Välgörenhet? Ja tack!

Apropå Bill Gates, George Soros och andra stora privata givare så är välgörenhet temat för nästa Global Bar som äger rum nu på onsdag den 25/4 och som jag modererar. Bakgrunden är att allt fler privatpersoner och företagare börjar engagera sig för en bättre värld - men gör de det på ett bra sätt eller kan det tvärtom vara så att de stjälper mer än de hjälper? Som alltid hoppas vi på en livlig och spännande diskussion.

Rysslandsbiståndet igen

Diskussionen om det svenska biståndet till Ryssland fortsätter efter DN:s reportage om utvecklingsstörda på Kolahalvön. Som jag tidigare skrivit så är frågan komplicerad. Det intryck man får av att resa i Ryssland är av ett land där de styrande agerar helt hänsynslöst mot sin egen befolkning. Kanske vore det dags för några ryska miljardärer att följa i Bill Gates, George Soros och andra generösa privat givares fotspår. Hål finns det att fylla, något som DN-artikeln med all tydlighet visar.

Allt fler Rättvisemärkta produkter

De Rättvisemärkta produkterna blir allt fler. Idag hittade jag grapefruktjuice och häromdagen Rättvisemärkta brytbönor, importerade från Kenya.
Men hur gör man i valet mellan att köpa en Rättvisemärkt produkt som flugits till Sverige och en vanlig, lokalproducerad produkt? Vad är egentligen bäst för miljön?
Nej, det är inte enkelt att vara medveten konsument.

Trycket på Wolfowitz ökar

Allt fler anställda på Världsbanken visar nu öppet sitt nöje mot sin boss Paul Wolfowitz. Ett sätt, skriver nyhetsbyrån IPS är genom att knyta ett blått band runt armen, en parallell till de röda band som symboliserar kampen mot aids.
Wolfowitz, som gav sin flickvän en absurt hög lön fortsätter att klamra sig fast vid makten på Världsbanken, trots att totalt uppror snart råder. Senaste nytt på Youtube, en kul video gjord av organisationen Avaaz.

Välkommen – Homo Urbanus!

Häromdagen föddes en nya mänsklig ras när Homo Urbanus, den urbaniserade människan, såg dagens ljus. Vad det handlar om är att det, enligt beräkningar som gjorts av FN:s bostadsorganisation UNHABITAT, nu bor fler människor i städer än på landsbygd på vår planet.
Totalt lever en miljard människor idag i de enorma slumområden som växer kring världens städer. Och de blir bara fler – antalet beräknas fördubblas under den närmaste tretton åren. Vår bild av livet i dessa slumområden stämmer bara delvis. Det är sant att det saknas vatten, avlopp och att barnadödligheten är hög. Det är också sant att världens slumområden är farliga, ofta kontrollerade av ligor och narkotikahandlare. Men världens slumstäder innebär också möjligheter. Trots problemen är tillgången till skola, hälsovård och annat ofta ändå bättre än på landsbygden. Att flytta till städernas slumområden är därför ofta ett medveten och logiskt beslut som många tar.
Inte heller är slummen så kaosartad som vi tror. Tvärtom råder här tydliga regler. Ta till exempel det jättelika slumområdet Nelson Mandela utanför staden Cartagena i Colombia som jag besökt vid några tillfällen.Det hela började 1993 när en grupp familjer invaderade området som då låg i stadens utkant.Det första ockupanterna gjorde var att dela upp marken mellan sig. De mätte upp tomtytor och avsatte områden för gemensamma ytor, t ex för skolor, affärer och kliniker. Sen börjar kampen för att få dit el, vatten och busslinjer alltmedan nya familjer anlände. Man ville ha ett namn på sitt område som speglade hopp och framtidstro. Och vad passade då bättre än Nelson Mandela.
Sedan dess har mycket hänt. Idag finns där ordentliga, murade affärer och hus med parabolantenner i Nelson Mandela, men också enkla skjul utan vatten och el. Men fortfarande har man inte något officiellt ägande till marken.
Problemet med att inte vara legaliserade delar de med hundratusentals sluminvånare runt om i Latinamerika och resten av världen. Ofta kan människor bo mer än tio år på en plats utan att få rätt till marken. Och utan rättigheter är det svårt att få kommunen att dra fram vatten, el och avlopp till området. Studier som UNHABITAT gjort visar också att antalet brutala vräkningar, eller snarare rivningar, av illegala bosättningar ökar. Ofta går det till så att markägaren kommer dit tillsammans med polis och bulldozers. Folk får en liten stund på sig att plocka med sig det de kan, sen jämnas området med marken och det lilla som de fattigaste av de fattiga lyckas samla på sig är utraderat. Trots det ger människor inte upp, nästa dag är de tillbaka, boende i tillfälliga hus av plast och kartong.

Kaliningrads miljöproblem

Diskussionen om det svenska stödet till reningen av Kaliningrads avloppsvatten efter gårdagens reportage i Kalla Fakta visar återigen hur svårt det är att arbete i och med Ryssland. Flera tidningar hakar idag på, bland annat Expressen och SvD. Totalt handlar det om 20 miljoner svenska skattekronor som framför allt gått till konsultstudier. Det är mycket pengar, inget snack om saken, men samtidigt vet alla som arbetar med Ryssland att det tar tid (och kostar pengar) om man ska få något att hända (och inte ens då är det säkert att något verklingen händer)
Jag var i Kaliningrad för sex-sju år sedan, ungefär när arbetet med ett nytt reningsverk inleddes, och ända sedan dess har det varit tydligt at det saknas en politisk vilja för att göra något.
Kaliningrad har visserligen fått en ny guvernör som sägs ha Putins öra, men inte heller det tycks hjälpa. Eller också är det så att Putin än tydligare än tidigare använder Kaliningrad som bricka i spelet med EU. Kaliningradborna behöver passera genom EU för att nå Ryssland och det har varit mycket diskussioner mellan EU och Ryssland om vilka visumkrav som krävs för Kaliningradborna.
En slutsats åtminstone jag drar är att svenskt och internationellt stöd visserligen är viktigt, men att det krävs ett starkt engagemang från den ryska sidan om något ska hände. Ett sådant engagemang fanns i S:t Petersburg i samband med byggandet av det nya reningsverket där. Chefen för stadens VA-bolag Vodokanal Felix Karmazinov har varit – och är fortfarande - starkt personligt engagerad i arbetet med att minska utsläppen. 2005 fick han priset The Baltic Sea Water Award som delas ut i Stockholm.
Vad Kaliningrad – och hela Östersjön – behöver är fler personer som Felix Karmazinov.

Genombrott för Rättvisemärkt!

Från illasmakande Tanzania-kaffe till läcker butiksreklam. Frågan är om inte Rättvisemärkt nu fått sitt verkliga genombrott hos en bredare allmänhet.
De senaste veckorna har Rättvisemärkts kampanj synts på reklamskyltar runt om på stan, liksom tydligt både utanför och inne på olika affärer (både Ica och Konsum). Häromdagen gick också en bilaga i flera dagstidningar, vilket också uppmärksammas av livsmedelsbranschen. Det stora lyftet för rättvisemärkt kom efter att man bytte logotyp, från en typisk ”vänstersymbol” till dagens närmast sensuella svart-blå-gröna symbol. Idag är rättvisemärkt på väg att ta steget från något kufiskt, förbehållet vänstermänniskor som handlar i små alternativa bodar, till att bli en del av vårt vanliga produktsortiment – ett självklart val för många konsumenter. Ett tecken på detta var när SvD för någon veckan sedan skrev om både Krav- och Rättvisemärkta viner.
Allt det här visar att det går att producera och marknadsföra rättvisemärkta produkter som både är goda och tilltalande för konsumenten. Det går helt enkelt att njuta och samtidigt göra en insats för en bättre värld.
Bra jobbat Alice Bah och alla ni andra på Rättvisemärkt!