmen på Pontiacens hatthylla när vi stannar till någonstans i Nevada-öknen för att gå ur och svalka oss. Antagligen var det milkshake jag drack, jag kommer tydligt ihåg smaken. Mina föräldrars kaffe var amerikanskt blaskigt, förstärkt med eget medhaft Nescafé praktiskt förpackat i filmburkar (det här var före Starbuck’s tid).
Reseminnen är starka och från just den här, min första stora resa, är de särkskilt intensiva. Kanske beror det på att jag tog egna bilder med min Kodak Instamatic som sedan blev till ett stort album tillsammans med biljetter, menyer och annat jag samlade på mig.
När jag sedan efter sommaren började skolan var det ingen som trodde att jag varit i USA. Det var helt enkelt för stort, för ouppnåeligt vid den tiden och jag fick faktiskt ta med mig flygbiljetten till skolan för att bevisa att det verkligen var sant!
Att vara på stranden är härligt, men när dagarna vid havet blir många flyter de ihop utan att det riktigt går att förklara vad vi gjorde. Då blir det istället de udda upplevelserna som sticker ut. Som att komma fram till Niagarafallet mitt i natten, precis när de släcker belysningen och därefter bara höra ljudet av fallet. Eller att åka upp i Empire State building och inse att allt är ett enda molnhav – Manhattan är helt osynligt där under oss!

Förmodligen är det med resor som med andra saker i sin barndom. Det man själv upplevt som stort och viktigt vill man gärna att ens egna barn ska få ta del av. Så, när Fredrika (som nu är sexton är) var i samma ålder som jag var 1969, gjorde vi den amerikanska resan på nytt. Pontiacen var visserligen utbytt mot en cab, men vi åkte The Loop i Chicago, och Fredrika mötte den amerikanska mellanvästerns prärielandskap som jag själv gjort, många år tidigare. Nu blir det kanske dags för nästa barn att göra samma resa. När jag tänker tanken känner jag doften av de amerikanska villaträdgårdarnas nyklippt majgräs, trafikens gungande rytm på den till synes oändliga motorvägen och – förstås – smaken av en milkshake som inte blandats på McDonald’s.
I min tanke är resväskan resan packad och bilen fulltankad. Lovisa har fyllt åtta och hon kommer också att älska Mississippiflodens gyttjiga vatten!